Harry Lunabba: Hej och välkomna till Soc&kom, Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. Vi sitter i vår nya studio och ska samtala med två intressanta personer jag har med mig. Annika Lillrank, universitetslektor i socialt arbete som nyligen har blivit pensionerad och även Henrik Hägglund, tidigare rektor vid Soc&kom som även undervisar inom rättsvetenskaper och vi ska i dag diskutera ett och annat om vad det innebär att jobba på Soc&kom och också vad det innebär att avsluta och allt som ryms där emellan. Mitt namn är Harry Lunabba. Jag jobbar här som lektor i socialt arbete och med frågor som handlar om hur vi kommunicerar med samhället här på universitetet. Ett led i det arbetet är att vi jobbar med den här studion och gör intressanta inslag om livet här på Soc&kom.
[Jingel]
Harry Lunabba: Välkomna Annika har Henrik.
Annika Lillrank och Henrik Hägglund: Tack.
Harry Lunabba: Det är andra gången vi använder studion, första för mig. Spännande, men det ska nog gå vägen. Jag kan inleda med en genuin fråga. Jag har jobbat med er båda länge och jag har känt Henrik ända sedan min studietid. Vad jag vet har ni haft aktiva liv och vi har jobbat tillsammans länge och nu i höst har ni inlett er pensionstid. Själv är man inne i läsårets mest bråda tid när vi har nya studerande, mycket att göra och ni är nu lediga och pensionerade, men min fråga är: Hur känns det just nu? Vem vill börja? Annika?
Annika Lillrank: Kort och gott, inget tvång bara sång.
Harry Lunabba: Precis.
Annika Lillrank: Det känns helt bra att, så att säga...andas ut efter just de här väldigt hektiska åren när man har saker att göra men inte kan titta på klockan.
Harry Lunabba: Precis, det låter underbart. Vad säger du, Henrik?
Henrik Hägglund: Jag måste nog säga att jag inte känt efter hur det känns så mycket. Det är väl onsdag i dag? I förrgår började kursen ”Välfärdens politiska och rättsliga strukturer i Finland”, alltså på måndag. På söndagen tänkte jag att det är skönt att inte på måndagen börja med föreläsning och stressa med det. Det var kanske första gången jag riktigt reflekterade över att "ja, nu behöver jag inte göra det."
Harry Lunabba: Precis. Idag tänkte vi prata om, eftersom ni har längre erfarenhet. Vi talar ju gärna om Soc&kom och utvecklingen här. vi ska fundera på hur Soc&kom har utvecklats under era långa karriärer. Om vi nu tänker att ni ska beskriva utvecklingen, vad har hänt på Soc&kom? Vi har förstås flyttat till en ny byggnad från Tölö hit till Kronohagen, men jag är mer intresserad vad som hänt innanför väggarna på Soc&kom, så hur skulle ni beskriva utvecklingen under era arbetskarriärer?
Henrik Hägglund: Om vi börjar med att tala om studentmaterial, även om "material" är ett tråkigt ord i det sammanhanget. Men när jag började här var det en annan typ av studerande vi hade. Dels var rekryteringsbasen för Soc&kom på det viset mycket bredare det kom folk från alla delar av landet. Nu är det ganska centrerat hit till huvudstadsregionen. Jag tror att 70–80% av studenterna kommer härifrån. Dels upplevde jag när jag började att studenterna per årskurs var en sammansvetsad grupp, vilket det inte riktigt, åtminstone på de utbildningar jag verkat inom, ser det inte ut så i dagens läge. Man talar om... Det blir lätt en kliché, Annika kan säga ja eller nej, men man talar om "akademisering" och så, men det är nog ändå sant att det var en annorlunda utbildning. När jag började på 1980-talet som lärare på Soc&kom, och det var helt annorlunda. Undervisningen, också vad jag själv undervisade. Hösten då jag började, var det första som jag serverades att jag skulle hålla en kurs där jag föreläste alla tänkbara rättsområden tillsammans med min kollega Håkan Stoor. Allt, arbetsrätt, straffrätt, rättsteori. Allt i en kurs, och det skulle ingen lärare i dagsläget börja fuska med allt. Men stilen då var att det var brett, men kanske inte så djupt.
Harry Lunabba: Ja. Akademisering är en utvecklingstrend. Vi ska återkomma till studentmaterialet. Håller du med om akademiseringsutvecklingen? Du började senare än Henrik, har du också sett den?
Annika Lillrank: Ja, jag kom 2005 till Soc&kom och då höll man på med Bolognaprocessen och det här, akademiseringen var etablerad kanske på ett annat sätt än på 80-talet. Man började fokusera mer på att det ska vara akademiska studier och socialt arbete, man skulle ha magisterutbildning för att kvalificera och bli behörig socialarbetare. Så det var en ganska stor satsning och omvälvning också.
Harry Lunabba: Precis. Jag började mina studier 1999 och återvände sedan till Soc&kom 2013, tror jag. Jag måste säga att det som hänt under de här nästan 15 åren...För mig har akademiseringen varit att Soc&kom tidigare varit en ganska undervisningscentrerad, mysig, trevlig och mjuk skola. Jag säger inte att vi är en hård, akademisk toppenhet, men nog har den här forskarkulturen utvecklats avsevärt och att just att specialiseringen och djupet är något som är ganska synligt. Vad säger ni om utvecklingen? På gott och ont. Man brukar säga att det var bättre förr, men jag är ganska övertygad att mycket går i rätt riktning. Men är det något ni saknar från gamla Soc&kom som kanske gått förlorat? Eller är det något som är särskilt bra nu jämfört med tidigare?
Henrik Hägglund: Först vill jag säga att vi måste se bredare på akademisering i Soc&kom. Vi har sedan 1984 varit en del av Helsingfors universitet. Under de här åren efter det har det i vårt land uppkommit en helt ny utbildningssektor, yrkeshögskolorna. Det skulle inte riktigt passa att vi är kvar i samma gamla hjulspår, som var ganska mycket som, antar jag, även om jag inte vet, att yrkeshögskoleutbildningen har mer fokus på det praktiska och går genom ett bredare fält, men kanske inte riktigt med samma djup som förutsätts på ett universitet, så det är bättre nu ur det perspektivet. Det här är den plats vi ska vara på och den stil vi ska ha, men om man tänker på stämningen så kommer vi alltid till det. Topeliusgatan var en speciell enhet eftersom även om vi hade hört till universitetet i 25 år innan vi flyttande hit var Soc&kom lite för sig självt där som en egen enhet och det gav kanske en viss gemenskapskänsla som särskilt på senare år lite har lösts upp då denna byggnad är till för mer än bara Soc&kom.
Harry Lunabba: Precis.
Annika Lillrank: Ja, jag tycker att tidigare så var relationerna mellan lärare och studenter mer.. Intim är fel ord, men kanske mer sammansvetsad och otvungen. Nu har studentantalet också blivit större inom socialt arbete och det har blivit större distansering mellan lärare och studenter jämfört med tiden på Topeliusgatan.
Harry Lunabba: Precis, och den stämningen kan man lätt sakna, även om jag tycker att vi fortsatt är en av enheterna med närmast relationer till sina studerande. Det är ganska låga trösklar.
Henrik Hägglund: Det tycker jag också. Det har inte blivit någon extrem distans mellan lärare och studenter, men jag håller med Annika. Det var mer så då. På något sätt var årskursen en grupp på ett annat sätt än idag. Idag kommer vissa studenter till en föreläsning och andra till en annan. Då visste man vilka som skulle vara där.
Harry Lunabba: Om vi fördjupar oss i den här utvecklingen beträffande studerande. Jag börjar bli så gammal att jag kan uppleva förändringar i kulturen och ungdomarna vi jobbar med idag är annorlunda än vi var på 90-talet. Hur skulle ni beskriva student-materialet? Hur har det ändrats och utvecklats med åren? Har ni några observationer?
Annika Lillrank: Ja, nog har vi märkt att det ändrats och så, men vad gäller socialarbetarstudenter så är de nog kanske i allmänna drag desamma. Att människor som vill komma och studera socialt arbete är ganska praktiskt orienterade och intresserade av "hands on" jobb. Att hur gör man och hur man hjälper människor, hur interaktionen ser ut och vill gärna ha ganska praktiska infallsvinklar i vad socialt arbete går ut på. Det tycker jag inte har ändrats, men sedan den här akademiseringen och forskningsorienteringen i socialt arbete som inte är särskilt gammal, att man ska läsa forskningsmetodik och kunna tillämpa det i sina kandidatstudier och så. Det har nog på ett sätt satt press på studenter på ett annat sätt än jag upplevde att det var tidigare. Jag har själv studerat här på 70-talet, 74 började jag och 78 blev jag färdig, och det där, inte talade någon om forskningsmetodik på den tiden.
Harry Lunabba: Ditt perspektiv är längre än Henriks fast han började jobba här tidigare. Hur skulle du kommentera utvecklingen beträffande studerande?
Henrik Hägglund: För det första vill jag säga att det var väldigt trevliga studenter då men jag tycker att det även med dagens studenter är lätt att ha en positiv och trevlig relation. De är artiga och korrekta men samtidigt otvungna på ett trevligt sätt, så det är annorlunda jämfört med då men är också bra som det är nu. Så kanske vi i dagens läge har studenter, för att tjatigt upprepa det här uttrycket "akademiseringsprocessen", så kanske den har lett till att vi har många studenter som har ambitioner, som har en akademisk ambition och vet vad det innebär och också vill få respons på det i sina studier. Det kanske var mindre av det på den tiden, av naturliga skäl, som Annika säger var undervisningen mer praktiskt inriktad. På ett sätt lite ytligare.
Harry Lunabba: Precis. Ja, det är många, inte minst inom matematiska ämnen, som funderat på vad folk kan numera när de kommer till universitetet och varit oroad för både matematikkunskaper och läsvanor. Har ni sett den sortens förändring? Är det svårare att läsa långa böcker nu än tidigare, när alla sitter med sina appar och skärmar? Har ni sett den typen av förändringar under era karriärer?
Annika Lillrank: Till en viss grad ja, att det kanske inte finns så stort tålamod att avsätta tid till att läsa en massa böcker. Samhällsvetenskaper och socialvetenskaper är ju ganska litteraturbaserade. Man behöver ta in och absorbera mycket kunskap och sedan försöka plocka ut det väsentliga. Ett konkret exempel är att jag de senaste tio åren haft att jag gett modellfrågor till introduktionskursens tenta. Där uppmanades att studenterna skulle läsa och förbereda sig för att tentorna skulle utgå ifrån de här frågorna och att de här frågorna kommer på tentamen. Och jag trodde mig ha en tanke bakom det, att de skulle ta det till sig och gör det gärna utifrån i de här frågorna. I början under några år tyckte jag att vitsorden blev bättre, men sedan i något skede märkte jag att jag visserligen har frågor, men att studenter kommer till tentamen och vad det verkar ändå inte förberett sig utgående från frågorna och att svaren inte hade någon substans på det sättet. Den trenden tycker jag har ökat. Man kommer till tentorna men är inte på samma sätt förberedd eller att det åtminstone, inte alls alla, men det finns en grupp.
Harry Lunabba: Precis, en viss polarisering.
Annika Lillrank: Ja.
Harry Lunabba: Att det finns studeranden som har större utmaningar just med läsning. Jag har lite samma erfarenhet. Rättsvetenskap är förresten den enda kursen som jag någonsin flunkat, och jag gjorde det två gånger under min studietid. Det var lärorikt, så jag är inte bitter efter den erfarenheten. Att läsa lagen är inte det lättaste. Det kräver ganska mycket tålamod. Har du observerat något av det Annika reflekterar över?
Henrik Hägglund: Ja, det är väl lite så att det under alla år jag undervisat juridik funnits de som tycker att det är nästan omöjligt att läsa lagtexter. De finns nu men även då. Även för länge sedan. Det finns de som allmänt tycker att det är svårt och även de som är ganska duktiga på det hela. Jag har lite svårt att se en utveckling på det viset att är det fler eller färre som har svårigheter? Svårt att säga. Jag tror att åtminstone jag uppmärksammar de här svårigheterna mer nu än förr. Man försöker plocka upp det och ge extra stöd, för de finns alltid de som kan läsa en i mitt tycke enkel lagparagraf och säga att de inte förstår något när paragrafen är två meningar och det dessutom är grundlagen, som är tänkt att alla ska förstå. Så är det, men det är inget nytt fenomen. Kanske de får mera stöd nu. Sedan är det ett faktum att det nu varje år finns betydligt fler än tidigare som ska ha förlängd tentamenstid. Det behöver inte betyda att det inte fanns förr, det var bara att man inte noterade det då. Varje år finns det fler, och det är helt okej, de klarar sig bra i studierna och får extra tid till tentorna. Men det som är positivt ändå med det här moderna datorer och så att jättemånga studenter imponerar redan första året när jag har någon inlämningsuppgift i form av en liten essä. De hittar bra källor, för de är så duktiga på att söka material på nätet. Jag säger att de inte behöver så avancerade källor, men de hittar. En sådan utveckling har också skett, som jag ser det.
Harry Lunabba: Precis. Men är det också att det finns en större tudelning?
Henrik Hägglund: Möjligen.
Harry Lunabba: Men det är som du säger, vi ger mer uppmärksamhet till det faktum att människor lär sig på olika sätt. Vi har kanske blivit bättre på att uppmärksamma de frågorna. Annika, du har besökt USA. Vi har talat om det tidigare och jämfört finska och amerikanska studeranden. Vill du dela med dig av det? Är det en annan kultur där jämfört med våra finlandssvenska hemtrakter?
Annika Lillrank: Definitivt, ja.
Harry Lunabba: Vill du berätta hur det skiljer sig? Jag tycker att det är intressant.
Annika Lillrank: Kanske den största skillnaden enligt min uppfattning, jag var ju doktorand där, var inställningen till studierna. De amerikanska studenterna upplevde att att få studera var ett privilegium. Och det där... Jag var stipendiestuderande, så jag hade inget arbete men alla mina studiekompisar hade åtminstone ett halvtidsarbete eller heltidsarbete vid sidan av studierna. Och inställningen till studierna och allt arbete som man skulle utföra, läsa och skriva och med deadlines... Jag minns inte att någon någonsin beklagade sig över antalet böcker eller artiklar vi måste läsa eller när deadlinen var förlagd, utan hade professorn sagt att vi skulle läsa fem böcker under kursen, då gick alla och köpte böckerna och läste dem. Ingen sa att det var för mycket eller för besvärligt eller bad om att få mindre, utan det var självklart att man gör det och också deadlines för uppgifter, man gick inte och pratade om att man villa ha förlängt för att man hade jobb eller annat. Fick man en deadline så arbetade man så att man lämnade in uppsatsen under den tiden…
Harry Lunabba: Det här är intressant. Jag tycker att när jag började undervisa var det som om deadlines bara var förslag numera. Jag ser det som en förändring från tidigare. Kanske hela samhället kanske är så att det flyter mer. Och om det inte står på nätet så finns det inte. Kommer man överens om en tid som inte står i någon app kan man inte förvänta sig att någon kommer. Men också en kulturskillnad. Jag har funderat på böcker. Många säger, ofta av goda orsaker, att de inte får tag på böckerna. Särskilt när man undervisar i Flipped Classroom-anda, då tanken är att man ska förbereda sig innan, inte efter föreläsningen, så många tänker inte på att skaffa böckerna tidigt eller att det är normalt att man köper vissa kursböcker. Här är man benägen att om man inte hittar den på biblioteket läser man inte överhuvudtaget och vill ha förlängd deadline eller så.
Annika Lillrank: Ja, och bara som en randanmärkning så fanns inte sådana studentbibliotek i USA som vi har här. Man utgick från att alla studenter köper sin egen kurslitteratur. Sedan säljer man dem när man är klar, det var en viss business. Men just den här respekten och inställningen att man gör det man förväntas göra och att här är den inställningen på det sättet annorlunda. Studenterna upplever att studier är en rättighet och att de har rätt att förhandla. Och det tycker jag nog är den största skillnaden.
Harry Lunabba: Henrik, du har studerat rättsvetenskap och sett den domänen. Juridiska fakulteten fungerar kanske med lite andra premisser än Soc&kom? Har du sett motsvarande skillnader mellan våra studeranden och juridikstuderanden?
Henrik Hägglund: Det är länge sedan jag studerade och jag har undervisat lite där under senare år. Det är svårt att säga utifrån det. De verkar vara uppmärksamma studenter, men våra är också uppmärksamma och intresserade. Där ser jag ingen stor skillnad. Men juridikstudier innebär hemskt mycket läsande. Vi talade om huruvida studenter kan läsa böcker nu för tiden, men juridik kan man nog inte studera utan att kunna läsa tjocka böcker. Under tiden jag själv studerade fanns det kursboksbibliotek, så det var inte så stor skillnad. Men man köpte nog en del böcker för att andra köpte och det sågs som bra att ha grundböckerna, men ärligt talat har de stått i min bokhylla och är nu makulerade sedan länge, senast nu när jag tömt mitt rum har också de äldsta studieböckerna farit, för vad gör man med gammal juridisk litteratur? Ingenting. Så det är nog bra att det finns bibliotek. Det ska inte vara ett mål att studenterna i stor omfattning ska köpa själva, men säkert i andra vetenskaper som har fler klassiker än det finns inom juridiken, så varför inte skaffa en del såna böcker? De kan vara bra att ha i bokhyllan.
Harry Lunabba: Jag hoppas på större utbud av digitalt material, så att man friare kan få tag i det. Jag tycker det är viktigt att du har och jobbar med böckerna under kursen, inte i sista stund före tentamen.
Henrik Hägglund: Absolut.
Harry Lunabba: Vi ska försöka komma vidare och diskutera nuläget. Pandemin tog oss på sängen och egentligen allt ändrades på väldigt kort tid. Det tydligaste kanske var att all undervisning blev på distans och jag går själv omkring med dåligt samvete beträffande hur vi på universitetet har erbjudit närundervisning i jämförelse med andra lärosäten som högstadier och gymnasier. Vi har gjort det mesta på distans medan högstadielärare fortsatt kunnat erbjuda, trots samma virusläge, undervisning. Jag hoppas att vi sätter fokus på att ordna närundervisning i trygga former i framtiden. Det är väldigt viktigt. Vad är era iakttagelser under pandemin? Hur har det gått att anpassa sig till det digitala på så kort tid? Henrik, du sa till mig att man nu som gammal hund får lära sig att sitta. Det var du som sa det. Och den gamla hunden lärde sig sitta och alla möjliga konster, för du har haft mycket innovativ undervisning som exempel och förebild för många yngre lärare. Du var framgångsrik med din distansundervisning. Vill du berätta hur det gick till och vad du gjorde?
Henrik Hägglund: Tack, det är roligt om det uppfattats som positivt också av unga kolleger som du Harry, det är trevligt att höra. Först kan jag återkoppla till din första fråga, nämligen hur det känns att bli pensionär. En orsak att det inte känns så hemkst annorlunda är att vi redan suttit hemma ett år. Vi har suttit vid datorn och glott på den vilket vi kanske gör mindre nu, men på det viset har vi ju övat oss i konsten att vara hemma. Men det där...Egentligen har jag inte utfört några stora trick. Det jag hela tiden försökt är att på något vis använt ordet ”närvaro”. Att min närvaro ska kännas som i föreläsningssalen. På något vis kännas att jag är närvarande i undervisningen och har den där kontakten med studenterna. Dels har det att göra med hur man föreläser. Jag tycker att man alltid ska vara entusiastisk över undervisningen. Visa att man tycker om det och att det är intressant. Man får öka dosen entusiasm när man gör det över Zoom eller så, så det inte blir det där tråkiga mässandet utan känns trevligt och intressant. Jag har också på olika sätt försökt hålla ännu mer kontakt med studenterna digitalt, gett mycket feedback på deras inlämningar. Skrivit massor av kommentarer. Även de elektroniska tentorna, jag har skrivit kommentarer till varje student. Det blir ju min röst som talar till dem när jag skriver en kommentar. Jag ger beröm, kritik och förklarar. Och jag har ganska många studenter och haft en mottagningstid, men ingen har tagit kontakt under den, men ganska många som velat diskutera olika saker. Vi har kommit överens om tid, haft Zoom-möten. Helheten, att på något vis... Sedan har jag gjort inspelade föreläsningar, alla föreläsningar har spelats in, men även förinspelade som jag gjort med hjälp av Mats här i studion bredvid. Det har varit en, på något vis, mångsidig approach där jag försöker skapa närvaro över nätet. Det har jag strävat efter och kanske lyckats, kanske inte, men det har varit min målsättning.
Harry Lunabba: Närvaro är centralt och det kommer från engagemanget, att göra sig tillgänglig på olika kanaler, att det funnits interaktiva bitar i undervisningen och att du svarat på de frågor som ställts. Det här är ett tema som förtjänar ett eget samtal. Om vi nu försöker avrunda, så har det här pandemiåret varit ett märkligt sista år, och om man tänker på er långa erfarenhet så...Vi går mot en tillvaro där vi kan ordna undervisning under mer normala former än tidigare. En del kanske förändras, men om ni nu, på basis av era erfarenheter av pandemin men också er långa tidigare erfarenhet, vad ska vi då ta med oss av det här? Och finns det något vi absolut bör undvika?
Henrik Hägglund: Hmm...Den feedback jag fått har nog varit ganska positiv. Eller mer positiv. Men nog har många studenter sagt att de saknat den där närundervisningen, så jag tycker att om jag skulle fortsätta så skulle jag utnyttja det jag lärt mig, om digital undervisning, men även försök bygga upp modeller där där det finns båda så att man får träffa studenter. Jag ser fördelar, inte att jag får sitta hemma, om det är en fördel, utan andra fördelar med det digitala. Angående missade deadlines har det varit en fördel för den som inte kunnat komma att kunna se den inspelade versionen. Det är bra. Jag tycker att man säkert kan ta med sig ganska mycket och det kommer förstås alla att göra, men samtidigt komma ihåg att den riktiga kontakten också är viktig.
Harry Lunabba: Precis. Vill du tillägga något?
Annika Lillrank: Jag vill bara understryka det som Henrik sa, att den personliga kontakten och närvaron fysiskt så kan man nog inte delegera till digitala medel. Det är nog en topprioritet. Sedan har man nog fördelar med inspelade föreläsningar för studenter som inte kan vara närvarande att de finns tillgängliga via Moodle, så det är en fördel.
Harry Lunabba: Precis. Jag har tyckt om att utveckla digital undervisning, men saknar klassrummet och mina studerande för mycket. Jag längtar tillbaka dit och kan förhoppningsvis göra det från andra perioden. Första perioden går fortfarande mest på distans. Vi måste avsluta, men jag har en sista fråga. Nu när ni har den här nya friheten, vad tänker ni? Finns det någon särskild aktivitet som ni tänker göra nu när ni har tid och det inte finns några hinder? Vad tänker ni göra nu när ni har förutsättningarna? Något specifikt? Eller göra mer av något?
Henrik Hägglund: Hmm. Jag kan säga det här, jag har tänkt att jag...Jag säger inte att jag ska göra massor av något speciellt, utan ser eftersom hur dagarna går. Hittills har det gått bra och jag har en trädgård att sköta så mycket tid har hittills gått till det. Kanske man hittar på något annat. Säkert på sikt när det blir normala tider. Jag tycker om konserter så det blir säkert mer sådant. Men jag vill inte deklarera vad jag ska göra.
Harry Lunabba: Precis. Mer av allt det goda.
Henrik Hägglund: Mer av allt det goda, ja.
Harry Lunabba: Har du något särskilt du tänker göra nu?
Annika Lillrank: Jag har alltid haft musik och sång som hobby, så det är något jag ska fortsätta med så länge rösten håller. Men jag har också lite samma inställning, att jag vill se tiden an och tänker att jag har nog några halvfärdiga manuskript som jag eventuellt kan skriva färdigt, men att.. Annars vill jag orientera mig till nya saker och se allt intressant som finns.
Harry Lunabba: Ja. många akademiker har ju det att de alltid kan skriva något. Det är nog många som värdesätter att man kan när man inte behöver. Då kan man skriva andra saker än tidigare.
Annika Lillrank: Ja, men jag vill inte hänga upp mig på forskning utan jag har ett forskningsprojekt som är nästan avslutat, men där finns lite att tillägga. Men när det är avslutat tänker jag inte påbörja några nya forskningsprojekt.
Harry Lunabba: Precis. Det var allt jag tänkt att vi skulle prata om under den här halvtimmen. Tusen tack för att ni kom och diskuterade med mig och delade med er av era erfarenheter och insikter.
Henrik Hägglund: Tack för att vi blev inbjudna.
Annika Lillrank: Tack, det var roligt att diskutera.
Harry Lunabba: En spännande ny erfarenhet för oss alla. Vi tackar för oss och säger hejdå.
[Jingel]