Henrika Zilliacus-Tikkanen: Det är luciadagen 13 december 2021. Vi sitter i Soc&koms nya studio. Vi är Gunvor Brettschneider, tidigare mångårig Soc&kom-rektor och vi kommer att få höra mycket om hennes tid, och Henrik Hägglund, också tidigare rektor och jag, Nika Zilliacus, ska samtala, framför allt om Gunvors tid på Soc&kom. Gunvor, hur blev din första kontakt med Soc&kom?
Gunvor Brettschneider: Min första kontakt fick jag egentligen indirekt genom min syster Runa som studerade till socionom, vid dåvarande Svenska medborgarhögskolan. Jag visste ingenting om det från förut, men genom Runa, för hennes studier, så fick jag en uppfattning om vad den här skolan gick ut på. Men min första direkta kontakt fick jag då, jag jobbade på den tiden på Rädda barnen som socialarbetare, och det var då i början av 60-talet, 63, 64 var det. Jag satt i Rädda barnens, Rädda barnens kafferum och drack morgonkaffet, så säger en av mina kollegor, Christina Fagerström, som också var utbildad vid Medborgarhögskolan, att det fanns en tjänst, ett lektorat i socialvårdsmetodik vid Svenska social- och kommunalhögskolan, då hade det bytt namn.
Jag funderade på att söka det, men jag vet inte, det började klicka i mitt huvud och ringa små klockor, och så tänkte jag att och sa till Christina att om inte du söker det så tänk om jag skulle söka den tjänsten? Jag var då utbildad sjuksköterska, socialsköterska, jag hade ingen akademisk examen då. Så ringde jag dåvarande rektor Magnus Kull och så hej, det här är Gunvor Brettschneider. "Jag vet nog vem du är," sa han, innan jag hann säga mera. "Du är sjuksköterska, socialsköterska, och Runas syster", varvid jag med fick den där känslan att Soc&kom, ni vet i det här som vi har talat om, Soc&kom-andan. Att jaha, Magnus Kull från Österbotten som är rektor för Soc&kom, så han visste, "jag vet nog vem du är". Och på den vägen. Sen så sa han att "jo sök den tjänsten", och jag fick den tjänsten, men jag ska nog avslöja att jag var den enda sökande. Så på det sättet kom jag i kontakt med Soc&kom. Och så slutade jag jobba på Rädda barnen.
Jag hade fått ett stipendium från Rädda barnen för att jag skulle vara med i ett internationellt utbildningsprogram i USA. Och stipendiet förutsatte att jag skulle jobba i fyra, fem år efter det att jag kom tillbaka från stipendiet, eller från resan, och jag måste då betala tillbaka en del av det, för jag stack lite tidigare. Då gjorde de så att jag, jag fick betala tillbaka lite till Rädda barnen av det här stipendiet som jag hade fått och så började jag 1 januari. Du var inte första utan andra januari 1965 som lektor i socialvårdsmetodik, som det hette på den tiden.
Och det som är ganska speciellt som jag vill framhålla med här lektoratet är att det var det första överhuvudtaget i hela Finland, vid någon högskola, ett lektorat för ett sådant ämne som socialvårdsmetodik, som det kallades då, men det gällde alltså det härindividuella, den här kontakten med klienten, inom socialvården osv. Och Magnus Kull var är en så framsynt person, att han då anhöll och inriktade en sån här tjänst. Det var den enda i vårt land. Så småningom kom också Tammerfors universitet och de andra högskolorna efter men det räckte länge. Och det fanns ett motstånd på finskt håll mot det här, man ville helst arbeta med klienterna på den tiden enligt lagparagraferna. Om man tyckte att det här var, som man sa amerikanskt, ”amerikkalainen käännöskirjallisuus” när man skulle då undervisa i det här, för de här metoderna eller metodiken, det är att samtala med klienter och allt det här, utan att ha lagboken i fickan, så det kom då från USA. Vi hade haft stipendiater, som hade fått stipendier av WHO som då fick lära sig det här, resa till USA och kom tillbaka med detta, och det var då ”amerikkalainen käännöskirjallisuus”.
HZT: Hur länge var du i USA och vad hade du med dig i bagaget därifrån?
GB: Det var på den tiden som jag jobbade på Rädda barnen som jag hade en så förnäm titel som anstaltsinspektris, vilket betyder att jag när är Rädda barnen hade sina olika barnhem och olika, som man kallar familjegrupphem, där barn som hade problem hemma blev placerade av Barnskyddsmyndigheterna, så bodde de i ett familjelikt grupp tillsammans med ett par som hade hand om dem. I alla fall så var det min uppgift att ha kontakt med de här barnhemmen, och de som jobbade på de här barnhemmen, föreståndaren osv.
Så det var i den egenskapen som jag blev utvald till det här programmet i USA, och där var det ett tremånaders-program där man då hade först en hel stor grupp tillsammans, över 100 människor. Från hela världen, ett internationellt program, och vi hade då först föreläsningar, studiebesök osv. Sedan jobbade man praktiskt någonstans och jag hade faktiskt min praktik i Wooster i Ohio, på något som heter Voice Village, där man hade pojkar som man konstaterade att det var allt från sådana som hade begått mord till skolskolkare. Så det var väldigt tufft för mig att komma dit, och dessutom så var den som var med mig där från det här programmet en vad ska man säga, högre klassens flicka, ung kvinna från dåvarande Persien. Och det var nog jag som fick ta hand om henne för hon var ganska… Men okej, det var programmet där, och det har gett mig väldigt mycket, både yrkesmässigt och personligt, för den har lett till att jag har en, vad ska jag säga, ett nätverk över hela världen kan man säga, över alla världsdelar.
Sedan började jag då på Soc&kom som lektor i socialvårdsmetodik och det var jättetufft för det fanns ingenting att gå efter. För jag hade ju aldrig föreläst förut. Jag hade ju jobbat praktiskt, tre år som sjuksköterska och sedan ett par, tre år som socialarbetare. Jag hade någonsin varken ... Jag hade kanske hållit något litet tal eller något men aldrig läst för publik. Jag minns första tiden, första året. Då satt jag faktiskt hemma och skrev mina föreläsningar. Ord för ord. Jag tror att jag har dem kvar men vet inte var de finns. Och idén var att vi på Soc&kom skulle utbilda personer som skulle jobba som socialarbetare närmast inom, inom sjuk- och hälsovården, ska specialisera sig så då hade vi i början, i flera år ett sådant system att studerande från sociallinjen som fick ansöka om att komma till den här kuratorskursen som den kallades då och så valdes, det var nog 10–12 studerande som fick den här specialundervisningen som betydde att de hade en utbildning också som kuratorer. Så det här var början, och då satt jag med studerande och hade handledningen.
Henrik Hägglund: Men det var alltså så att du inte undervisade alla som studerade på det sociala området, uttryckligen den här gruppen?
GB: Det var många som, när det sedan ändrades, men studerandena började protestera mot det här, tyckte att alla, att det här var ett sätt att en del fick en så kallad bättre utbildning, och att det var odemokratiskt. Sedan övergick det till att det var fritt för alla. Dvs. att det var en del av socionomutbildningen. Så sedan blev det ingen sådan här indelning.
HH: Men jag har förstått att just det med, om vi säger integrerad praktik och var det nya då…
GB: Det var det nya!
HH: Men var det något som Magnus Kull kom på, eller var det så du utvecklade det sedan när du började jobba med det här?
GB: Det var jag. Vi hade haft det i den här socialsköterskeutbildningen, som jag gick på finska, som jag gick på dåvarande Sjukvårdsinstitutet på Stockholmsgatan. Och det var då en ettårig kurs, men vi hade då föreläsningar av olika sakkunniga och så hade vi praktik, och jag hade min praktik med en handledare som handledde, och jag hade min praktik på sjukhus och det var därifrån jag tog modellen. Så egentligen byggde jag upp, jag hade inga förebilder annat än min egen utbildning från socialsköterskekursen. Så att jag byggde upp den, enligt den modellen med teori som gäller just de här kontakterna med klienten och det gäller både individuellt arbete, grupparbete och det som vi kallar samhällsarbete. Alltså tre olika metoder. Och sedan var det den här integrerade praktiken, där man hade en egen handledare som själv hade samma utbildning, inte samma, de flesta handledarna var ju finska. Det var såna som hade gått socialsköterskeutbildningen. Det innebär att de här studerandena, under den här praktikperioden delvis jobbade, och delvis studerade. Det var integrerat. Och jag då som lärare, lektor som sökte de här. Jag hade kontakt med handledarna, jag besökte platserna ute på de olika sjukhusen. Och så hade jag träffar med de här handledarna på Soc&kom, där vi då diskuterade över hur inte studerande, det gjorde jag på tu man hand, men sedan överhuvudtaget handledning för handledarna som vi hade på Soc&kom.
HH: Och det är väl en modell som på sätt och vis har levt vidare?
GB: Man har nog rationalisera bort ganska mycket av de här besöken på fälten, från högskolans sida på fältet, men det såg jag som väldigt viktigt, och sedan hade vi också seminarier där studerande fick presentera något av sina fall för de andra så att man kunde diskutera på högskolan. Så allting var integrerat och det upplever nog de studerandena ännu som jag träffat på Soc&kom, att det har ännu det här, just den här, integreringen mellan teori och praktik och den här kontakten på olika nivåer mellan läraren, lektorn och studeranden mellan lektorn och handledaren och handledarna sinsemellan. Ett sådant här nätverk som stödde studerande också väldigt mycket.
HZT: Kunde du tillämpa något av det du lärt dig i USA?
GB: Jag tog med mig väldigt mycket, just det här det här individuella arbetet med klienter, utan lagbok, så att säga, klart att lagen alltid fanns med, just det här samtalsarbetet. Inte terapi, för det höll vi oss alltid ifrån, det här är inte fråga om terapi i någon form, vi håller oss tryggt, det här är socialt arbete. Våra studerande har inte utbildning och skall inte heller utbildas i Soc&kom som terapeuter, men att vi då var socialarbetare som hade den här speciella kompetensen. Så jag fick kanske mera av den här, individuella kontakten med mina kurskamrater, de andra stipendiaterna, än de andra, för det var på en mer allmän nivå.
Idén till det här programmet kom faktiskt, nu går jag lite utanför, men det är så pass intressant, det kom från en jurist, socialdemokraten Henry B. Ollendorff, som är född i Tyskland och levde under nazi-tiden på 30-talet och arbetade för en fackförening som deras jurist och han hamnade i fängelse. Han var jude. Han hamna i fängelse, under nazitiden, både för att han var socialdemokrat, jude och jobbade för fackföreningen. Och Henry blev fri efter 13 månader i fängelse och då beslöt han med tungt hjärta att emigrera till USA med sin hustru Marta. Där dög inte hans juristutbildning. Så då utbildade han sig till samhällsarbetare. Och det var där han sedan utvecklade den här idén, efter i efterkrigs Europa och efterkrigsvärlden, kan man säga. Att invitera människor, det började med att han inviterade ungdomsarbetare och lärare från Tyskland. De skulle komma att ge USA och lära sig det här om demokrati och frihet och det var många av dem som hade varit med i Hitler jugend, osv. Och från det utvecklades det sedan, egentligen var det så att han blev först inviterad av Tyskland att komma dit och föreläsa, och då tyckte han att det här räckte inte, att någon människa kommer utifrån och säger att så och så är det i USA, utan då kom han på en idé att invitera människor för att komma dit och se, och just sådana som jobbar med ungdomar. Efter ett eller två år, jag tror att Finland kom andra, andra året redan, sedan utvecklade han det att de som varit fiender i kriget, i andra världskriget, därifrån skulle halva invitera, så Finland kom faktiskt med får jag andra året efter att programmet kommit. Från det utvecklades sen ett internationellt, globalt program. Nu fastnade jag lite i det här. USA var ju ändå om ni tänker er, i början på 60-talet, var ni ens födda på den tiden? Det var en annan värld.
HZT & HH: Vi gick i skolan!
GB: Klart att jag lärde mig väldigt mycket, men jag tror nog att jag lärde mig mer av de andra kursarna, för att USA ändå var så pass annorlunda för den som kom från Finland på den tiden. Men nog lärde jag mig mycket där också. Men om jag tänker på mitt jobb på Soc&kom så var det kanske inte direkt därifrån, utan från socialsköterskeutbildningen. Det jag lärde mig i USA var kanske det där att stå på sig och ta sig fram, som att börja föreläsa, jag hade egentligen inte hållit tal offentligt förut.
HZT: Det var ju säkert nyttiga färdigheter för dina kommande roller. Hur såg Soc&kom i övrigt ut vid den här tiden? Det fanns den här kurators-gruppen och vårdlinjen och så - fanns det annat?
GB: Förvaltnings- och sociala linjen och journalistlinjen. Vi började ungefär samtidigt med Ulla-Stina Westman och så fanns bibliotekarieutbildningen. Men Soc&kom levde på den tiden väldigt mycket på det att man hade, vi hade egentligen fyra heltidsanställda. Det var Magnus Kull, rektor som också undervisade, och så Holger Kronman som var ekonom, bokförare och så Ulla-Brita Ruuskanen som var studiesekreterare, det hette någonting annat på den tiden. Och så var det jag. Vi var väl vi fyra som var heltidsanställda. Resten var då timanställda. Till exempel Gösta Cavonius i psykologi, jag minns tyvärr inte vem vi hade i juridik, Jacke hade vi åtminstone.
HH: Lite senare kanske, så var det han som var på skolstyrelsen, och så hade ni i juridik också.
GB: Så hade vi Ragnar Meinander också, Jacke var nog heltidsanställd också. Då hade vi fått de tjänsterna, men i början var vi faktiskt fyra som var ett sådant gäng som höll ihop väldigt mycket.
HH: Kan du säga lite när du började i januari 1965, så var det en splitter ny byggnad, den hade just öppnats 1964. Hur var stämningen i den här nya fina byggnaden? Det måste vara väldigt uppåt och positivt?
GB: Det var uppåt, positivt och det berättades historier om hur Magnus Kull hade jobbat för att få till stånd den här högskolan. Det berättades bland annat om att staden skulle ge en tomt ute i Åggelby och Magnus vägrade "Det är för långt borta, ha ha". Och till slut fick han den här tomten men det här var ett bombhål och det berättades då, och Paavo Nurmi ägde grannhuset i hörnet, och det berättades ju om hur han var ur-arg för att man började bygga på den här tomten som det störde liksom honom. Så han stod på vallarna efter bombnedslaget och svor och skällde ut de arma byggnadsarbetarna som inte hade något med det att göra. Det är storyn från den tiden. Men Soc&kom var en verkligt, alltså byggnaden på Topeliusgatan, var en verkligt välanpassad, bra, vacker byggnad. Och Erik Kråkström var mycket nöjd med sitt bygge. Han brukade komma dit med sina utländska gäster och visa högskolan för han tyckte det var just precis… Det var en sak som han var missnöjd med, det var en balk på andra våningen, i lärarrummet, som är längst bort där våra långa jurister, Sten Palmgren, som slog huvudet.
HH: Jag minns det också!
GB: Det var det enda. Sedan var det nog ett problem att det regnade in, i och med det platta taket. Men det visste inte Kråkström om. Vi hade ämbar där det droppade in som i stugor på landet. Det var en väldigt varm och glad stämning och det som jag uppskattade mycket, vi hade egna städerskor två stycken, och de skötte det här huset, putsade och donade och så, så studenterna var ju också väldigt måna om det här, så det fanns ju ingenting så där som annars ser, lite kaffefläckar här och där och någon som ritat något på bordet. Det fanns ju ingenting sådant. Allting var så, det var därför Kråkström tyckte om att komma dit med sina utländska gäster. Det verkliga liksom, att vi höll det väldigt bra och så, och sen var det en intim och nära stämning mellan studerande och lärare. Vi var så få och gick där om varandra i trapporna. Och det var en sån här sak också bland studerande, en väldigt stark gemenskap. Vi hade en av trapporna, det fanns ju ingen hiss där och en studerande på den sociala linjen hade väldigt svår ledgångsreumatism och satt i rullstol. Hon sökte in till oss, kom in, men hon hade ju sin rullstol och hur skulle hon komma uppför trapporna? De studerande pojkarna bar henne med rullstol och allt uppför trapporna. Det här var liksom den här andan, det var verkligen varm, vänlig omtänksam stämning, skulle jag säga Soc&kom, det som vi sen kallade Soc&kom-andan.
HZT: Hur många studerande var det i slutet av 60-talet?
GB: Wow!
HZT: På ett ungefär? Vad var grupperna?
GB: Ett trettiotal? Tio till journalistlinjen, vad blir det, 60? Ungefär, men det här kan jag inte gå i god på.
HH: Det kan nog vara 60. I början var det ungefär 40 per år.
GB: Vi hade ungefär 30 på sociala linjen och sen var det ju det också med intagningen till Soc&kom.
Det måste jag ju berätta om. Vi satt i lärarrummet och först när jag kom, hade man inga inträdesförhör utan man hade då ansökningspapprena. Och det satt vi och diskuterade och tittade på till intagningen, och Magnus Kull sa "men den här ska vi ta in, hon bor på, på en ö utanför i Borgå skärgård, och hon har varit tvungen att ro in till i Borgå för att gå i läroverk, henne tar vi nog in". Och henne tog vi in och hon fick en väldigt bra ställning i samhället. Eller när vi tog in till bibliotekarielinjer så sa Barbro som då ledde den här kursen att "Jomen i Närpes blir de utan bibliotekarie, hon går i pension om ett år, så det här ska vi absolut ta in". Men det var jätte-demokratiskt, och de klarade sig allihop väldigt bra. Den enda som jag kommer ihåg var en, och där säger jag inte heller namnet, en studerande som sökte från Åland, och Magnus sa att "på Åland har de inga socialarbetare så henne ska vi ta in", och hon flyttade aldrig tillbaka till Åland. Det var för kollegor en besvikelse, men den personen hade ju också gjort stor insats i samhället på det sättet och fått en mycket god position i samhället, men som sagt "I Närpes så går bibliotekarien i pension om ett år, det här måste vi ta in nu."
HH: Flyttade hon till Närpes sedan?
GB: Jo jo, österbottningar flyttade nog tillbaka på den tiden.
HZT: Hur många var det som blev utanför? Hur stort var söktrycket?
GB: Jag skulle säga att en 50% togs in, och där hade vi ju, då var ju ännu så att man tog in vi tog in också sådana studerande som inte hade avlagt studentexamen, som hade gått en folkakademi osv. Det var nog en annan skara men en väldigt positiv, alltid en så positiv känsla. Soc&kom på den tiden, man stötte ihop med varandra hela tiden, både studerande och lärarna.
Det var en gång som jag minns, nu ska jag nämna ett namn här, Anders von Koskull, vi hade just diskuterat den här examensreformen och hade olika åsikter och så sa Anders åt mig, jag var rektor på den tiden, "det är nog på det sättet att vi har ju så olika åsikter, men vi är så goda vänner ändå". Det var den andan, att man kunde ha olika åsikter men man hade ändå sammanhållningen. Och sen blir det ju ännu mer förstås genom att vi började kämpa för vårt existensberättigande. Att överhuvudtaget existera i Helsingfors, även studerande och lärare blev ännu mer sammansvetsade när vi kämpade för det. "Vi flytt int!", skrev studenterna och for till Ekenäs när vi skulle utlokaliseras till Ekenäs och tog det från Norrland?
HH: Ja det var det.
HZT: Jag tänkte, här finns mycket att, att gå i på, men.
GB: En timme räcker!
HZT: Det är bra, det är jätteintressant. Men jag tänkte bara att var det någon av de som inte kom in som efteråt var missnöjd? Hur argumenterade man då? Det syntes inte på sociala medier på den tiden.
GB: Det var inte det där, jag tror nog att alla… Sen börjades det ju då med inträde och så, men vi hade inget, som jag minns, nog kan det hända att det fanns missnöjda men ingen som ska ha dykt upp, överklagan eller såhär.
HZT: Men Kull var då rektor men efter honom så blev Holger?
GB: Holger var rektor ett slag! Nej, vänta nu. Anita Meinander blev rektor men hon avstod från rektorskapet på grund av hälsoproblem och så kom Holger efter och när vi sedan fick förvaltningsdirektören...
H: Ja, det var i samband med förstatligandet av högskolan, 1974.
GB: Ja, då ville Holger hellre ha det jobbet och avstod från rektorskap, och det var då jag blev rektor.
HZT: Hur gick den diskussionen, var det självklart eller var det mycket funderingar? Hur tänkte du kring det?
GB: Jag minns när vi diskuterade rektorskapet. Det var mycket diskussioner. Vi var på en nordisk socialhögskolekonferans, någonstans i Bergen tror jag, och vi hade en charterbuss med diskussioner, vi hade inviterat en kollega från Tammerfors med osv. Diskussionens vågor gick höga i bussen över att "hur ska vi ordna det med rektorskapet, för vi tyckte att det fanns inte egentligen någon. Och då kom någon och kastade fram det att "du kan ju söka!" Men så småningom, sedan när jag sökte jobbet så, jag är ju valt till rektor, och satt i 15 år.
HZT: Vad var det som fick dig att tänka om? Det var det att, det låter lite dumt, men omsorg av högskolan, för jag tyckte att jag hade jobbat så pass länge där, i 10 år. Visst fanns det mummel i kön att jag inte har en akademisk examen men det var så många som stödde mig också bland studerandena, så då tycket jag sedan att okej, men nog är det spännande tider för mig, för jag hamnade precis mitt in i allt det där.
Det första jag fick på mig var ju att 1975 ersattes de första arbetsgrupper från undervisningen, med Pekka Kilpi som ordförande där, och vi diskuterade examensreformen, och Soc&kom skulle ju då som vi kallade det, degraderas till institutnivå, när vi redan fått utlåtande från Åbo Akademi på Magnus Kulls tid att socionom måste vara lägre högskoleexamen. Då fanns ju de här… Examensreformen gick ut på att man skulle avskaffa lägre vad hette det, det fanns i juridik också?
HH: Vice notarie, på den tiden!
GB: Och då tog man Soc&kom i ett svep och tyckte att… Och det var det första jag fick sätta mig in i när jag började 1975 som rektor, 75 så tillsattes den här gruppen. Till min lycka hade jag mycket stöd av Pekka Kilpi, han var Soc&koms vän, på hela sin tid, på undervisningsministeriet. För att vi var utsatta för attacker från alla håll, Åbo Akademi och handelshögskolan och landksapsvis Västra Nyland och Österbotten, så vi var mitt inne i det där som kom från alla håll!
HH: Så att risken var att det skulle ha degraderats till institutsnivå och vem var det som speciellt körde på den linjen? De här ÅA och Hanken?
GB: Det var dem ja. Det var inte politiskt utan en högskolegrej. Det var kamp om resurser, kamp om studerande, man ville inte att Soc&kom skulle ha en riktig högskolestatus. För att då skulle man hamna in i det här som jag sade, resurser och studerande. Därför tillsattes sen kommittén som skulle ta beslut. Man skulle ju dessutom splittra Soc&kom så att journalistutbildningen, i den vevan blev vi av med bibliotekarieutbildningen, som försvann till Åbo Akademi. Men då skulle man ha journalistiken och förvaltningen i det där ... Något skulle till Vasa och något skulle till Åbo.
HH: Säkert skulle journalistik och förvaltning till Vasa. Skulle jag tro.
GB: Sociala linjen och journalistlinjen och förvaltningslinjen till Åbo. Det fick vi också kämpa emot, men det började med det att det skulle utlokaliseras, när seminariet flyttades från Ekenäs och tomma utrymmen. Och då skulle Soc&kom flytta till Ekenäs för fylla de här utrymmena med seminarier. Och det var då som studerande for i väg med "Vi flytt int!"
HH: Var kom den här gruppen med Pekka Kilpi, vad var slutresultatet av gruppens arbete?
GB: Slutresultatet blev att vi skulle ha lägre högskolenivå. Det var liksom slutresultatet. Sen kom den här Wahlbeck-kommittén som sedan då, där kom det också in att det skulle splittras. Det var en jättehård kamp. Jag minns det. Det var alla de där sam-mötena. Och som man tänker sig, jag var den enda kvinnliga rektorn på den tiden. En massa herrar som satt där och då det gäller t.ex. utlokaliseringen så hade jag att kämpa mot Ole Norrback, vi satt där och var fiender vid det där bordet, men sedan var vi goda kompisar när vi kom ut. Man kunde inte vara ovän med Ole Norrback. Nog minns jag den tiden. Det var då jag fick magsår. Mitt första magsår.
HZT: Inte att undra på!
GB: Men jag ska nog säga att jag hade jättestort stöd av Holger. Holger och jag var ett tufft par, jag menar ett väl sammansvetsat par. Vi visste vad vi ville. Det var mest jag som förde ordet, men när vi satt med ministrar osv, jag visste att Holger alltid var mitt stöd och vi hade precis samma mål och samma omtanke om Soc&kom, så vi hade nog, jag var nog lyckligt lottad som hade Holger som min närmaste medarbetare. Vi skulle säkert inte sitta här idag om vi inte jobbat så bra ihop, nå man vet aldrig det, nu spekulerar jag. Men det var tuffa tider!
HZT: Finns det några enskilda händelser du minst som avgjorde, det höll ju på att kippa, men som avgjorde att det blev som det blev?
GB: Du menar med utlokaliseringen?
HZT: Både nivåerna och fighterna, minns du enskilda nyckelhändelser?
GB: Det var en seg kamp, vi tog oss fram steg för steg. Vi fick nog väldigt mycket goodwill från ministerierna och från politiskt håll, men det var nog mer socialdemokraterna som ställde sig vid det skedet. Men vi hade nog mycket goodwill skulle jag säga, också från kommunernas sida. För de påverkades inte direkt av utlokalisering, men det fanns den andan skulle jag säga, Soc&kom hade en positiv utstrålning som gjorde att det fanns, det fanns inget exakt att "då hände något", utan det var ett segt kämpande och alltid parera åt olika håll och se till att man höll sig till det där.
HZT: Och studenterna, det minns jag från min studietid, att det var mycket uttalanden, Wahlbeck och fytt, och det ena och det andra. Vad hade det för betydelse?
GB: Det tyckte jag hade en väldigt stor betydelse. Att vi alla oberoende av varifrån vi kom och oberoende av vilken ställning vi hade, ställning, lärare eller studerande, alla hade samma mål. Inget sådan här… Inget minne av att någon någonsin skulle ha satt sig på tvären, och talat för att vi skulle utlokaliseras eller flytta till något ställe. Och studenterna, det var ju ett verkligt stort stöd. Studerande gjorde ju att man hade den här uppbackningen och visste vad man kämpade för. Mycket för dem, och för högskolans förstås. Lika mycket för studerandes rätt, som för högskolan som institution. Så det var ju, det svetsade oss samman.
HH: Du nämnde att Soc&kom hade gott stöd i undervisningsministeriet och det var säkertsärskilt där, det fanns tjänstemän där som hade stor förståelse för er, men hur var det med ministrarna?
GB: Jag hade nog lite problem med Christoffer Taxell, för att nämna något namn från Åbo. Han gillade inte riktigt vårt, jag minns att Holger och jag var hos honom. Pärre Stenbäck stödde oss väldigt mycket. Men däremot Christoffer Taxell ville att vi skulle bli en ett litet tillägg till Åbo Akademi, så där hade vi lite det där konflikter, vi tog lite ordväxlingen emellanåt. Jag minns bara en gång när vi var där och Holger och jag hade en ganska häftig diskussion, Christoffer och jag. Men det är ju det här finlandssvenska kretsarna där man stöter ihop med varandra i olika sammanhang, kan det ju hända. Men det var ju, då den här minns jag, när professor i journalistik och den gavs i stället till Åbo Akademi…
HZT: Det var Björkstrand!
GB: Jo det var Björkstrand, men då hade jag mitt inskriptionstal kritiskt kring just det här och då skrev Jan-Magnus Jansson det här politiska att, "tror rektor Brettschneider att hon ska få stöd av socialdemokraterna?" De kritiserade SFP för att man inte hade det där, - sådant fanns också med på den tiden. Det fanns en sådan här bild av ... Catharina Spåre hade skrivit en ledare om att föreställa mig som trasdocka, och vad heter han, Krister?
HZT: Ståhlberg?
GB: Nej, Åbo Akademi?
HH: Ståhlberg!
GB: En ganska humoristisk bild. Nu gick jag, började jag gå i rönnkyla, på finska.
HZT: Sen bland studenterna så var ju politiken ganska aktiv i något skede. Återspeglades det bland de anställda? Studenterna på den tiden var rätt uppkäftiga.
GB: De var uppkäftiga. Men jag måste säga att jag fick nog också som rektor mycket backning av studenterna, att vi hade det där, jo jag minns den där tiden. När man skulle gå i trasiga jeans. Och man kunde inte sitta vid samma bord som den som hade skjorta. Man skulle ha trasiga jeans och - jumper. Och kostym kunde man ju inte tänka sig, mer än att ha vad ska jag säga, en, en kavaj kunde man eventuellt ha, men då kunde man inte sitta vid samma bord i studentkaféer.
HZT: På årsfestgården så röstade det i något skede ner, kravet på icke jeans. Det röstades ner. Man kan inte kräva icke jeans.
GB: Ja det var den tiden, jag brukar säga att Soc&kom klarade sig väldigt bra fastän vi hade bland studerande allt från yttersta vänstern till yttersta höger politiskt sett. Alltså hade vi bland lärarna på samma sätt också, vänster höger, men vi hade aldrig, som Anders von Koskull sa olika åsikt, men när vi tycker så mycket om varandra.
HZT: Sen blev det samarbete med universitetet. Hur fungerade det?
GB: Där finns också ett inskriptionstal där jag säger att jag är skeptisk. "Rektorn är skeptisk". Det som vi var skeptiska till var närmast en språkfråga. "Kan vi bibehålla svenska språket som vårt språk?" Sedan förstås också det där att det var en liten enhet som försvinner in i det här stora. Men det kom ju allt på svenska. Soc&kom-högskolan blev en särskilt enhet, och allt med rektor och det här, var vi så fundersamma kring, att försvinna in, men vi fick ju egen rektor, förvaltning. Det var säkert det som räddade oss i förhållande till jätten. Men språket och självständigheten gjorde nog oss väl i det där, och där var det också Holger och jag som uppvaktade på det ena och det andra kring hur viktigt det är att vi får bibehålla… Och det lyckades!
HH: Kommer du själv ihåg, det var ju i budgetpropositionen från 1982 alltså på hösten 1981, så kom den här frasen in och det var väl Pär Stenbäck som var undervisningsminister tror jag. Och då kom det in det här att man ska utreda möjligheterna att ansluta Svenska social- och kommunalhögskolan i Helsingfors universitet. Kommer du ihåg bakgrunden till att den kom in den här skrivningen i budgeten för det gick ju sedan väldigt knappt 1984 var Soc&kom en fristående enhet vid Helsingfors universitet och det här var hösten 1991, var det liksom Magnus Kull som fanns där i kulisserna? Hur kom det in i statsbudgeten?
GB: Det var inte Magnus så mycket, det var nog Pär Stenbäck. Det var det här att en gång för alla få slut på det här att slita oss hit och dit, av och an och upp och ner, till norr och till väster och överallt, det var senare också en del av det här med Soc&kom-status, sen var det mycket det här att för en gång, en gång för alla sätta punkt för detta, nu utlokaliseras vi inte någonstans, vi stannar i Helsingfors. Vi behövs här. Jag minns en diskussion med just Pär Stenbäck, när han var undervisningsminister, kring det här och Holger som alltid ville köra bil så körde vi bil då och när vi kom till bilen efter det här samtalet så sa jag att Holger, kan du stanna vid närmaste apotek, för jag hade fått en fruktansvärd migrän, och det var ju just den här idén, och för mig var det ju den här blicken, framtidssynen, hur blir det med svenskan, hur blir det med våra tjänster osv.? Och vi hade just börjat kämpa för att få professorstjänster, men som skeptiskt som jag var och många med mig, så var det ju en lyckad lösning. Och vi blev kvar i Helsingfors.
HH: Och det skrevs ju en ganska strikt lag nog som band upp det hela, lagen om Soc&kom och den där tillhörande förordningen, så de var nog ganska starka faktiskt, måste man säga. Det var säkert också på den punkten gott stöd från ministeriet sen.
GB: Ja, det var nog den här viljan att bibehålla Soc&kom som den var, och med den funktionen den hade. Och där var det nog politiska krafter som ställde det här, att där hade vi mycket stöd. Men vi hade ju också som jag sa, goodwill. Vi visade att vi var bra.
HH: Hur upplevde du sen den där processen när det var klart, att det här kommer äga rum, så här blir det, och lagen fanns. Hur upplevde du de här diskussionerna med universitetet inför den här anslutningen? Hur var mottagandet vid statsvetenskapliga fakulteterna och universitet överhuvudtaget?
GB: Minns jag inte fel så var det under Nils Oker-Bloms tid som rektor.
HH: Det var det säkert!
GB: Och vi hade ju en bra relation. Redan från tidigare. Han brukade komma till våra inskriptioner som gäst osv. så vi hade en… Då i samtal med just högsta ledningen så tyckte jag… Och sedan hade vi då Tom Sandlund som redde ut det här med samarbete med det där. Han kom ju från Åbo. Jag var ju ganska misstänksam, för att han kom från Åbo. Tom gjorde ett väldigt bra arbete där. Och vi fick i det där, så det kändes nog tryggt när jag hade - upplevt det där, att Tom Sandlunds utredning och samarbetet skulle fungera, och vi skulle integrera och det ena och det andra. Det kändes på det sättet tryggt att jag visste dels att vi fick stanna i Helsingfors och som du sa, det här med språket garanterades och att vi fick vår egen administration. Och så äntligen konstaterade vi nog att det var helt enkelt i bästa som skedde. Vi skulle inte ha klarat oss länge som ensamstående, fristående, egen högskola. Klarat och klarat oss, men på vilket sätt? Så det här var ju bra för Soc&koms och hela denna utbildningens utveckling.
HZT: Med facit i hand så verkar det väldigt lyckosamt och att det gått rätt i avgörande skeden, men när du ser tillbaka, är det någonting du tänker borde ha gått annorlunda?
Nej, jag vet egentligen inte annat än att vi kunde ha kommit lite lättare undan, på det sättet. Det var en väldigt hård kamp, som upptog väldigt mycket tid och energi. Vi kunde kanske ha haft mer möjligheter att satsa på var utvecklingen av högskolan, med den har ju utvecklats jättebra, men just den tiden, var det en sådan här. Det var det här som hela tiden var framför en. Och speciellt då Holgers och mina och de andras krafter gick åt till det här, så det var en sådan här… Nej, jag tror inte att jag egentligen, om jag tänker på besluten som fattades. Där har jag nog ingenting att egentligen säga som jag kan säga "det här borde ha gjorts annorlunda!". Men den där tiden, och den här kampen och de här motsättningarna, de upplevde jag som väldigt tunga och att de tog så mycket tid av det som man hade kunnat använda på just annat av oss alla i Soc&kom, och förstås av andra också. Men just när jag gick igenom de där - tidningsurklippen så konstaterade jag, "Tänk att man har klarat av något sådan här!"
HZT: Men du fick ju ta de värsta stötarna! Som fick ta kampen.
GB: Jag vet inte hur många olika arbetsgrupper och hur många diskussioner och hur många… med Wahlbeck och Lindgren och den ena efter den andra, att nog var det hårda… Jag levde nog egentligen bara på den tiden och det där året, enbart i det här Soc&kom. Det var alltid någonting. Inte ens på sommaren kunde man koppla av. Det var alltid någonting på gång den här tiden. Och det var ju en ganska lång tid, 1975 när det började fram till 80. Ja, 84!
HH: Eller åtminstone början av 80-talet.
GB: Ja, så det var egentligen en lång tid under det där. Men när jag tittar på det här är det tufft men samtidigt ett bra sätt att pröva sina krafter på.
HH: Du sa att man inte hann utveckla eller det tog så mycket energi det här, men jag tänker att du talar om 60-tal och du sa att ni var 4, 5 anställda kanske så det var en helt annan personalstyrka sedan i slutet av 70-talet och början av 80-talet, nog måste det kommit ganska mycket utveckling där. Också i form av statsbudget, budgeterade tjänster.
GB: Jo, det var ju en jättefin utveckling men vi hade hela 60-talet för att sedan sätta igång det här på 70. Soc&kom utvecklades väldigt mycket under den här tiden. Vi fick våra professorstjänster, vi fick ett forskningsinstitut som vi började med som vi började i en liten skala där vi utvecklades. Jo, vi fick i förhållande till vad vi hade massa nya tjänster, som sagt var höga tjänster - tre professorer. Och forskningsinstitut. Så nog hände det mycket. Inte satt vi bara och kämpade för existens utan vi jobbade ju hela tiden vid sidan om, eller det huvudsakliga, högskolan, det här var ju mest en kamp för mig, där det är min tid gick åt. Både tid och energi, och Holger då, min kompis där, menade att det andra fungerade helt. Soc&kom utvecklades väldigt mycket under den tiden också. Med tjänster och så. I början när vi satt vi fyra, Ulla-Brita, Holger och Magnus och jag, nog var det helt annorlunda när jag slutade som rektor.
HZT: Nu ska vi börja avrunda. Men en sak som vi inte gått in på, ni hade också väldigt trevliga fester.
GB: Det hade vi!
HZT: Vilken tid var det mest intensivt, det här med personalfester?
GB: Det började väl egentligen då när jag hyrde Ulla-Stina Westmans barndomshem. Och vi var en billast i min bil, för att köra till Ulla-Stina för hon fyllde jämna år, och så sa jag Anders von Koskull var med, och då sa jag att nu kan vi ta en tur här förbi, här bor jag nu Och då sa Anders "men där är ett underbart ställe där man kunde ha fester på". Och där började det. Så vi hade några fester och Rita Ranninen hade alltid jul, eller ja, fest kring jul och Stina Oriander hade påsken, och vi hade sen också vår- och höst-avslutning, och det var väldigt trevliga fester, och de räckte ganska länge inpå småtimmarna. Det var mycket fysiska aktiviteter där man, vad heter det, volleyboll, och bastu, vedeldad bastu och sånger, danser och massor med mat och sånger och dans. Och ja, mycket trevligt. Och vi hade alltid stora diskussioner om vi ska spela ungefär gamla tangon eller om vi skulle ta något som lite mer… Men det fanns mycket plats där. Vi hade inte samma möjligheter med dans och sådant sedan hos Stina, men när vi hade mycket trevliga fester där också men där hade vi mycket skojiga fester och en massa trevliga sånger som speciellt Sture Enberg.
HZT: Sten Sture!
HH: Sten Palmgren!
GB: Sture och Sten, det var de som skrev. Jag har de samlade, och har pratat med Johan Bärlund om att jag någon gång ska deponera de här. Där finns en massa om det här med utlokalisering och allt det det här och om som vi, ja, det finns massor verkligt fina. Björn-Eric Mattsson var också med som skrev det här och han skrev dikter, så där finns också en verklig skatt bland alla våra sånger. För där finns så mycket av just det som vi nu har pratat om. Det är en tidsbeskrivning.
HZT: Det kanske är ett trevligt ställe att sluta på, sluta i feststämning! Tusen tack, jätteintressant! Vi hade kunnat prata en timme till men jag tycker det här har gett väldigt mycket detaljer.
HH: Ja, tack så mycket!
GB: Tack för det här! Det var trevligt och ni vet, jag tycker om att berätta om gamla tider. När man kommer upp i den här åldern.
HH: När man har mycket att berätta är det roligt att lyssna också.
GB: Min pappa brukade säga "Vi har gjort en lång resa i livet!" Roligt har det varit!
[Signaturmelodi]