Ulrika Krook: Hej och välkomna till Studio Soc&kom och närmare bestämt, rättsvetenskapliga studion och podden. Kanalen där vi diskuterar samhällsfrågor, rättsvetenskap och socialvetenskaper och som görs av Svenska social- och kommunalhögskolan, Soc&kom, vid Helsingfors universitet. Till rättsvetenskapliga podden bjuder vi in nationella experter och intressanta gäster med olika bakgrund och erfarenhet för att tillsammans bena ut och diskutera aktuella samhällsfrågor och rättsvetenskapliga aspekter. I den här podden och den här kanalen förenar vi utbildning, vetenskap och praktik. Och i dag har jag med mig en kommunikationsexpert, också en tidigare kollega, hjärtligt välkommen, specialmedarbetare i dagens läge, Maria Swanljung, och också alum från Soc&kom. Välkommen! Mitt namn är Ulrika Krook och för tekniken står Mats Söderman. Maria, du får nu först presentera dig och berätta vad allt har du gjort sedan du gick ut här från Soc&kom och vad gör du nu? Vad gör en specialmedarbetare?
Maria Swanljung: Ja, om vi börjar med nutid då så jobbar jag för tillfället som specialmedarbetare för justitieminister Anna-Maja Henriksson och jag har huvudsakligen ansvar för hennes kommunikation, men också lite andra substansområden. Bl.a. utlänningspolitik och sånt ligger på mitt bord. Men du ställde frågan vad jag har gjort sedan jag gick ut från Soc&kom. Jag hör till dem som studerade på den tiden när man började göra andra saker innan man blev färdig från Soc&kom, men det där,jag studerade journalistik och började min arbetskarriär på Yle där jag jobbade på Radio X3M främst och sedan efter det jobbade jag som kommunikationskonsult i några år och landade sedan på dåvarande minoritetsombudsmannens byrå, för 11 år sedan ungefär. Och minoritetsombudsmannen har numera bytt namn till diskrimineringsombudsmannen men där hängde jag ungefär 10 år och arbetade med kommunikation och ledde kommunikationen på den myndigheten. Och sedan här nu då i augusti började jobba på ministeriet, så jag är tjänstledig.
Ulrika Krook: Här emellan har du också hunnit driva en presidentvalskampanj visst?
Maria Swanljung: Två! *Skratt* Ja, dessutom det. Jag har gjort avstickare faktiskt. Jag är på det sättet en lite udda fågel att jag har varit med och gjort presidentkampanjer för två olika partiers presidentkandidaert.
Ulrika Krook: Intressant. Och hör du nu jobbar du för en justitieminister som den här gången själv är jurist.Vi har inte alltid haft det, men oftast. Och rättsvetare också. När du jobbade på Diskrimineringsombudsmannen speciellt så jobbade du med många jurister och jag har också jobbat med det här, med dig där. När du studerade här på Soc&kom, så hade ni kurser då i mänskliga rättigheter under studietiden eller är det någonting som har kommit senare i ditt jobb det här med mänskliga rättigheter?
Maria Swanljung: Det har nog kommit definitivt senare. Förstås har det alltid funnits ett slags samhällsengagemang och ett intresse för mänskliga rättigheter och det som ibland kallas för mjuka värderingar, när jag jobbade på Yle som nyhetsjournalist och så där. Men på Soc&kom så studerade jag, jag hade faktiskt sociologi som biämne och den enda juridiska kursen jag har haft är pressjuridik som ingick i journalistikstudierna så det är definitivt någonting som har kommit senare. Kanske under tiden på diskrimineringsombudsmannen och på något sätt, den här kombinationen av mänskliga rättigheter och kommunikation så kommer förstås automatiskt från jobbet och min yrkesverksamhet men också från det att jag började på Minoritetsombudsmannen strax före den första jytkyn kom, 2011, när det politiska klimatet började förändras och när samhällsdebatten började förändras och när på något sätt sättet som man pratade om mänskliga rättigheter började förändras och det blev ett helt annat politiskt klimat i Finland, än vad det hade varit förut. Det här märktes jättetydligt också i mitt jobb och det är klart att det har alltid funnits, så att säga "alltid", funnits rasism och det har alltid funnits främlingsfientlighet osv. men nu har ju den kurvan som har skett under de senaste 10 åren har nog varit jätteintressant när man jobbar med mänskliga rättigheter som grund på något sätt i det vad man gör och när ens jobb är att kommunicera t. ex. vad diskriminering är eller vad lika behandling är och så där så påverkar nog samhällsklimatet jättemycket. Så därför har det här intresset på något sätt vuxit till sig hela tiden.
Ulrika Krook: Sedan har ju också just hbtqi+-rörelsen och den aspekten kommit in också med åren och ableismen alltså, motsvarande rasism för personer med funktionsnedsättning och det vet jag att du har jobbat med också båda två av dem har du ju också i din kommunikation. Om du nu funderar tillbaks på din studietid men när du jämför med dem som i dagens läge utbildas som journalister och kommunikatörer. Och den den samhällsförändring, som du nu också beskriver. Skulle du säga att man skulle kanske också behöva ha någon form av grund i mänskliga rättigheter, åtminstone för vissa av de här kommunikatörsjobben redan när man kommer ut, eller är det någonting som man kan ta till sig via jobbet? Hinner man under arbetstid?
Maria Swanljung: Nu har jag inte jobbat som journalist på många år, så jag vet inte vad man hinner och vad man inte hinner, så jag går på känsla mera här nu. Men jag skulle nog säga att som journalist, ju mer du vet om hur samhället fungerar och ju bredare allmänbildning och ju bredare bild du har av hur vissa fenomen uppstår och varifrån någonting härstammar och historien bakom det så desto bättre. Och i det ingår också något slags kunskap tycker jag om juridik och hur till exempel en lagtext är uppbyggd och vad innehållet i den är och varför paragrafer utformas på ett visst sätt och hur sen till exempel strafflagen... hur man tänker med strafflagen och hur den påverkar hela samhället och så här. Att nog har man ju som journalist och kommunikatör nytta av att kunna allt sånt här, att på något sätt veta vad texten och substansen man jobbar med, varifrån den kommer, vad den har ätit.
Ulrika Krook: Ja. och sedan också som jag brukar säga till mina studerande att man kan också gå till grundkällorna och man kan kolla upp vad var det egentligen den där domstolen sa, eller vad var det egentligen de sa i lagberedningen, att man får de redskapen. Men också på vår människorättskurs här på Soc&kom, så har vi många gånger fått lyssna på dig som gästföreläsare. Du drar en helt suverän sådan här också med tanke på kommande journalister och reportrar, men också alla andra yrkesgrupper som vi utbildar här på Soc&kom, som samhällsvetare och sociologer, socialpsykologer och socialarbetare. Så, och då brukar du nämna två guruer inom kommunikation när det gäller också mänskliga rättigheter och diskrimineringsrätt och det är Thomas Coombes "Hope-Based Communication" och Brian Fitzgerald "Dancing Fox". Kan du kort berätta, nu har du inte dina vackra bilder här i dag men kan du kort berätta, vad säger de här och vad är kärnan i deras budskap?
Maria Swanljung: Ja, om vi börjar med Brian Fitzgerald, så är han numera en fristående konsult men han är kanske mästare på historieberättande. Mest hur man genom att berätta historier, mycket klassiskt alltså, hur man fångar lyssnare med att berätta historier. Men hans bakgrund är den att han är en av de ursprungliga grundarna av Greenpeace och har suttit med Greenpeace marknadsföring ganska länge och där finns ju en stark aktivismbakgrund, hur man kommunicerar, hur man kommunicerar aktivism.
Och sedan Thomas Coombe, har en bakgrund i Amnesty på internationell nivå och han var med och egentligen förändrade hela sättet som Amnesty gör sin kommunikation. Och det är jätteintressant därför att Amnesty har haft en ganska negativ kommunikation tidigare förstås, man har pratat om alla hemskheter som händer i världen och det har varit mycket nej och mycket svarta och gula färger där det sägs att saker inte är på nåt sätt och att saker är fel och så här. Där gjorde man sen för några år sedan en helomvändning, där man började i stället prata om vad Amnesty vill. Vad målbilden ska vara och på något blev det en mer positiv kommunikation att målbilden ska vara att man uppnår sina mänskliga rättigheter och målbilden ska vara att få ut politiska fångar ur fängelse och man ändrade hela synsättet på något sätt och det här är faktiskt fungerande eftersom människor över lag tycker att det är roligt att vara tillsammans med vinnare. Man är hellre med i ett gäng som förbättrar världen än som sitter i ett hörn och gråter, om jag nu karikerar lite. Och vad jag har förstått har det här faktiskt fungerat. Att Amnesty har ökat både mängden pengar de har fått in och mängden aktiva. Och det här är kanske någonting som jag har funderat jättemycket på hur vi kommunicerar på något sätt, mänskliga rättigheter i dagens samhälle när de ifrågasätts ganska mycket och att det man kan inte bara kort gå ut och säga att mänskliga rättigheter tillhör alla. Punkt.
Ulrika Krook: Mm.
Maria Swanljung: Utan det räcker liksom inte.
Ulrika Krook: Nej, det gör ju inte det för det blir tomt ord, det blir bara på något sätt en floskel.
Maria Swanljung: Ja, och man kan inte heller gå ut och säga att vi ska följa mänskliga rättigheter för att det står skrivet i det och det avtalet och i den och den lagstiftningen, därför att du kan ha motståndare som dels tycker att lagstiftningen borde ändras eller som tycker att internationella avtal är bara skräp, eller som anser att det finns andra länder som tolkar internationella avtal på ett annat sätt, så varför ska vi inte tolka dem på det här sättet? Så det räcker inte som ett argument, och då måste vi på något sätt gå in i kärnan till varför vi har våra avtal och vad det är vi vill uppnå och vad man ville uppnå från första början och då kommer vi tillbaka till historien.
Ulrika Krook: Ja, och det här är ju väldigt intressant för jurister tenderar ju att, som som en nära till mig säger, ni kommer och smäller lagboken i huvudet på folk. Och det här är ju det intressanta också, jag tycker just när du har berättat om det här att själv har jag också jobbat mycket med intressepolitisk bevakning där man egentligen är "the devil's advocate", djävulens advokat. Du söker efter vad som är i hålen i lagstiftning, du söker vad som kan förbättras, eller vad som är bristen och oftast så tänker man på brister. Men man kanske skulle svänga om det, vad som kan förbättras, och det är alldeles riktigt som du säger, att många gånger är det ju mänskliga rättigheter så blir det så här som i barnens rättigheter också, man ser de här svältande barnen.
Maria Swanljung: Och sen om man ändå får gå tillbaka till det här just positiva tänkandet och bristernas så jag tror att alla som ägnar sig åt någon form av aktivism skulle må bättre av att försöka komma ihåg just att vad har man uppnått, att vad är det där målet och inte alltid peka på de där bristerna utan att man ibland också. Det är klart att man måste göra det också för att man måste ju komma vidare. Men på något sätt också kommunicera att världen faktiskt förändras och vi har kommit jättelångt, som du nämnde, när det gäller många minoriteters rättigheter. Det går ändå liksom framåt hela tiden att man kanske har en tendens av att just sätta sig ner i ett hörn och gråta lite för ofta och kanske också fastna lite i den där ilskan och i den där kampen. Och det här är någonting som många minoritetsrepresentanter tror jag känner igen och som jag kanske också som finlandssvensk lite känner igen, fast vi är en jätteprivilegierad minoritet, så är det här att när man är så van att man måste kämpa för sina rättigheter hela tiden så fastnar man lite i den här..jag vill inte säga gnället för jag tycker inte att det är gnäll, det är inte att gnälla när du kämpar för dina rättigheter, så det är fel ord, men man fastnar lite i den här kampen och ilskan på något sätt för länge och glömmer bort att glädjas över det som har blivit bättre.
Ulrika Krook: Att plocka fram det som man har uppnått redan.
Maria Swanljung: Mm, precis.
Ulrika Krook: Du brukar också på dina gästföreläsningar ta upp hur traditionellt medierna beskriver mänskliga rättigheter och minoriteter och nu när vi pratar om det här positiva, så om du tänker på nu när du började på Radio X3M i tiderna och hur det är i dagens läge. Har där skett en förändring eller finns det kvar vissa såna här drag också hur man beskriver minoriteter och mänskliga rättigheter, och om man följer dig, bl.a. på Twitter, så ser man ju ibland när du plockar fram sådana här saker, man ser den här expertisen hos dig.
Maria Swanljung: Jag skulle säga, när det gäller journalistiken så har det skett både positiv förändring men också negativ förändring eller ett steg bakåt. Det positiva tycker jag är att det finns en förståelse och en vilja att förstå att media måste tänka på mångfald. Ett positivt exempel är t.ex. det arbete som Hufvudstadsbladet gör på sina sportsidor när det gäller könsaspekter och könsfördelning och sånt här arbete finns i många andra medier också, inte bara när det gäller kön utan också en annan mångfald i media och det här går framåt jättemycket och man funderar en hel del på stereotyper och hur man ska undvika dem och ur vilka vinklingar man berättar saker och ur vems synvinkel och så här. Och det finns många journalistiska eldsjälar som verkligen brinner för det här och jobbar för det jättemycket och det ordnas utbildningar. Så det är den positiva biten att samtidigt som samhället blir mera...har mera förståelse för den här biten, så jobbar också journalisterna mycket med det. Men sedan den negativa biten är förstås det och som nog oroar mig jättemycket att journalistiken är lite, och nu karikerar jag förstås, det finns massvis med journalister och massvis med olika medier, disclaimer: inte alla journalister, men den här brådskan som man har och att man tävlar med sociala medier, ska vara först ut och ska samla klick och jaga synlighet så det gör att journalistiken kanske är lite bortkommen. Och det här sedan leder till just att det kanske saknas...det finns en viss just... många journalistiska alster saknar en grund att stå på och den här förståelsen. Man hinner inte gå till botten med fenomen eller analysera dem ordentligt för att man har så hemskt bråttom. Det här är jag jätteorolig för. Det leder till att det blir en ganska stereotyp journalistik och man fastnar i klassiska nyhetskriterier men hinner inte riktigt tänka efter vad de innebär.
Jag brukar till exempel när vi pratar om minoriteter och journalistik ta upp att och mänskliga rättigheter också, ta upp att det nyhetskriterium som man har eller den journalistprincip man har, att man alltid ska höra båda sidor. Så den förutsätter ju att det finns två sidor om ett ämne. Då kanske man med våld letar efter båda sidor och jag brukar säga att när det gäller mänskliga rättigheter så finns det inte alltid två sidor. Om du är ett medium som till exempel har skrivit i dina programregler eller etiska principer eller vad som helst att du ska främja demokrati och mänskliga rättigheter då kan du inte samtidigt tänka att det måste finnas två sidor när det gäller diskriminering utan då måste man kunna säga att någonting är fel utan att någon annan ska få vara av annan åsikt i en fråga. Och det här tror jag att medierna måste jobba ganska mycket mera med att man söker hemskt konstlade situationer av motsättningar där ofta parterna också har ett väldigt snävt maktförhållande.
Ulrika Krook: Ja. Här gäller inte principen som man tänker i domstolar, att båda parterna ska höras utan det gäller andra regler. Hör du, nu blev det en sån här bra inledning på nästa som vi ska diskutera; yttrandefrihet ur ett journalistiskt kommunikativt perspektiv. Den har ju en fundamental betydelse för det demokratiska samhället och den är skyddad både av artikel 10 i Europakonventionen, men också av 12:e paragrafen i grundlagen så vi har det som grundläggande mänskliga rättigheter. Här har Europadomstolen slagit fast att staterna har väldigt snäv prövningsmarginal, vilket betyder att de kan inte inskränka på yttrandefriheten hur som helst, när det gäller speciellt media och journalistik och det här har också professor Matti Pellonpää tagit upp också i grundverket i Europeiska människorättskonventionen. Och man utgår från att förhandscensur inte är accepterat i det europeiska samhället, för man utgår från det här. Och man har då betonat pressens särställning, att om det finns för mycket begränsningar så går det heller inte att granska det här samhällslivet, men ibland har det ju faktiskt kommit i Europadomstolen också situationer när yttrandefriheten blir så här att ibland är det ju så här med mänskliga rättigheter att två grundläggande rättigheter står mot varandra.
Och jag tänkte faktiskt att vi har ju lite det också i dagens läge i Finland börjar det krypa in mer och mer, det har kanske funnits i andra länder, men när vi granskar offentliga personer har de också rätt till privatliv. Och jag tänker som specialmedarbetare, är det i vissa situationer som också du och dina kollegor här i Finland behöva påminna era journalistkolleger om det här? Bara att det finns också att yttrandefriheten går inte hur långt som helst, utan ibland så behöver man också beakta det här privatlivet. Vi har ju från Europadomstolen nog sådana här domar, men hur är det i verkligheten, i Finland?
Maria Swanljung: Jag skulle inte säga att… som specialmedarbetare har jag nog inte stött på det här och det kanske inte direkt är mitt uppdrag heller, men det är ju intressant. Politikerns rätt till privatliv är ju intressant, det står till och med i journalistreglerna att politikern har mindre skydd än andra och den här suveräna serien som går på Yle just nu, Politik Finland, Politiikka Suomi, så där tar man lite upp det här att, vad är politikerns eget ansvar och det här diskuterades ganska mycket kring om att var det en skilsmässa till exempel i tiderna. Då vet jag att många journalister ser det som en grundprincip att om en politiker själv öppnar dörren till sitt hem eller till sin familj, då antingen bildligt talat eller på riktigt, så då är det gjort och då går det inte att gå tillbaka, eller om man använder sin familj som till exempel i en valkampanj att om man vill på något sätt poängtera att man har sina barn med på vissa tillställningar och sådant, då har man gjort sin familj till fritt bete för journalisterna. Och det finns också jättemånga politiker som aldrig öppnar den där dörren, som är hemskt restriktiva med vad de gör. Med vad de säger privat. Och vad de gör och vem de släpper fram och de har också fått hålla sitt privatliv på ett helt annat sätt. Det här är nog ett val som många politiker gör och som de tyvärr kanske måste göra lite för tidigt. Man skulle önska att de skulle ha lite mer politisk erfarenhet, och också hinna tänka sig, men det här är inte någonting som vi specialmedarbetare kan göra utan det här är nog politikern själv som på något sätt måste sätta den där gränsen. Det blir förstås svårare också i dagens läge med sociala medier och allt annat, var går gränsen och vad är accepterat? Men att sedan tycker jag nog att journalistiken är ganska bra. Jag tror ganska mycket på journalistikens självreglering också att man är ganska bra på att diskutera vad som är etiskt och vad som inte är etiskt.
Ulrika Krook: Ja. Vi går in på ett annat ämne och det här var ju bra när du lyfter också fram det här politikerna så att de själva beslutar det, det är ju inte kommunikatörerna som beslutar var den här gränsen ska gå för var och en. Men det som har varit i yttrandefriheten och också har varit i media i Finland och nyligen förhandscensur ur ett mediaperspektiv har lyfts fram och debatterats. Och det här efter att biträdande riksåklagare i oktober 2021 väckt åtal mot tre journalister från Helsingin Sanomat för röjande av statshemlighet och försök till röjande av statshemlighet på grund av en artikel om försvarsmaktens underrättelsetjänst och också, det som kanske väcker mest debatt är att här fanns en planerad artikel som aldrig publicerades. Det är en sak att det har publicerats men inte... och då skriver ledarskribent Torsten Fagerholm i HBL:s ledare 29/10 2021, att nu tycks myndigheterna gå in för ett försök att kriminalisera ansvarsfull journalistisk granskning som utförs i syfte att driva en sund samhällsdebatt. Tillsammans med oberoende domstolar, är journalistiken den yttersta garanten för ett öppet, liberalt samhälle. Och också i andra medier har det här tagits upp och då kom också opinionsnämnden för massmedia in och tog ställning till det, de tog inte ställning till själva yttrandefriheten till någon form av förhandscensur, men de är nu oroliga för att den här processen förs bakom stängda dörrar på grund av brottets rubricering. Och att man då... det är att yttrandefriheten för journalister inskränks och så blir motiveringarna hemliga, så journalisterna vet egentligen inte på vilken grund det har inskränkts. Det som jag tänkte fråga dig, vad betyder yttrandefriheten för journalister och redaktörer? Och finns det då också situationer i Finland där yttrandefrihet sätts på prov, eller den har överträtts och till och med av våra folkvalda riksdagsledamöter?
Maria Swanljung: Ja, yttrandefriheten sätts ju på prov hela tiden och yttrandefrihet har blivit ett sådant ord också som på något sätt används ganska så där friskt i samhällsdebatten just nu av alla olika parter då när det passar var och en själv. Det är klart att när du frågar vad för betydelse yttrandefriheten har för journalister och redaktörer så den har ju enorm betydelse så klart. Att yttrandefriheten och pressfriheten är grund för hela det journalistiska arbetet. Och jag tycker det är jättejättebra, utan att överhuvudtaget ta ställning till pågående rättsprocess, så tycker jag att det är jättebra att journalistikens särställning i samhället diskuteras, för att jag tror att man håller på att lite glömma bort hur viktig journalistiken är i samhället och hur viktigt det är att det finns maktens vakthund som gräver i saker och det finns också en jättestor diskussion nu som myndighetskommunikatör har jag förstås funderat också mycket på det här att Finland är faktiskt ett av de mest öppna landen i världen och vi har en offentlighetslag som många kritiserar och som man kanske kunde titta på och så där men det finns ändå en tradition av att så mycket som möjligt ska vara öppet och det här har ju diskuterats väldigt mycket de senaste åren. Att journalisterna är arga på myndigheter som de tycker att inte ger ut det där dokumentet på det sätt som de borde och så här att det här är en bra och viktig diskussion, men det som jag först kommer att tänka på när du säger yttrandefrihet och medier så är det igen ett minoritetsperspektiv, och jag kommer igen tillbaka till samhällsklimatet, att det som oroar mig jättemycket är det att i det samhällsklimat som vi har just nu som är allt hårdare och hårdare där det finns mycket hatretorik och där många människor helt öppet säger att de till exempel inte vill ställa upp i val för de klarar inte, vill inte vara med om det hat som man får utstå. Det oroar mig jättemycket och det skulle jag säga är ett av de största yttrandefrihetsproblemen i Finland just nu, att vi har representanter för minoriteter, kvinnor, många andra grupper som helt enkelt tystnar för att de inte vågar delta i samhällsdebatten eller för att de inte vill delta i samhällsdebatten för att den är för hård. Det här är någonting som jag tycker att är viktigt och som vi borde diskutera mycket mera. Och som sedan på något sätt relaterar till när jag för en stund sen sa att folk använder ordet yttrandefrihet lite hur det passar dem. Att sen har vi då den andra gruppen som anser att det hör till deras yttrandefrihet att de ska få säga vad som helst. Också saker som är kränkande och rasistiska. Men om de ska få säga vad som helst så leder det till att vi har den andra gruppen som tystnar. Det här är en jätteviktig diskussion som också har med mänskliga rättigheter att göra.
Ulrika Krook: Ja absolut, och det som jag tänker nu två av dimensioner här att har det en orsak också i sociala medier, litet var och en anser sig vara den här journalisten, redaktören och man har inte just den här bakgrunden som du beskriver här nu. Och det andra tänker jag med journalisterna är det med offentlighetsprincipen, jag undervisar också inom den, men jag skulle säga att det kanske där är ett problem som en av mina juristkolleger säger att vi behöver inte undervisa om sekretess och tystnadsplikt utan vi behöver informera och undervisa om offentlighetsprincipen, för det är kanske där de problemen uppstår. Att man på något sätt inom myndigheter också tror att man döljer, det här behöver vi inte ge ut för att det bara försvårar vårt arbete att vi ger ut det. Men sedan just då en journalist som känner till det här, vi vet ju också att när man studerar här på Soc&kom, så studerar man ju den här lagstiftningen och man känner den när man kommer ut och då använder man sig också av den. Så, vad skulle du säga, har sociala medier grusat till det här fältet?
Maria Swanljung: Både och. Sociala medier har gett röster åt dem som inte hörs i traditionella medier. Och det är en bra sak. I traditionella medier hörs fortfarande de som har mest makt i samhället. Och det finns inte så jättemycket mångfald i den gruppen ännu i Finland. Så att på det sättet är ju sociala medier jättebra. Att de ger ändå möjligheter för minoritetsgrupper till exempel, att göra sin röst hörd. Så jag är nog ändå på något sätt, fast jag är ganska arg väldigt ofta på sociala medier så hör jag nog ändå till de som känner att sociala medier är en positiv.. mer en positiv företeelse än en negativ bara vi skulle lära oss att bete oss som folk där. Det här är också en annan professor, Martti (-), skriver i en artikel 2017 redan, i Nordisk administrativ tidskrift att den då europeiska demokratin och rättsstaten är hotad och också den här yttrandefriheten och Susan Villa då sakkunnig inom människorättscentret, skriver i en blogg 2020 att läget för journalister och reportrar har blivit oroväckande. Hon skriver då att 116 reportrar har fängslats och 22 fall så har inte dömts för mord när man har mördat en journalist. Och också här finns det här finländska forskarna, Ilmari Hiltunen från Tammerfors universitet och Aleksi Suuronen från Åbo Akademi har genom sin forskning lyft fram att reportrar har fått hatmeddelande, hotats med rättigheter och åtgärder. Och att de hamnar att betala skadestånd. Vi har nu pratat om de här politikerna som inte vill ställa upp, men ser du också det här som ett hot bland journalister, reportar? Du vill inte bli den där grävande journalisten som lyfter upp de här minoritetsfrågorna, som lyfter upp människorättsperspektiven för du blir så hårt åtgången.
Maria Swanljung: Ja, absolut ser jag det som ett hot att det finns vissa ämnen som man kanske som journalist inte vill ta tag i för att det blir så jobbigt och det där är nog också ett problem för då gör det sedan att de ämnena faller i händerna på bara sociala medier eller bara politikerna och den här journalistiska biten behövs i samhällsdebatten, det behövs en analys och det behövs en etisk Journalistik, så absolut ser jag det som ett problem. Det känns lite som att journalistiken inte längre ses som så helig som den någon gång har gjort och jag tror det handlar om att vara lagom. Nu ser vi ju jättemycket i samhället ifrågasättande av makten och ifrågasättande av auktoriteter vare sig det gäller hälsovårdsauktoriteter ellernågon annan och där ingår tror jag lite traditionella medier att och det är också... jag hoppas att det är nånting som som man funderar på på redaktionerna, vad man ska göra för att få tillbaka sin trovärdighet och för att arbeta för en trovärdig journalistik och när jag säger det här så menar jag inte att det är mediernas eget fel att de blir ifrågasatta utan att det är allmänt rådande på något sätt, det här att de traditionella makthavarna och deras makt ifrågasätts.
Ulrika Krook: Men jag kanske tänker mig så här att vi ändå inte behöver vara så oroliga att Finland och Norden faller långt ner i den här rankningen för reportrar utan gränser, för vi har ändå det något så när under kontroll här i Norden och Finland.
Maria Swanljung: Ja, jag inser nu att jag har ju pratat jättenegativt själv *skratt*. Tidigare här i vårt samtal pratade vi om att man ska lyfta upp de positiva aspekterna också, sen är vi inne och grottar oss och ser det allra värsta och mest negativa men det där, det görs jättemycket bra och viktig journalistik i det här landet också.
Ulrika Krook: Men hör du vi ska som avslut här, jag vet att du har varit en aktiv idrottare och brinner för en del och du får berätta också själv om du vill, just för en viss idrott. Men just nu så pågår en kampanj, och nu funderar jag faktiskt på den här negativa aspekten, är det positivt eller är det negativt, krossa inte idrotten. Och man lanserade den här kampanjen 22.11.2021 och i pressmeddelandet så har man då att sexuella trakasserier, begränsande av yttrandefriheten, homofobiska skämt, förminskande av damidrott och funktionshindrades rätt till idrottshobbyer, det nämnda är bara några exempel på de sanna historier som den finländska toppidrottaren lyfter fram. Det finns mycket att arbeta med i den finländska idrotten då det gäller att förverkliga de mänskliga rättigheterna.
På något sätt tänker jag att det är ganska intressant för att både i min barnrättskurs och i mänskliga rättigheter så har vi under en tid tagit upp just den här människorättsdimensionen också i idrotten som vi inte har tänkt och nu kommer det ju fram. Och om man då, Kari Mattila som är generalsekreterare för människorättsförbundet säger att vi är glada att idrottsfältet i stor omfattning har velat delta för att synliggöra mänskliga rättigheter. Och att den är också en unik kampanj internationellt sett. Här förekommer, ju också kändisar som Tim Sparv, Kiira Korpi, Amanda Kotaja och Shawn Huff. Hoppas jag uttalar det rätt. Men Maria, hur ser du på det här? Är det här bra kampanjer? Och lite också, vet du, är det sådana här kampanjer som vi behöver ha för att stärka de mänskliga rättigheterna? För att kanske på ett annorlunda sätt lyfta fram frågeställningar, man lyfter inte katten på bordet utan för att det är kanske svårare att behandla dem där det händer och att också det blir en bredare samhällsdebatt kring dem.
Maria Swanljung: Ja, jag tycker den här kampanjen är jättebra. Det som gör den bra är, det här är ett sätt att göra mänskliga rättigheter mera jordnära. Det här på något sätt är det jag att fast den förstås lyfter upp negativa aspekter också, här finns ändå den här målbilden att man inte ska söndra idrotten utan att idrott ska vara någonting för alla och det är det som är målbilden. Idrott är ändå, det finns på alla nivåer. Man kan syssla med det som hobby, man kan syssla med det som barn och som äldre och på elitnivå om idrotten är tillgänglig för just en själv och det blir på något sätt... Den här kampanjen belyser på något sätt mänskliga rättigheter på ett jättekonkret sätt just därför att den får en människa som på något sätt alltid har sett idrott som någonting som man kan välja om man vill ägna sig åt eller inte...
Ulrika Krook: Ja.
Maria Swanljung: …till att förstå att det inte är så för alla. Och att det finns jättemycket problem inom idrotten som vi måste ta itu med och att det på något sätt i idrottsvärlden så finns det nästan alla olika dimensioner av diskriminering. Vi har på något sätt alla minoritetsgrupper, det kan handla om helt fysisk brist på tillgänglighet och det handlar om just mobbning, det kan handla om trakasserier, att det är på något sätt att lyfta fram mänskliga rättigheter som fenomen på något sätt, via idrotten är ganska briljant egentligen. Just för att det konkretiserar. Det är inte lagboken man kommer traskande med. Det är vardag, det är mänskliga rättigheter i vardagen.
Urlika Krook: Ja, det blir inte så där, ni som sitter i era elfenbenstorn utan det kommer från vaggan till graven, för det är ju så vi sysslar med idrott. Men hör du Maria, du har alltså sysslat med så otroligt mycket, men ta gärna som avslut, ett kort exempel på någon kampanj som har lyckats, varit väldigt lyckad eller vet du eller någonting i din kommunikation, eller någonting som du tänker på, då du tänkte att yes, nu har vi nått den här milstolpen.
Maria Swanljung: Vi har jättemånga kampanjer som har lett till, inte jättemånga, men en del kampanjer som har lett till medborgarinitiativ, som har lett till ny lagstiftning, när det till exempel gäller sexuella minoriteter. Det är ju en bra sak. Det har ju varit resultat av kampanjer och att många människor har engagerat sig. Och det är kanske också ett bevis på nåt sätt att det finns en jättejättestark vilja i Finland att föra mänskliga rättigheter framåt och det gänget kanske inte alltid är lika högljutt som de som hatar, men den gruppen är nog större.
Ulrika Krook: De som tycker att grundlagen är onödig bland annat. Stort tack Maria att du kom hit och delade din expertis både med våra studerande och våra andra lyssnare. Följ gärna Studio Soc&kom på YouTube och olika poddplattformar och ta del av intressanta samhällsdiskussioner från Svenska social- och kommunal högskolan vid Helsingfors universitet, eller Soc&kom som vi kallar det. Stort tack, Maria.
Maria Swanljung: Tack!