[Jingel]
Ulrika Krook: Välkomna till Rättsvetenskapliga podden, en del av Studio Soc&kom. I podden förenar vi utbildning, vetenskap och praktik. Med mig i dag har jag en expert och en mångårig kollega Stina Sjöblom som är specialforskare och specialiserad socialarbetare. I dag ska vi fundera på frågan om det finns lagstiftning eller andra principer eller någonting som styr socialt arbete. Hur har socialt arbete ändrats de senaste decennierna? Vad menar vi när vi pratar om personalisering? Vi ska också få höra om ett nyligen avslutat projekt, nämligen projektet om personlig budgetering inom funktionshinderservicen. Ett stort tack, Stina, att du kom hit till podden i dag. Välkommen. Vi börjar med att du får presentera dig själv, din långa erfarenhet och det breda arbetsfältet som du har jobbat inom. Var så god, Stina.
Stina Sjöblom: Tack, Ulrika. Trevligt att vara här igen. Som du sade jobbar jag som specialforskare vid Institutet för hälsa och välfärd och forskar i frågor som handlar om funktionshinderservice. Vårt team heter Funktionsvariation i samhället. THL har ett brett uppdrag i att jobba med frågor som gäller personer med funktionsnedsättning i Finland, men inom THL speciellt frågor som gäller hälsa och välfärd och just funktionshinderservice. Senast har jag nu jobbat i det här projektet om personlig budgetering och dessförinnan som universitetslärare här vid Soc&kom. Min bakgrund inom funktionshinderservice är egentligen från rehabiliteringssektorn. Jag har jobbat som rehabiliteringssocialarbetare vid Invalidförbundet då i tidernas begynnelse. Jag är en forskare som gladeligen kombinerar teori och praktik och undervisar och föreläser alltid när jag får tillfälle till det men nu som specialforskare och håller på med min doktorsavhandling samtidigt.
Ulrika Krook: Tack, Stina. Som vi hörde så har Stina jobbat på den här toppenheten som vi har pratat om tidigare här i podden, tidigare Invalidförbundets, numera Validias rehabilitering av ryggmärgsskadade. Den finns inte mera i den form som den har funnits, men här ser vi också en utveckling. Som kuriosa kan vi väl också säga att Stina och jag har ordnat flera seminarier och utbildningar inom området juridik kombinerat med socialt arbete, socialpolitik och funktionshinderpolitik. Men in på dagens ämne. Då går vi faktiskt in på utbildning. Nyligen ordnades Vammaisneuvottelupäivät, Funktionshinderdagarna, eller vad kallas de på svenska, Stina?
Stina Sjöblom: Seminariedagar om funktionshinderservice tror jag är det svenska namnet.
Ulrika Krook: Ja. Vi båda har varit med från första början och våra expertkollegor har byggt upp de här. Ganska nyligen i februari ordnade THL de här dagarna på nytt, och de samlade hundratals människor, eller var det tusentals? Kommer du ihåg?
Stina Sjöblom: I år tror jag, och förra året när det ordnades online på grund av pandemin har vi haft över 1 000 deltagare.
Ulrika Krook: Så det är verkligen en tillställning där man samlar mångfaldig expertis av olika slag. I år var en av huvudpratarna specialforskare och forskningsprofessor Heikki Hiilamo. Han lyfte upp och diskuterade välfärdsreformen, den stora reformen som vi har på gång. Och han sade att det som man inte har diskuterat så mycket under beredningen och lagberedningen är att tillgången till specialiserad personal, kunnig personal, professionell personal kommer att vara avgörande för hur vi lyckas med den här reformen. Visst är det så att det kommer att vara en av de avgörande faktorerna. Till de professionella som jobbar inom sektorn hör bland annat socialarbetare, och så har vi också de yrkeshögskoleutbildade, alltså socionomerna. Men här på Soc&kom utbildas våra svenskspråkiga socialarbetare. Stina har också utbildat dem. Specialsakkunniga Maria Mattila från Talentia, fackorganisationen för högutbildade inom det sociala området, skrev en insändare den 21 februari att arbetsgivarna, alltså de nuvarande kommunerna, alltför ofta blundar för de verkliga orsakerna till rekryteringsproblem inom socialt arbete. Hon skrev att vi egentligen nu har en väldigt bra chans att korrigera det här. Och hon skriver i sin insändare att den här resursbristen, personalbristen förklaras oftast med att vi har för höga behörighetskrav enligt de här...Stina kommer att komma in på det att socialt arbete är ett skyddat yrke också med att man begränsar antalet användare eller klienter som en socialarbetare får ha. Då säger hon att på det här viset ifrågasätter man de lagar som riksdagen har stiftat för att säkra, säkerställa användarsäkerheten, på samma sätt som vi har lagstiftning som säkerställer patientsäkerheten. Och då säger hon att i socialt arbete är det framför allt frågan om ett människorättsligt arbete där de vardagliga valen styrs av bland annat yrkesetik.m Och det här kommer vi att prata om. Lagstiftningen säkert sätter grunden för klientsäkerheten och användarsäkerheten på samma sätt som inom hälsovården. Alltid i början av kurserna i socialrätt och socialförsäkringsrätt använder jag faktiskt, Stina, ett papper som du har fått från Valvira. Du ska få berätta vad det står i det där pappret, det är ett behörighetsbrev, eller vad man ska säga. Nyligen höll du själv en presentation på de där Vammaisneuvottelupäivät, jag säger på finska nu. Och här räknar du upp bland annat lagen om yrkesutbildade inom socialvården. Du lyfter fram några specifika paragrafer som styr socialt arbete. Alltså lagstiftning, bestämmelser, paragrafer som socialarbetare måste följa i sitt arbete. Det här kommer från legalitetsprincipen och grundlagen, att vi jobbar på det här, och det här har mycket att göra med rättssäkerheten i vårt land. Det som vi många gånger har diskuterat, Stina, det här med juristen och socialarbetaren, är att när jag tar upp de här paragraferna och bestämmelserna säger du oftast att de återspeglar sig, att man inte tänker på det i praktiken när man jobbar för att de finns redan i de etiska reglerna. Kan du öppna upp det här lite, just med de här bestämmelserna och den här etiken? För jag är jurist som tolkar lagar och tvärvetare som funderar på de här sakerna, men du har jobbat både som praktiskt arbetande socialarbetare och nu som forskare, alltså i olika roller. Kan du öppna upp lite? Du tog det så bra i den där föreläsningen som du nyligen haft. Var så god, Stina.
Stina Sjöblom: Tack. Jag skulle ta fasta vid det där, du nämnde två centrala saker som styr utövandet av socialarbete. Själv lyfter jag nog först det där med etiken och kanske kopplar det till människosynen i socialt arbete. De två sakerna hänger ihop och har så länge som jag har vetat om socialarbetarutbildningen funnits där. De finns också i de internationella etiska reglerna för professionen. Så egentligen, jag är så gamma att det inte fanns klientlagen och det fanns inte lagen om yrkesutbildade personer och legalisering av det här socialt arbete då när jag utbildade mig. Och också en lång tid medan jag har jobbat så har det inte funnits. Jag kanske först undrade varför det behövs lagstiftning. Nu förstår jag att det behövs för att lagen befäster och ger styrka, åt socialarbetarna när de jobbar ute på fältet att kräva sina lagstadgade rättigheter som professionella, och som du sade är det också till nytta för de människor som man jobbar med att man kan åberopa lagen. Det som du hänvisade till, mina två favoritparagrafer i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården är paragraf fyra och paragraf fem. Paragraf fyra gäller just de där yrkesetiska skyldigheterna. I dem ingår sådana saker om målsättningarna för socialt arbete att stöda den sociala funktionsförmågan, likabehandling och delaktighet och att motverka marginalisering. Sådana här som känns helt självklara från socialarbetets profession inifrån, men nu finns de också i den där paragrafen, att det här ska jag göra i mitt arbete och det är min skyldighet att följa de etiska reglerna. Och sedan paragraf fem som jag nämnde att upprätthålla sin professionella kompetens och att man har rätt till det. Om lagarna förändras har man rätt att vidareutbilda sig, fortbilda sig använda tid för att lära sig vad den här nya lagen betyder i min praktiska verksamhet, och att få stöd i att upprätthålla sin professionalitet inom den organisation där man jobbar. Det är också hela den här socialsektorns skyldighet och chefernas skyldighet att se till att socialarbetarna har sina så att säga arbetsredskap, det vill säga kunskapen om de gällande lagarna i skick.
Ulrika Krook: Jo. Med andra ord räcker det inte då att man inom grundutbildningen, för där har vi faktiskt socialarbetare, som jag tidigare har tagit upp här i podden, att de tillhör den yrkesgrupp, förutom också juristerna är förvaltningsmänniskor med stort ämne där de som har specialiserat sig inom rättsvetenskap läser mest rättsvetenskap, men det räcker inte. Just det här behörighetsbrevet som jag brukar visa så där finns ett antal av de många lagar som Valvira förutsätter att en socialarbetare som har den här behörigheten ska känna till när man jobbar inom den sociala sektorn som socialarbetare. Här är det bra när du säger just det här att till exempel klientlagen, socialvårdens klientlag, befäster egentligen det som du säger om de här etiska principerna där man enligt fjärde paragrafen har rätt till service av god kvalitet och gott bemötande som egentligen kommer ur god förvaltning och förvaltningslagens god förvaltning. Men också rätt till självbestämmande och att delta i den här processen. Det i sin tur kommer också bland annat ur våra internationella konventioner, Europakonventionen, men framför allt från vår grundlag. Det är en massa sådana här saker. Och vi ser också hur lagstiftningen utvecklas, att klientlagen är äldre än vår nuvarande socialvårdslag där man också har tagit in det här klientorientering, rätt till god service, gott bemötande, och klientens intresse. Det här är en utveckling som du många gånger har lyft fram att det sociala arbetet har förändrats. Det har förändrats. I din licentiatavhandling har du myntat ett begrepp att socialarbetarna är mellan barken och trädet. Det här vet jag, det har jag använt i mina tidigare jobb. Och det är inte alltid är så lätt att vara en socialarbetare som har en användare, där man har regler som man ska följa enligt de etiska reglerna, socialvårdslagen och socialvårdens klientlag medan vi också har en arbetsgivare och de arbetsrättsliga reglerna. Men i standardverket Sosiaalioikeus, det är standardverket för social rätt, skriver Tuori och Kotkas att det finns olika synsätt på socialrätten. Man kan ha ett helhetsmässigt samhällsperspektiv, och då tar vi in olika delar. Man kan ha ett organisatoriskt, ett strukturellt perspektiv där vi enbart utgår från strukturerna och hur vi får arbetet organiserat och vem som man placerar på vad, och arbetsuppgifterna. Men vi kan också ha ett individ- och familjeperspektiv. Och de här olika synsätten och utgångspunkterna - gör att infallsvinkeln inverkar på tolkningen, systematiseringen och tillämpningen. I din presentation på Vammaisneuvottelupäivät nämnde du att vi har genomgått ett paradigmskifte, speciellt skulle jag säga inom funktionshinderservicen. Här vågar jag påstå att funktionshinderservicen är före många andra sektorer inom socialservicen. Man har gått från ett paternalistiskt angreppssätt till ett mer klientorienterat angreppssätt. Här använder man sådana begrepp på finska som ihmislähtöinen. Man märker det bland de som jobbar ute på fältet inom den sociala sektorn att ett individanpassat angreppssätt är det som lyfts upp mer och mer. Men sedan har man det här klientperspektivet. Ibland som rättsvetare som också är intresserad av terminologi, börjar jag ibland fundera om det är någon skillnad på de här. Vi har ändå de här bestämmelserna och etiska principerna där i grunden. Är det så att man måste med begreppsanvändningen ändra på någonting eller handlar det om samma sak? Stina, skulle du på något sätt kunna öppna upp det här? Vad handlar den här personaliseringen om? Är det samma sak som individinriktad, klientorienterad, eller..Ja, kan du lite öppna upp det här för oss?
Stina Sjöblom: Ja, gärna. Jag skulle ta några steg tillbaka i det som du tog upp och gå tillbaka till det där citatet från min licentiatavhandling som skrevs för 15 år sedan kanske. Då var det kanske början till det här nya på det sättet. Det var faktiskt ett citat av socialarbetare direkt, att de känner sig mellan trädet och barken, och som du sade har mycket ny lagstiftning kommit in efter det inom det sociala området och hela funktionshindersektorn har förändrats på grund av att de har kommit till exempel konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning där just delaktighet och självbestämmande och sådana här saker är helt avgörande. Så jag skulle säga att från det där så att säga paternalistiska, om man vill säga gammaldags synsättet så är det inte så långt mellan det där paternalistiska och sådant där byråkratiskt som är en del av socialarbete att man sköter det byråkratiska jobbet, man fattar besluten och gör serviceplanerna och allt enligt gällande rätt och följer också de här nya lagarna. Men i socialarbete ingår som närmandesätt, och det kanske går att koppla till dina närmadesätt inom socialrätten som du nämnde också det här bemötandet, klientbemötandet, sådan här reflexivitet och dialog med den vars ärenden det gäller. Och igen den här tanken om dialog och delaktighet kommer väldigt nära varandra och kommer också nära det där att försvara den människas rättigheter, alltså det här människorättsarbetet som du nämnde som alltid är en del av socialarbetet, speciellt när det är fråga om personer som av en eller annan orsak har svårt att själv hävda sin rätt, förstärks socialarbetarens roll att jobba med sådan här advocacy. Då när vi kommer vidare till din egentliga fråga om personalisering eller det här att vi går mot allt mer individinriktade lösningar, så skulle jag vilja påminna eller hävda att som socialarbetare är det minst lika viktigt att komma ihåg det här rättighets- och delaktighetsperspektivet och det strukturella socialarbetets perspektiv, det här politiska. Att också påverka samhället så att det fungerar för alla och är tillgängligt för alla, och att alla har möjlighet till delaktighet och lika rättigheter. Och sedan när det gäller funktionshinderservice eller vilken annan service som helst som socialarbetare ska bedöma och planera tillsammans med klienten vad hen behöver och hur det ska ordnas, då kommer man in på vilket som är just ditt individuella behov. Där går man mera och mera in mot att försöka hitta allt mer personaliserade eller individbaserade lösningar. Så de här är två parallella tendenser, och det kanske är den där förändringen som du hänvisade till att under de senaste 15–20 åren också inom funktionshinderservice har man gått från det där "one size fits all", att det finns i strukturen och lagarna att en person med funktionsnedsättning eller en viss diagnos har rätt till den här serviceformen. Nu går utvecklingen mot att samhället borde vara tillgängligt och lämpligt för alla, och i sådana fall där man inte får tillgänglighet och inte har lika möjligheter att delta så då har man rätt till sådan service som hjälper just en själv att bli delaktig och leva ett självständigt liv.
Ulrika Krook: Så med andra ord är det så att en socialarbetare i dagens läge inte jobbar med paketlösningar eller standardiserade lösningar, schabloniserade lösningar, utan det är en väldigt individanpassad bedömningsprocess där du behöver ha en gedigen grund för att kunna, där du tar in material av olika slag , där du utreder.
[Mellanjingel]
Stina Sjöblom: Ja, och också utövar offentlig makt. Det här kommer tillbaka till vad det är som styr arbetet. Det är lagen och etiken, och när man fattar beslut utövar man makt. Då är det speciellt viktigt hur man gör det. Det har bland annat Anna Metteri skrivit mycket om, att man har en sådan position i det här sociala välfärdssystemet som innehåller mycket maktutövning. Då är det väldigt viktigt hur man utövar den där makten. Om man nu tänker på funktionshinderservice att man gör det tillsammans med den vars liv och service det är frågan om.
Ulrika Krook: Ja. Det här handlar ju också i grund och botten om rättsskyddet och här har vi våra högsta laglighetsövervakare, bland annat Justitieombudsmannen som har påpekat och lyft fram i många av sina beslut hur viktig den här service- och beslutsprocessen är och att man måste lyssna på individen och ta med den, och det finns en självbestämmanderätt som man måste respektera. Och man har vissa processbestämmelser som ska ingå i processen. De kan man inte göra i efterhand. Eller att det alltid ska finnas ett beslut i botten så att man kan föra saker vidare om man inte är nöjd. Så på det här sättet har det ju nog ändrats, om vi tänker på 60–70-talet. På 70-talet när vi fick...ja, efter kriget fick vi vår första funktionshinderlagstiftning i Finland. Så det har ju ändrats. När vi kommer till självbestämmanderätten så hittar vi som jag sade stöd för det både i grundlagen och internationella konventioner, men också i socialvårdslagen och socialvårdens klientlag. Och det här deltagandet, det har vi pratat om. Det accentueras mer och mer. Nu har vi pratat om paradigmskiftet inom funktionshinderservicen. Det har skett en tid, och vi har båda som experter varit med och följt med det. Det som har kommit de senaste åren, skulle jag säga, jag kan inte exakt säga år, men det började nog till exempel med skandalerna inom äldreservicen. Det började också med att vi inom Människorättscentret vid riksdagen, alltså vårt nationella människorättscenter fick experter inom äldrerätt och äldreservice, och helt nyligen har vi fått en äldreombudsman i Finland. En helt en nytillsatt. Man konstaterade att precis på samma sätt som man har en barnombudsman behöver man numera en äldreombudsman. Vi har ju en växande äldre befolkning. Och nu när jag tänker på det här och när man följer med diskussionen inom äldreservicen som är ju faktiskt ett enormt arbetsområde, så börjar de här tankarna också komma fram och de lyfts fram, och de styrs också av samma bestämmelser. Här undrar jag, Stina, behöver man uppfinna hjulet på nytt inom äldreservicen? Eller kan man också ta del av och använda sig av det som man redan har utvecklat inom funktionshinderservicen? Och framför allt inte onödigt upprepa misstag. Om vi tar med den här effektivitetstanken så blir det ju ineffektivt att upprepa de här misstagen. Hur ser du på saken? Kan man på något sätt inom det sociala arbetet ta modell?
Stina Sjöblom: Ja, en sak som jag direkt kommer att tänka på där man kan ta modell som överhuvudtaget i socialt arbete nu när strukturerna förändras och så klart befolkningen åldras och allt det här, som vi vet att det är både megatrenderna som pågår i samhället och nationella förändringar i strukturerna som pågår nu i och med de nya världsområdena och allt det här. Så det som jag skulle önska att förstärks är det här strukturella socialarbetet och vad strukturella socialarbetet kan lära sig från funktionshindersektorn är den funktionshinderpolitiska principen om att planera samhället och planera tjänsterna så att de passar för alla. Själv när jag jobbade med uppföljningen av funktionshinderpolitiska programmet 2010–2015, VAMPO-programmet, så visste man redan då i miljöministeriet att vi behöver en miljon nya tillgängliga bostäder för att människor ska kunna bo hemma trots att funktionsförmågan hos de flesta varierar under livsloppet, och hos alla förr eller senare i någon grad försämras, eller det blir svårare att röra sig med åldern. Så, det där...När vi samtidigt har gått mot en avinstitutionalisering, det vill säga att människor som inte är sjuka inte behöver vårdas på institutioner, så borde vi samtidigt se till att det finns förutsättningar, att samhället är byggt så att man kan bo hemma, och sedan kommer vi in på servicebiten som du egentligen frågade om, att man får tillräckligt och rätt slags hjälp och stöd hem när man behöver det.
Ulrika Krook: Jag tänker också på att inom funktionshinderservicen har man också utarbetat arbetsmetoder hur personen ska delta och hur man ska höra dem. Och delvis har man nu också använt liknande inom barnskyddet. Många av dem är utvecklade inom funktionshinderservice. Ser du, Stina, att man skulle kunna använda de här också för den äldre befolkningen? Om vi tänker på den ålderskategorin så är de kanske inte vana vid att sätta sig. De har mera levt i det här, om vi går tillbaka till uttrycket paternalistiska samhället, där någon har presenterat att det här behöver du. Medan man nu går till att man också frågar dem vad vill du, vad är dina behov och hur ser du på saken.
Stina Sjöblom: Ja, så klart den där delaktigheten i de egna processerna, att bli hörd från början till slut när det bedöms behov och planeras service. Så det gäller lika väl, oberoende av ålder eller vilka behov som det handlar om. Men kanske igen, när du frågar vad man kan lära sig från funktionshinderrörelsen eller funktionshinderservice, så de här olika råden det finns brukarråd, och det ska finnas nu i de här nya välfärdsområdena, vad heter det, möjligheter till hörande av olika klientgrupper, så olika sätt att få med olika klientgrupper i beslutsfattandet. Det är nog välkommet och det vet jag att det jobbas med ute i regionerna. Där är organisationerna, alltså brukarorganisationerna helt i nyckelposition att engagera folk.
Ulrika Krook: Ja, och du har många gånger nu nämnt strukturellt socialt arbete. Om vi öppnar upp det lite. Du har förklarat att det handlar om att man jobbar med socialpolitiken, den här samhällspolitiken, hur vi implementerar saker, hur vi planerar saker i samhället. Det slår mig också att en socialarbetare inte är den där som man traditionellt upplever, som bara jobbar inne på det där socialservicekontoret och hemma hos de här personerna, utan en socialarbetare är också en person, en expert som man ska ta med i stadsplaneringen, hur gör man det tillgängligt, för ett tillgängligt samhälle minskar behovet av service. Med en tillgänglig kollektivtrafik kan äldre personer med funktionsnedsättning och barnfamiljer röra sig mera. Så behovet av service handlar ju också om, om jag uppfattar det rätt Stina, att en socialarbetare borde med sin expertis i strukturellt socialt arbete tas med i stadsplaneringen och när vi funderar på småbarnspedagogikens utrymmen, verksamhetssätten, också skolan, alla de här grejerna. Om man inte tar med så kanske man missar någonting i hela den här processen. Uppfattar jag dig rätt?
Stina Sjöblom: Ja, och egentligen om vi går tillbaka, du nämnde Heikki Hiilamos tal på Funktionshinderseminariedagarna så nu är på det sättet momentum när man planerar hur välfärdsområdena byggs upp att man inte utgår från att socialarbetarna hörs sedan i något skede av planeringen utan att socialarbetarna är med som experter och planerar utformningen av områdena och verksamheten där i fortsättningen. Och när vi börjar med den där lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården och legaliseringen att man blir en lagenlig socialarbetare så nämnde jag inte alls det där självklara att för att bli det så har man en femårig universitetsutbildning just med de ingredienserna som du tog upp. Både juridiska studier, eller socialrättsliga, och sedan själva den här socialarbetarprofessions studier och forskarstudier. Man blir en expert på sitt område som det skulle vara stor nytta av att utnyttja också i strukturellt socialt arbete, inte enbart i klientarbetet som det för det mesta är i nuläget i kommunerna.
[Mellanjingel]
Ulrika Krook: Jo. Det här för oss faktiskt in på att nu ännu fram till årsskiftet är det så att enligt kommunallagen, enligt åttonde paragrafen i kommunallagen har kommunerna fortfarande organiseringsansvaret för bland annat socialservicen som är väldigt bred. Då särskiljer man på organiseringsansvaret och produktionsansvaret. Fortfarande också enligt nionde paragrafen i kommunallagen har man ett produktionsansvar. Organiseringsansvaret är att kommunerna ansvarar för att den här servicen finns i servicekedjan. Produktionsansvaret är att kommunerna inte behöver producera allt själv. De kan också föra över det genom avtal till en annan kommun eller till en samkommun. Man kan också köpa tjänsterna. Upphandlingen har varit väldigt mycket på tapeten. Och så har vi en annan form, nämligen servicesedlar som har kommit. Kommunerna kan välja om man använder servicesedlar eller inte. Nu kommer både organiseringsansvaret och produktionsansvaret att flytta över till välfärdsområdena, men man separerar fortfarande på de här I Finland hade vi också i en tidigare process i välfärdsreformen en hel lag om valfrihet. Den finns inte numera, den drog man streck över, men ändå har valfriheten inom social-, hälso- och sjukvården ökat under de senaste åren. Och helt nyligen har ni avslutat ett projekt på THL som handlar om personlig budget inom funktionshinderservicen, inom funktionshinderområdet. Det har också funnits projekt tidigare inom andra sektorer med personlig budget. Det här var ju en beställning av regeringen. Ni skulle då komma fram med något förslag. Jag kommer ännu ihåg när man första gången kom och presenterade personlig budget i Finland. Jag kan erkänna att i dagens läge ser jag helt annorlunda på personlig budget än vad jag gjorde då. Jag ifrågasatte, för man tog någonting från ett samhälle med andra strukturer och andra lagstiftningar. Man tog modell och sade att det här ska vi ha i Finland. Jag ifrågasatte då som specialiserad jurist inom området hur ni hade tänkt er det här. Men i alla fall har ni jobbat med det här projektet i flera år och ni har fått uppdraget på THL av regeringen. Men vad handlar personlig budget om egentligen? Och varför... Finns det någon bakgrund till att man överhuvudtaget börjat ta in sådana här saker? Handlar det om organisering eller produktion? Du får öppna upp lite. Vad är personlig budget, Stina?
Stina Sjöblom: Nå ja...Om vi börjar med varför man tar in, så som du nämnde har det funnits tidigare försök och det fanns ett EU-finansierat projekt under tiden då den här valfrihetslagen förbereddes. "Avain kansalaisuuteen" hette det, och där undersökte man som du sade inom olika sektorer - hur personlig budget skulle kunna fungera i Finland. Men i och med att valfrihetslagen föll och det tidigare projektet tog slut så blev det därhän. Men det togs in i Sanna Marins regeringsprogram därför att som du också nämnde så håller vi på att förnya funktionshinderservice lagstiftningen i Finland.I den ingår inte personlig budget, men i regeringsprogrammet står det att vi under den här regeringsperioden ska utreda möjligheterna och riskerna med personlig budget inom funktionshinderområdet. Därför fick THL i uppdrag att genomföra det här projektet och kartlägga hur det här skulle passa in i vår lagstiftning. Nio regionala projekt fick finansiering för ett och ett halvt år. Och vi vid THL hade uppdraget att bena ut vilka möjligheter och gränser som kommer emot i vår lagstiftning och hur man skulle kunna utnyttja det här. Och då hör det till saken att man inom vissa områden i Finland redan använder någonting sådant som personlig budget inom funktionshinderservice. I Norden tolkar man att till exempel personlig assistans som brukaren själv ansvarar för är en personlig budget. Nu märker du att det inte finns en entydig definition på vad som avses med personlig budget, och därför jobbar vi också hårt med att definiera vad personlig budget betyder eller vad vi föreslår att personlig budget ska betyda inom funktionshinderservice i Finland. Slutresultatet av vårt projekt var då att vi kom ut med en sådan här modell för personlig budgetering i Finland som då skulle vara ett sätt att anordna service. Det kan betyda många olika saker, men nu enligt THL:s förslag som baserar sig på det här försöksprojektet skulle det vara ett sätt att anordna service där man i socialarbetsprocessen tillsammans med brukaren diskuterar och bedömer om det här skulle vara ett möjligt sätt att ordna den här servicen att personen får en personlig budget med vilken hen då köper och skaffar den service som hen behöver. Enligt det här förslaget som THL tog fram, eller den finska modellen, så skulle man i princip kunna använda den till vilken slags service som helst som personen som är klient i funktionshinderservice behöver.
Ulrika Krook: Så med andra ord är det en form av en budget, en penningpott, men ändå ett sätt att organisera servicen. Det är inte en specifik service i sig, utan det är ett sätt att ordna där man då genom de här serviceprocesserna... Och finns det i förslaget att man gör ett beslut på att det här behövs, och sedan använder personen vad den behöver inom ramen för det här?
Stina Sjöblom: Ja. Och det som var viktigt i förslaget eller modellen som vi kom fram till i det här projektet är att det är frivilligt, man måste inte ha en personlig budget. Man kan använda de sätt att anordna service som tidigare har fungerat för en själv. Men det skulle öka valfriheten att med de här personaliseringssträvandena eller den här inriktningen mot individcentrerade lösningar som vi talade om tidigare så är valfriheten och självbestämmandet två helt centrala saker som man eftersträvar. Ofta talas det också i de här sammanhangen om att flytta över makt från systemet till brukaren. Att människan själv förvaltar över sin service. Men i den här finska modellen skulle det ändå i och med att kommunerna och i fortsättningen välfärdsområdena ansvarar för offentlig service i Finland, alltså det sista ansvaret är ändå alltid där. Så det blir inte så att människan förvaltar över sin service utan endast över att skaffa den service som ingick i planen.
Ulrika Krook: Jag kan ju inte låta bli här nu, Stina, vi har jobbat mycket nordiskt genom åren. För det första, varifrån tog man de här modellerna? Vilka länder tog man dem från? Var det nordiska länder eller varifrån tog man dem?
Stina Sjöblom: När projektet började, eller egentligen redan när det planerades så gjorde vi vid THL informationssökning och idén om personlig budget, liksom idén om personlig assistans, är ursprungligen hithämtade från annan slags välfärdsmodeller, anglosaxiska. De finns i Storbritannien och Australien, Belgien och Holland. Irland har ett försöksprojekt på gång, och så där. Alla har lite olika typer av modeller för personlig budget. Då märkte vi ju ganska snabbt att det inte är sådant som vi bara kan implementera eller ta i bruk i en nordisk välfärdsstat. Därför gjorde vi också under det här projektet en nordisk kartläggning för att jämföra hur man ser på personlig budgetering i Norden, finns det sådana modeller och skulle det fungera eller inte i den här nordiska kontexten.
Ulrika Krook: Jo, jag såg i den här rapporten att till exempel i Holland har man en egen lag om det här. Nu när vi avrundar den här podden och avrundar kanske då i ett nordiskt perspektiv. Lars Lindberg från Nordens välfärdscenter som var med i den här kartläggningen som du berättade om har uttalat sig så här att ”under de senaste 30 åren har välfärdstjänsterna i nordiska länder blivit mer individanpassade. Förändringen har skett som en följd av krav från personer med funktionsnedsättning och ovanifrån för att organisera välfärdstjänsterna på marknadsbasis och så att individerna som konsument ska välja mellan olika leverantörer”. Jag kan inte komma ifrån det här att just internationella konventioner som funktionsrättskonventionen utmanar på sätt och vis också var välfärdsstat och hur vi har organiserat den här servicen i våra nordiska länder. Stina, hur ser du på det här? Som en sådan här sista avslutning, finns det behov att anpassa också den nordiska välfärdsmodellen, den nordiska välfärdsstaten enligt de här? Är den på sätt och vis utmanad, att vi inte kan ha den statisk som vi har haft, utan måste kanske förändra arbetssätt, lagstiftning och strukturer?
Stina Sjöblom: Kanske. Jag tar fasta vid det där med arbetssätt i första hand för det var också en målsättning med det här projektet om personlig budgetering och det kom det praktiska arbetet väldigt nära. Just de där arbetssätten, hur man får alla delaktiga och personer med funktionsnedsättning och funktionsvariation finns av alla slag, och där finns stora brister i människors delaktighet. Det arbetet är det som jag ser att absolut ska fortsätta. Sedan den här frågan om personlig budget, jo eller nä, hur det går i framtiden, kommer det in i finsk lagstiftning, kommer det att öka i Norden, det återstår att se. Men faktum, som du säger, är att vi redan har den här ”welfare mix”, flerproducent-modellen, privata tjänster, iideella organisationer som organiserar tjänster vid sidan om offentliga sektorns tjänster. Någonting som behöver forskas i och följas upp är på vilket sätt den här personaliseringen utmanar vår välfärdsstat. Men sedan i den här personaliseringstrenden ingår den här marknadiseringen och kanske också de här kraven från marknadssektorn på offentliga sektorn, det här "new public management" -och "new public governance"-tänkande att hur allt ska göras så effektivt som möjligt. Då är det egentligen två lite olika, om vi går tillbaka till människosyn och vad man eftersträvar i socialt arbete från funktionshinderrörelsens sida så är det effektivitet eller ett gott liv? Och det där…När man balanserar dem, på vilka sätt möjliggör nordiska välfärdsstaten och starka rättigheter som ingår i våra välfärdsmodeller, på vilka sätt garanterar och möjliggör de ett gott liv för alla jämfört med vad individanpassade lösningar kan tillföra där utan att förlora den starka grunden -som våra samhällen ändå är byggda på och för vilkens skull sådana här funktionshinderrättigheter också är på ganska god nivå i Norden även om det alltid finns saker som kan vidareutvecklas och förbättras.
Ulrika Krook: Med det här avslutar vi. Det gäller också, ska jag säga, äldreservicen och familjeservicen. Hur vill vi att det ska se ut? Vad vill vi bevara och vad vill vi utveckla? Slutsatsen som vi kan dra av det här är att för att vi ska lyckas med den stora välfärdsreformen och också här i samhället, kommer vi att behöva olika experter, specialiserade socialarbetare och många olika som funderar tillsammans och tar till vara varandras kompetens och lyssnar på varandra. Tack att du kom i dag, Stina. Följ gärna Studio Soc&kom och Rättsvetenskapliga podden. Tack för i dag.