Ulrika Krook: Hej och välkomna till Studio Soc&kom och närmare bestämt rättsvetenskapliga studion och podden, kanalen där vi diskuterar samhällsfrågor, rättsvetenskap och socialvetenskaper som görs av Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. Idag i den rättsvetenskapliga podden och kanalen vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet ska vi diskutera aktuella frågor som vanligt, med mig i studion har jag riksdagsledamot Mikko Ollikainen. Välkommen!
Mikko Ollikainen: Tack ska du ha!
Ulrika Krook: Rättsvetenskapliga podden bjuder in nationella experter och intressanta gäster med olika bakgrund och erfarenhet för att tillsammans bena ut och diskutera aktuella samhällsfrågor och rättsvetenskapliga aspekter. Här förenar vi utbildning, vetenskap och praktik. Och för tekniken står Mats Söderman idag. Och nu ska vi gå in i maktens maktens både på nationell nivå och sedan på lokal nivå. Och här mitt emot mig har jag då Mikko Ollikainen. Och du har många olika uppdrag som berör barns rättigheter. Vi bandar ju in det här nu under barnrättsveckan och du har lyft upp barnens rättigheter i många aspekter. Jag skulle säga att du är den svenska politiker som mest hörs gällande barnrättsfrågor. Och i dag ska vi också prata lite om föreningsliv och också barnbudgetering, kring hur det sköts både på riksnivå och lokal nivå. Så dagens tema: I maktens centrum mot ett barnvänligare Finland. Mikko, du får presentera dig själv. Vad allt gör du? Jag vet att du sitter i utskott, du sitter på styrelseposter och allt möjligt. Så här har du varit hela livet. Så länge jag har känt dig.
Mikko Ollikainen: Vi har känt varandra sen kanske 25 år tillbaka. Ungefär 25, 30 år tillbaka. Ja, det stämmer, alltså Mikko Ollikainen hemma från Malax och har som sagt en bakgrund egentligen från föreningsliv, ungdomsförening, idrottsförening och lokal TV och i tiderna och aktiv också i studentlivet, inte kanske så mycket som i kåren då, utan man var med och arrangerade Pampas nationaldag då i tiderna. Efter det så har det vuxit sig till att bli beslutsfattare, och det är jag nu då egentligen på tre olika nivåer för tillfället. Jag är kommunfullmäktige ordförande i Malax, sen är jag viceordförande i Österbottens förbunds fullmäktige och sedan så är jag riksdagsledamot för Svenska folkpartiet. Därutöver har jag en del uppdrag inom utbildningsstyrelsen och ordförande för finlandssvensk Idrott, sen är jag också i en uppföljningsgrupp kring statens revisionsverk, så jag har en del uppdrag nog som som härrör egentligen till barn på ett eller annat sätt. För det är ju vardag det, man kan kolla allting ur ett barnfilter, egentligen på alla nivåer.
Ulrika Krook: Nämner du Utbildningsstyrelsen?
Mikko Ollikainen: Jag tror jag gjorde det, men där är jag också, ja. I direktionen.
Ulrika Krook: Det blev så mycket så att det gick mig förbi. Det är också en central funktion när vi tänker på barns rättigheter. Barnrättsveckans tema är att du är värdefull och det viktigaste målet med nationella barnstrategin som vi har behandlat här under barnets vecka i den här podden så är att skapa en hållbar, konsekvent och långsiktig grund för den nationella barn- och familjepolitiken, alltså just där du är mitt i centrum. Med hjälp av strategin utvecklas beslutsfattandet, samarbete och det arbetssätt som gäller barn och familjer, så att förpliktelser avseende grundläggande och mänskliga rättigheter beaktas på ett heltäckande och systematiskt sätt på alla områden och nivåer av förvaltningen. Ja, som jag sagt tidigare är det säkert en jurist som har skrivit den här långa meningen och tur att jag är körsångare så att jag orkar med den här.
Mikko Ollikainen: Jag förstår nog den riktigt bra. Fast jag är klasslärare i grunden.
Ulrika Krook: Du är van med såna här texter! Under pandemivåren 2020 så startade vi här på Soc&kom den första svenskspråkiga universitetskursen på akademisk nivå om barnens rättigheter i Finland. Det har funnits tidigare på finska och vi har en professor i barnrätt, Suvianna Hakalehto vid Östra Finlands universitet. Och till den här studieinriktningen så samlar vi då olika studerande. Och det här är starten också för den här rättsvetenskapliga podden och barnrättsveckan. Men Mikko, behövs det mera kunskap om barnens rättigheter bland både kommunala beslutsfattare, tjänstemän och nationella och lagberedningen, som till exempel de som jobbar på ministeriet och utbildningsstyrelsen. Det var därför jag nämnde det på nytt.
Mikko Ollikainen: Ja, vill du ha ett långt eller kort svar? Det korta är ja, på alla fyra nivåerna.
Ulrika Krook: *Skratt*. Ja, du får gärna utveckla lite .
Mikko Ollikainen: Det stämmera alltså. Jag har konstaterat att man är egentligen inte emot barn och att granska ur ett barnperspektiv, men på något sätt räknar man med att det är så naturligt så att det inte lyfts upp på något sätt. Alltså, man granskar inte det ur det där barnrätts filtret, så att säga saker och ting. Egentligen, det krävs mera information, men framför allt det viktigaste, kanske som en del av just barnstrategin som vi kanske återkommer till är att man skapar en kultur där det automatiskt finns med i beredningar på alla nivåer att man granskar att vad innebär det här för barnen? T.ex. i Malax vill vi vara en barnvänlig kommun, vi har satsat på en hel del. Men vi märker också att vi tänker lite olika beroende på vilken infallsvinkel vi har. Vad betyder det för just barnens rättigheter? Och jag tror att via diskussion och att man lyfter upp och tar sig tid att diskutera det så får man infallsvinklar, vilket kan vara bra att till exempel för tekniska sektorn kan det vara bra att höra hur bildningen funderar, hur funderar fritidssidan och vice versa förstås. Därför så borde man föra mera diskussion om barnens och barnens rättigheter då vi vill vara ett familjevänligt Finland. Vi vet alltså att det föds färre, nå nu är det en liten pik igen, eller lite uppåt, men att i alla fall generellt så har ju barnafödande minskat och vi vill ha fler barn till Finland, så därför måste vi få in en kultur där vi diskuterar mera om beslut ur barnens perspektiv.
Ulrika Krook: Som också den här barnrätten och nog också nationella barnstrategin, barnpolitiken, de finns ju överallt i samhället också fråga barnen att skulle nog vara också viktigt som vi har diskuterat många gånger med mina kollegor, att ibland ploga också vägarna till skolan. Vad tycker barnen själva om just de här sakerna som inte kanske naturligt man tänker på just i skolan. Ja, men det här är nog det som jag uppfattar också, att vi kanske inte tänker på. Naturligt tar vi också med andra när vi bereder, men vi kanske inte tar med barn så mycket.
Mikko Ollikainen: Man är inte emot det på något sätt. Och lite samma då vi pratar nu här svenska, så det är lite samma har jag konstaterar som riksdagsledamot också, alltså att man åtminstone nu i den här regeringen, att man är inte emot det svenska på det sättet, men man tänker inte på vikten av att värna om det, att det är hotat på något sätt. Då man pratar med kollegor ibland kommer det fram en annan aspekt också, alltså att man inte tänker på det, men man har inte något emot svenskan. Vi har också haft sådana perioder där vi var emot svenskan, men nu kanske jag uppfattar att vi har inte ett sådant samhällsklimat där svenskan är riktigt så där.. så att man trycker på svenskan nu just, vilket förstås är jättebra. Men att det är lite samma sak nu just om man vill se det ur ett annat perspektiv.
Ulrika Krook: Så vi behöver påminna, påminna och påminna om det.
Mikko Ollikainen: Exakt. Det ska finnas ambassadörer, det ska finnas alltid i olika kollegier så ska det finnas någon som kanske, som det är viktigare för, som tar på sig den där rollen att vara den där den som påminner om det. För i ett stort kollegium är det oftast så att man har olika intresseområden och då bör det finnas människor i ett kollegium som brinner lite extra för det här.
Ulrika Krook: Och då behöver man inte känna sig besvärlig heller. Ibland, som jag brukar säga när jag jobbade tidigare, skulle man ha kunna ha en bandspelare med sig och banda upp de där vissa fraserna.
Mikko Ollikainen: Så är det, så är det. I vissa fall får jag nog höra av kollegor också att jaha, nu kommer Mikko med den här meningen, men det bjuder jag på i så fall för det är ju så att man har vissa saker som är viktigare än andra, och man måste påminna om dem bara.
Ulrika Krook: Ja. Och som jurist är jag ju förstås lite nyfiken på, alltså mina kollegor Kirsi Pollari och Esa Iivonen, två av våra ledande barnrättsjurister i Finland, och du Mikko känner dem också, så skrev inför den här nationella strategin så skrev de en sån här rättslig grund som jag ju själv också har använt mig av. Men för en riksdagspolitiker och kommunpolitiker som dig så är det här någonting som på något sätt också hjälper i arbetet, något som man kan använda som stöd och känna riksdagsledamöterna till? För det finns en massa såna här handböcker, men ibland funderar jag också, som en riksdagsledamot, d u hinner ju inte hålla koll på allting.
Mikko Ollikainen: Om jag börjar från den sista ändan så är det så att vi får, nå inte dagligen men flera per vecka, olika handböcker och olika teman som vi ska hålla reda på och du nämnde om att jag är kanske den som har skrivit mest om det och det har sin naturliga förklaring då jag har varit med i barnstrategins arbetsgrupp och så förstås också varit med i kulturutskottet som har hand om barnfrågor och utbildningsfrågor, människans utveckling, fostrande roll och så vidare så därför kanske det var naturligt att jag tagit mig den rollen. Det är så, jag uppfattar ju att kanske inte man känner till alla detaljer. Inte vet jag heller om försvarspolitiska detaljer heller, att det blir mera riktat till vissa kanske inom det här riksplanet som kring det här. Men det är klart att inom varje parti så kan man föra egna diskussioner, man kan ha olika grupper som diskuterar de här sakerna inom både ska vi säga, inom socialsektorn och inom utbildningssektorn i partierna kan man inom de egna utskotten, kan man lyfta upp det ur det perspektivet. Sen så då det gäller den här rapporten så utgjorde den ju en bra grund för utarbetandet av barnstrategin. Så jag skulle säga att det var kanske den största nyttan så fanns kanske där, just att de sakerna som de lyfte upp så kom fram där och via det då så paketerades det in i barnstrategin som var kanske lättare läst och paketerat ur många olika perspektiv och sen har ju åtgärderna kommit också förstås efteråt, men att det är just det kanske som är den där utmaningen som beslutsfattare, att det kommer så mycket information så hur ska man sålla och få fram det där riktigt budskapet och de förändringsbehov som finns? Och vad är speciellt viktigt och speciellt nu i coronatider så har det ju hade kommit fram många olika aspekter kring det här. Barn och ungas välmående till exempel, och så vidare. Vi kunde bredda på det där hur mycket som helst.
Ulrika Krook: Ja, själv tänker jag också så här att det är en bra grund som du säger. Det är roligt att höra att man också använder det här på Soc&kom och i övrigt i mitt arbete så använder jag ju det. Men visst är det ju så på ett sätt. jag tycker ju det är intressant att läsa som jurist när man ser att de har skrivit och det är lite invecklat språk och sedan så kommer den nationella barnstrategin på ett mycket lättare sätt som man kan ta till sig.
Mikko Ollikainen: Och vi har ju inte översatt det utan det har ju funnits tjänstemän som har plockat där ifrån och har gett förslag på hur låter det här då i barnstrategin, och det var ju en process då som leddes av Krista Kiuru, minister Krista Kiuru. Och det är ju så att i sådana saker så hjälper ju då en stab med att översätta det här för att det kanske är så att det här juridiska språket inte passar alltid i allas munnar.
Ulrika Krook: Nej, och det där kan vi ju tvista om bland juristerna också, om vi kan skriva på klarspråk eller inte. Jag säger att jo vi kan. Men abete, vi har redan tangerat det här med arbetet med den nationella barnstrategin. Du var ju väldigt central och när nationella barnstrategin publicerades så var det ju den också som hade den svenska rösten i hela den här publikationen. Mikko, vi är ju förstås intresserade vet du lite bakom kulisserna, vet du i korridorerna där arbetet… Hur var det här arbetet och hur gick det till i den parlamentariska arbetsgruppen?
Mikko Ollikainen: Jag har suttit i många olika parlamentariska arbetsgrupper, jag har varit på trafiksidan, för att prata om någonting helt annat, jag har varit i en nationell trafikplan, sedan har jag varit i i det här, bland annat i den här utbildningspolitiska redogörelsen som egentligen som tangerar det här är att hur vill vi bygga upp utbildningen. Arbetssätten varierar ju lite grann, i det här fallet hade vi egentligen ganska så där traditionellt att vi gick igenom, det fanns också andra uppföljningsgrupper där det fanns mera tjänstemän som hade kanske mera beredande funktion i det hela, medan vi kollade kanske mera ur ett politiskt perspektiv att vi presenterades, gick igenom de olika delar av det hela, läste meningar och funderade att passar det här och då kunde det finnas, olika partier har ju olika betoningar kring saker och ting. Så då kommer man fram till olika meningar i vissa.. som det är helt vanligt i såna här parlamentariska processer att man försöker, för det är ju det som egentligen de här parlamentariska arbetsgruppernas viktigaste funktion att de ska vara långsiktiga. Nu gör vi ju ändå regeringsprogram på fyra år. Man lever i fyra års cykler, men då det är parlamentariskt så är det ju som en viljeyttring för alla partier, och därför kanske man filar på vissa ord i vissa lägen lite mera, därför för att det ska passa in i allihop, alla partier ska ha en kontaktyta med det här och kunna sälja in det, så att säga, i sina egna partier. Så att en del sådant var det men jag skulle nog säga att det nog inte var jättemycket sånt i alla fall om man jämför med andra parlamentariska helheter så tycker jag det gick egentligen ganska smidigt och det kanske bevisar bara att allihopa inser att barnen behöver en sådan här. Äntligen har vi fått den här barnkonventionens stipulerade barnstrategin, alltså att vi satsar på barn. Ja, så vad skulle jag säga? Vi fick förslag, ett textförslag, och utgående från det förslaget så gick vi gick då igenom texterna och försökte att hitta en samsyn, och det skulle jag säga gick relativt bra. Vissa ord kanske och så där beroende på partierna då som sagt, så var betoningarna olika.
Ulrika Krook: Jo, det är ju intressant till exempel för studerande här, just samhällsvetare, att gå och analysera lite och fundera på det. Det är det här som jag själv tycker är så fantastiskt med den nationella barnstrategin att det blev en parlamentarisk arbetsgrupp. Att det inte bara blev ett 4 års program, utan det blev ett långsiktigt program och vi vet att vi har haft engagerade tjänstemän som generalsekreterare, också barnrättsjurist Johanna Laisaari i spetsen, så att man ser på något sätt också tycker jag kvalitet i det här arbete. Vi får vara nöjda, det har ju varit en lång väg och vi har ju haft Esa och Kirsi här i podden tidigare och de har berättat om hur lång den här processen är och också jag vet barnombudsmannens jurist Meerikki Helander har också skrivit vetenskapliga artiklar om just det här, att kommittén har poängterat i Finland att vi måste få en sådan här strategi, och nu har vi det.
Mikko Ollikainen: Ja, det tror jag alltså med just den här, ska vi säga befolknings- eller åldersstrukturpyramiden och då man ser vilka utmaningar vi har. Plus att vi måste ju ha framtidstro i vårt land. Och jag tycker ändå att den här barnstrategin ger en framtidstro över hur vi funderar kring barn och hur vi vill bygga upp samhället i framtiden. Det är klart att det tar årtionden för de som är barn i dag är i motsvarande position som du och jag är, Ulrika.
Ulrika Krook: Ja, och det som ju förstås kom emot den här själv nationella barnstrategin, ni hann ju börja före coronapandemin började och sedan så slog det emot och kanske ändra lite också på kursen på det här arbetet men ändå också gav den här lilla extra skulle jag säga, att man kanske funderade lite djupare på det.
Mikko Ollikainen: Ja, exakt. Alltså egentligen ur det perspektivet så världen kommer att ha sina kriser, och det är ur det perspektivet bra att fundera på en hälsokris och därför var det kanske ur det perspektivet bra. Coronakrisen i sig var inte bra, men att man också fick fler dimensioner i det arbete.
Ulrika Krook: Och då om man nu tänker på coronakrisen och efterarbetet, men också annat genomförande av nationella barnstrategin och den genomförande planen är att man ska bedöma konsekvenserna för barn och barnbudgetering och en utbildningshelhet och stödmaterial gällande barns delaktighet i kommunerna och regionerna. Och här ser jag ju då, om man tänker, du är i nyckelopsition, och många av er, att man sammanbinder just det här nationella och det lokala, att just att få de där bedömning av konsekvenserna och det på en kommunal, men också på en nationell nivå. Och då har vi då som målsättning att stöd för kommuners och regioners beslutsfattande och eftervården efter coronatiden på ett sätt som beaktar barnens rättigheter, stärkande av förutsättningarna för fortsatt arbete för främjandet av barnens rättigheter. Jag har haft tidigare här i podden Minna Lindberg och Annika Korpela från Kommunförbundet och de lyfte då fram att det kanske inte nödvändigtvis behövs handböcker. Som du sa så är det verkligen till nytta i riksdagsarbetet när man bereder lagarna. Men hur ser du på den här saken? Det ser man också som barnrättare funderar på att hur kommer vi att kunna på något sätt få resurser, för att vi vet ju att det uppstått skador hos barn och unga och barn och unga har hamnat i skymundan. Kommer vi att få jobba extra mycket för att få resurser till att reparera dessa?
Mikko Ollikainen: Ja, alltså om man ser på Kommunförbundet, jag är för svenska delegationen ordförande också, det glömde jag att säga, men då det gäller den biten så kommunekonomin var ju redan ansträngd innan innan coronan, men faktum är ju att coronastöden gjorde ju att fjolåret var rent ekonomiskt helt bra för de flesta. Men då det gäller den där sidan så för vissa fungerar säkert en handbok, men jag skulle säga ändå att där handlar det nog mera om, alltså att det finns beslutsfattare, att det finns tjänstemän och kanske framför allt ledande tjänstemän, men som ser det här, alltså att barnvänlighet är någonting som vi ska satsa på lite extra. Och här finns ju olika större och mindre kommuner. Här finns då förstås olika språkbakgrund, mera med utländsk bakgrund, alltså invånare med utländsk bakgrund och så vidare.
Och jag tror ju alltså att det är via.. jag har ju jobbat som kommundirektör också i fem och ett halvt år totalt, tre och ett halvt år i Vörå nu senast innan riksdagsarbetet, och nog var det ju så att man gärna sneglade lite grann att, sån här best practice alltså, att vad har man gjort för goda saker till exempel i någon finsk kommun och skulle det gå att översätta till oss. Och så plockar man lite, förstås inom ramen för barnens rättigheter, så plockar man det som fungerar lokalt. Men det är klart att det krävs engagemang, det krävs förståelse för beslutsfattare och så förstås krävs det resurser att man vågar satsa på förebyggande verksamhet och det är ju egentligen ofta det det handlar om då det gäller det här fritidssysselsättning och så vidare. Där har ju staten kommit emot både då det gäller coroanastöd så har ju staten betala en hel del eller kommit med en hel del stöd. Och så det som jag tycker är också bra är Finlandsmodellen som för hobbyverksamhet där man i samband med skoldagen har program efter skoldagen men en meningsfull fritidssysselsättning i stället för att man åker hem klockan ett och föräldrarna kommer hem kanske halv fem så det är tre och en halv timme däremellan som barnen är för sig själva och det här är då bättre att man har olika.. Det här är några exempel bara vad det kunde vara. Men det kommer nog från lokala engagemang det här trots allt och så sprider man budskapet om vad som fungerar och vad som inte fungerar lokalt i den miljön.
Ulrika Krook: För vi har ju inte som i Sverige ”fritis” där man kan vara längre, alltså också efter årskurs ett och två på någonting med hobbyer alltså man har en ordnad verksamhet, så man behöver inte vara ensam hemma. Jag har också personligen mycket goda erfarenheter av just den här Finlandsmodellen. Ja, faktiskt en fantastisk satsning. Och som vi ju delvis då tog från Island.
Mikko Ollikainen: Exakt, och det är ju i princip samma sak, bara det att det är lite högre upp. Vi har alltså den från Island, men vi översatte den till finsk miljö och hur det fungerar i Finland.
Ulrika Krook: Det var bra det här du sa också att man tar exempel från finska kommuner för ibland kanske är tröskeln hög, att det finns en skiljelinje där mellan. Jag hade nyligen en barnrättsutbildning för kommunalt anställda och där var det också Tavastehus. Men de har ju jobbat tio år, men de har ju helt fantastiska system. De har det inbyggt på något sätt. Och den som berättade därifrån så sade ju att det behövs också en tankeomställning att också den här chefsekonomen eller ekonomidirektör i kommunen börjar fundera på barnbudgetering.
Mikko Ollikainen: Exakt.
Ulrika Krook: Och där har vi olika långa vägar att gå. Men där tänker jag som så Mikko, du sitter ju i regeringen, du är ju med i regeringen, och faktiskt vi fick ju i höst den första barnbudgeten på nationell nivå. Vad tänker du själv som kommunpolitiker, men också som nationell politiker? Var det här är ett viktigt steg att regeringen kom ut med det här att nu har vi en barnbudget, och sen kanske kommunerna följer efter?
Mikko Ollikainen: Så är det ju oftast, det är någon som ska ta första steget, och då ska ju regeringen vara en vägvisare som kan och vågar, och som kanske kan översätta vad det betyder i praktiken. För oftast så vill ju folk veta exakt vad som är den där barndelen i det hela. Men jag tror nog att det är just den här kulturändringen nu, och du pratade om chefsekonomen i Tavastehus. Det är kanske det allra viktigaste att få ett den där förståelsen och den där kulturella ändringen och att man börjar tänka i de här banorna. Och här kan regeringen vara en vägvisare. Och så tycker jag faktiskt att det visar att man inte bara gör ett program utan man faktiskt bryr sig om det beslut som man fattar. alltså just som den här barnstrategin, den ska fullföljas också. Men jag tror att det under de kommande åren handlar mest om att skapa den där plattformen just som man har gjort i Tavastehus. Jag är säker på att det är nu, först efter 7-8 års som det har börjat implementeras på alla nivåer.
Ulrika Krook: Ja, de hade alla möjliga indikatorer och allting, så det var fascinerande att se på det. Men de har ju haft också en person som utvecklar det här, som ansvarar för det.
Mikko Ollikainen: Exakt. Och där så kanske så att staten kunde vara med och göra piloter då, att det finns olika piloter på olika delar av Finland, små och medelstora och stora kommuner och hur man bygger upp olika modeller på båda språken och just med bakgrunden då om det finns mycket segregation och så vidare.
Ulrika Krook: Och mycket invandrarbarn. Förstås nu när vi är här på Soc&kom så är vi ju också intresserade av just de som vi utbildar här, bland annat samhällsvetare, socialarbetare och socialpsykologer. I din kolumn i Vasabladet nyligen skriver du att samarbetet med elevvården och hobbyerna är viktigt, och hobbyer kommer vi senare att gå in på. Men samarbetet mellan skolan och vården har, med barnen i fokus, också kommit upp mycket på sistone och man skriver mycket om att vi behöver mer specialsjukvård in i skolorna. Men så här som socialrättare också och när jag följt med, jag har som du vet jobbat många år på fältet, så tänker jag att det är just det där som du lyfter fram, de förebyggande åtgärderna och just att vi ska också få in det. Och det kommer ju också många gånger, det är en bra utveckling med familjercentren och med socialvården har vi ju mycket låg tröskelverksamhet. Också inom den nationella barnstrategin lyfter man ju fram att samarbete mellan socialservices som det heter och skolan småbarnspedagogiken borde stärkas. Då handlar det ju inte bara om barnskydd. Det är oftast en fråga som jag ställer mina studerande: Barnrätt, vad tänker ni på det? Det är förvånansvärt många som säger barnskydd, men det är ju som du säger, det finns överallt. Men vi har också pratat om om mångprofessionalism och psykisk ohälsa, men här kanske jag själv med åren har börjat fundera, det saknas kanske kunskap om vad socialservicen gör och vad det här familjearbete gör. Hur ser du Mikko på den här saken? Skulle det behövas mera av att man kommer ut med, både till skolornas personal men också beslutsfattare både på kommunal- och riksnivå, att öppna upp. För vi vet ju att också i den här välfärdsreformen har socialvården hamnat i skuggan av hälso- och sjukvården, för det är ju det som vi känner till.
Mikko Ollikainen: Jag ska ta en parallell med då jag var kommundirektör kring det här med sysselsättningen av långtidsarbetslösa. Det är oftast inom den, nu pratar jag rakt ut hur jag upplever det själv. Att inom den sociala sidan har det ju oftast varit så att det är ganska strikt med integritetsdiskussionen och den här gränsen är ganska skarp. Därför tror jag alltså på historisk plan att man har varit ganska strikt med den här sidan, vilket gör att det är något som man inte har kunnat generalisera.
Ulrika Krook: Ja, du tänker på sekretessen och allt det där
Mikko Ollikainen: Ja, integritetsskydd och sekretessen alltså. Jag tror att det har att göra med egentligen sekretessen också. Jag sitter inom sociala sidan också kring det perspektivet. Men för att det ska fungera, att tilliten ska fungera, så krävs ändå att det finns en tillit, som om vi tar som exempel skolkuratorer och skolpsykologer. Målet är ju att barnet och den unga ska må bra. Sedan är ju arbetssätten olika. Och om den ena pratar mera öppet än den andra så blir det ju ett informationsglapp på något sätt där. Och där är ju kanske någonting där man måste hitta varann bättre för att kunna få fram det här. Och till exempel nu då under social-och hälsovårdsreformen så var det mycket diskussion om psykologer och kuratorer ska anställda av kommunen eller om man ska vara under välfärdsområdena. Jag förstår båda sidorna av det hela, kanske från det regionala kommunala beslutsfattandet där det har fungerat bra så skulle man gärna ha sett att det är kommunerna och man har den där skolgemenskapen i allt, alltså låg tröskelverksamhet och så där. För det finns en rädsla nu när det flyttas, kanske i små kommuner där man haft som vana.., att flyttas till en större helhet, och så är man rädd för att de flyttas, de här resurserna då, till andra funktioner än enbart skolan, så det finns en sådan farhåga här. Men där handlar det mycket om kommunikation också, alltså att man berättar och har sina roller och att informationen fungerar mellan de här olika. Och där kan det vara en okunskap också lokalt, alltså att man inte riktigt visste var de här gränserna finns och vad man får berätta och inte får berätta. Det är kanske mera på de tyngre fallen, så att säga. Men just på den här förebyggande sidan också så skulle det vara viktigt, nu kan jag ha helt fel men inte pratade man då vi gick i skolan.. det fanns kanske, jag tror kuratorerna till exempel och nå psykologen var med jämna mellanrum på besök till den skola där jag gick lågstadiet, men en kurator så tror jag inte hann komma på det sättet.
Ulrika Krook: Nä, det fanns nog inte på den tiden.
Mikko Ollikainen: Nä, men alltså vet föräldrarna då, för skolan är ju till exempel ett sånt ställe där du har egna uppfattningar. Vi har till exempel träffats då på danser i ungdomen till exempel vi är inte från samma ort men det är ju samma sak, alla har en uppfattning om vem som har gått på dans och hur det ska ordnas och att det kommer mycket folk. Det är samma sak med skolan, allihopa har gått i skolan, man har en uppfattning om så ser skolan ut på basen av egna erfarenheter. Men då skolan inte ser ut på samma sätt idag som tidigare och då fanns inte kuratorer, så jag tror att det finns också bland föräldrarna, en del äldre föräldrar som kanske inte har den där uppfattningen om vad den där kuratorn riktigt gör så där i det stora hela utan man tänker att det är mera en sån här ganska specialniche, inte den här breda förebyggande verksamheten. Nu vet jag inte exakt om det är så, men jag jag tänker att det kan finnas ett samband.
Ulrika Krook: Jag tror att du har alldeles rätt. Sen finns det ju en stigma ännu kring den sociala sektorn och här har vi också regionala skillnader. Att det är den där stigman, vilket också genom nationella barnstrategin när vi pratar om barns hälsa och vi vet barnkonventionen och barnrättskommittén, så utgår vi ifrån att det är en helhet. Det är inte bara fysisk hälsa utan det är social och psykisk och alla de här, utvecklingen, så det är en stor helhet. Faktiskt den där sekretessen och tystnadsplikten, jag har inte tänkt på den så där djupt som du säger men det blev som en aha-upplevelse för mig också det här för att jag har nyligen skrivit ett material för hem och skola, “hemligt eller inte”, där jag märker också, det här har nog kommit från både hem och skolas sida men också när jag jobbar ute på fältet, att man har vissa missuppfattningar kring sekretessen. Man tror att man inte får säga saker som du egentligen ska säga enligt offentlighetsprincipen.
Mikko Ollikainen: Ja.
Ulrika Krook: Så att ja, men det här var..
Mikko Ollikainen: Det är bra. Hoppas det budskapet kommer ut. Nej, men jag tror att mycket bottnar i det.
Ulrika Krook: Ja. Men hör du, skolkuratorerna. Vi har i riksdagen ett lagförslag.
Mikko Ollikainen: Det har vi.
Ulrika Krook: Som ligger uppe och behörighetskraven, och här har du också skrivit, jag tänkte säga att det var i Sydin men det där var nog i Vasabladet som du skrev.
Mikko Ollikainen: Eller ÖT eller var det var.
Ulrika Krook: Var du nu har skrivit om det. Men här hade man skrivit in i det här lagförslaget att just kuratorn, skolkuratorn, behöver ha en viss behörighet om sociala sektorn och dess lagstiftning. Och som socialrättare och barnrättare vet jag ju hur snårig den här lagstiftningen är. Den är komplicerad. Men diskussionen är nu att man tar bort det här och så kanske man inte heller behöver den här tilläggsutbildningen. Om jag tänker nu då på vem vi utbildar här och ur det här perspektivet på Soc&kom, så ser jag ju delvis en farhåga i det här om man helt tar bort det här. Just det här att socialkuratorns roll i skolan, som ska känna till just den här sociala sektorn och som ska känna till den här lagstiftningen för det handlar om också elevernas, familjernas rättsskydd. Men var ligger den här beredningen och hur ser det ut? Hur går diskussionerna kring det här? Jag vet ju att det pågår också diskussioner eftersom vi inte har tillgång till personal, det är ju en av frågorna men funderar man kring de här sakerna? För här vet jag inte riktigt. Funderar man ute i kommunerna på det här?
Mikko Ollikainen: Jag tror att tillgången är, om du tar det här sista så i kommunerna så är det nog tillgången. Där är det nog alltså att, nå vi tog kuratorerna men det här gäller nog också psykologerna för där är ju också att det ska finnas ett antal kuratorer, psykologer per... en kurator så ska ha då 500-600 studeranden, idag finns det ju exempel på tvåtusen, att det är ju alldeles för mycket för att de ska hinna fokusera på barn. Sen så kan man ju fundera det här ur många olika perspektiv. Jag förstår den här juridiska aspekten i det hela men jag tror att man långt utgått ifrån tillgången överhuvudtaget, att finns det kunniga ur flera perspektiv. Det kanske är just det som man tagit upp här att dels den här juridiska biten, socialskydds snåriga biten som du uttryckte dig eller så är det kanske mera den här… alltså i skolorna så finns det olika typer av utmaningar och diskussionen har varit dels ur det här juridiska aspekten men sen har det varit just med pedagogisk bakgrund, med utvecklingspsykologer som ser den andra sidan och närmar sig en barn och ung ur ett annat perspektiv. Så egentligen om man har två så borde man ha en av varje så att säga, så att man ser att de här behoven är olika beroende på förstås många olika orsaker. Så den diskussionen har nog kanske förts nu då.
Som jag bedömer det så kommer det ju att gå enligt förslagen nu i alla fall men det kan ju hända att det ändras lite grann också då i samband med välfärdsområden, då det blir större områden och man har en ledande skolkurator som har just den här behörigheten kring då social och juridisk utbildning så att man kan ha den där. För tillgången speciellt i Svenskfinland, speciellt i den region där jag är hemma, så utan dem som har gått utvecklingspsykologi inom Åbo Akademi så skulle det nog minskas av ganska mycket med skolkuratorer och då är det kanske ett annat problem egentligen alltså att utbildar vi för lite av dem eller är vi inte tillräckligt attraktiva för att de ska komma och börja jobba med det här yrket? Det är säkert en annan diskussion men jag ser ju kanske att om man vill se fördelar med det här välfärdsområdena så kanske just ur det perspektivet, att man har en ledande skolkurator som har det här juridiska ansvarskunskapen som har hand om det, kanske också fler för den delen, men på många håll och kanter inte bara på svenska utan också ute i finska glesbygden har man exakt samma bekymmer kring det här. Så det är nog kanske mer av den här tillgången kring det här. Som jag har förstått är det här en sak som man haft en hård diskussion mellan social- och hälsovårdsministeriet och undervisnings- och kulturministeriet redan en längre tid. Det här är en fortsättning på den biten, men för mig personligen så är det viktigaste att barn och unga, speciellt nu efter att vi vet om den här skolundersökningsfrågan så att varannan flicka ungefär har ångest och så vidare, att det finns en vuxen som har en kunskap kring det här som man kan vända sig till som inte är skolpersonal. Att barnet är i fokus. Sedan förstås den här behörigheten så måste vi fundera på men som jag ser det så kommer lagen nog att gå igenom som den är och det blir nog förmodligen här innan julen.
Ulrika Krook: ja för att när man läser utlåtanden så är det ju många olika aspekter och förstås som jurist så tänker jag ju på det här rättsskyddet och att också svenska barn ska ha tillgång till den här servicen. Man behöver känna till det för att kunna erbjuda det, och jag gillar din tanke med något slags ledare som är specialiserade och sen så funderar man. Som barnrättare funderar jag mycket kring det här att vi har någonting och elevvården, kanske vi behöver fundera på att är det de här yrkesgrupperna som vi har där nu eller ska vi kanske behöva bredda på något sätt benämningarna ur ett barnrättsligt perspektiv?
Mikko Ollikainen: Vi hade fullmäktigemöte i förrgår och tog in ett skolcoach som vi har haft ett år. Det är ju en person som då ytterligare är mer fri, så att säga. Resonemanget här går ju att att ju fler vuxna som ser barn och unga desto viktigare. Vi ska komma ihåg att samhället har förändrats en hel del, vi har mer skilsmässobarn, de bor på olika orter och kanske till och med olika hem och så vidare, så vardagen för barnen idag är helt annorlunda än bara för 20-30 år sedan. För de flesta i Finland, inte alla.
Ulrika Krook: Hör du, nu in på någonting lättare. Enligt artikel 31 i barnkonventionen så har barnen..
Mikko Ollikainen: Vänta, jag ska ta fram här vilken det är.
Ulrika Krook: Jag kan berätta för dej, det är rätt till fritid och hobby.
Mikko Ollikainen: Okej just det, jag kan dem inte per nummer.
Ulrika Krook: Vet du, inte kan vi alla jurister det heller. Också i nationella barnstrategin så tar man ju upp fritid och hobbyer, och här skulle jag säga att du är central. Igen, här har du ju skrivit om det här, det var faktiskt i Syd-Österbottens tidning. Då skrev du om att vi behöver olika aktörer för att uppfylla dom här åtgärderna i nationella barnstrategin, du skrev inte om den men för att också uppfylla barnens rättigheter så behöver vi samarbete mellan olika aktörer där föreningslivet är väldigt viktigt. Här framför mig så har jag också barnrättskommitténs kommentarer där de säger att föreningslivet skapar också den här demokratikänslan för unga, man lär sig möteseknik, man lär sig umgås med andra. För unga vuxna är det till exempel väldigt viktigt att umgås med sina kamrater. Mikko, du skriver i den här kolumnen att olika aktörer behöver samarbeta. Och det är ju inte bara, jag vet att vi båda brinner för sport och kultur och musik och sånt, och det har man pratat mycket om, men man har inte pratat så mycket om ungdomsföreningarna.
Mikko Ollikainen: Där så har jag noterat att vi kanske i Svenskfinland har ändå en starkare ungdomsföreningskultur. Man har alltså inte på samma sätt som vi har, man har kanske mera punktinsatser på finska sidan och så vidare men för oss så om man ser, nu låter jag som…. Men historiskt sett om man ser rent krasst på hur närdemokratin har börjat så ser jag alltså att det är ett klart samband mellan ungdomsföreningar och hur de här politiska partierna, de har varit som ett medel för en skola och för många beslutsfattare på regional, kommunal och sedan på nationell nivå. Man har börjat någonstans, man har lärt sig mötesteknik, man har lärt sig hela den här demokratiska aspekten och att man tar hänsyn till varandra. Det är inte såna här ensaksrörelser utan man har haft en stor bredd i det hela, och jätteviktiga till exempel för samlingsfriheten under ryska tiden. Till exempel Malax UF som då var första ungdomsföreningen så hade möjlighet att ha filialer och det gjorde ju då att fast man hade förbud att samlas så eftersom man hade filialer då i olika delar av Österbotten så kunde man då i den befintliga föreningen ha verksamhet ute i bygderna, vilket gjorde att man skapade en samhörighet som säkert har haft sina fördelar då också på ett annat sätt. Föreningarna, som sagt, de är jätteviktiga. Här har jag i och för sig också tänkt ur ett ekonomiskt perspektiv för vi vet att Veikkausmedlen kommer att gå ner, kommunernas ekonomi kommer..vi är i ett brytningsskede där vi inte vet vad som kommer att flyttas till välfärdsområden och vad som kommer finnas kvar i kommunerna. Alla måste tänka om och här ser jag då en möjlighet i att vi tillsammans har en win-win situation. Föreningar och den här nära lågtröskel- verksamheten så kan vara via tredje sektorn, som har också möjligheter via har andra finansieringskanaler, samtidigt som jag förstås som föreningsmänniska vill att föreningarna ska ha verksamhet så att de alltid finns kvar också i fortsättningen. Så det finns många olika infallsvinklar här.
Sedan är ju ett stort bekymmer att det kanske inte finns ledare som kan dagtid åka ut, ofta är det ju i ungdomsföreningar så att de som är aktiva så har jobb dagtid. Om man har verksamhet på på dagen då så det är sedan sin egna utmaning. Men det är ju mera sådant praktiskt.
Ulrika Krook: Ja, men gällande finansieringen så kom så SOSTE ut, Finlands social- och hälsa, ut med en rapport nu, en utredning, var det i måndags? Ja, riktigt de här närmaste dagarna, där det inte ser fullt så mörkt ut som man har trott, där de kommit fram till att 79 % av kommunerna kommer att fortsätta stödja organisationerna också efter välfärdsreformen. Det här verkar ju ändå lovande! Men till slut, barnrättsveckan har som tema ”jag är betydelsefull, du är betydelsefull” och då har vi vuxna utmanats att komma ihåg vår egen barndom och komma ihåg någon vuxen som har varit en trygghet och som på något sätt har varit viktiga för oss i vår utveckling. Vi skulle ju kunna sitta här och diskutera hur länge som helst…
Mikko Ollikainen: Ja, vi märker det *skratt*.
Ulrika Krook: Om ungdomars utveckling och allting. Själv tänker jag kanske, vi sa musik och sport, men kanske min oboelärare, en av mina oboelärare och en av mina valthornslärare som alltid var så positiva fast det var så jobbigt ibland, och en annan gymnastikdragare som på något sätt sådde fröt för rörelse, alltså rörelse för hela livet, det blev inte bara prestation, vilket också är någonting som barnrättskommittén lyfter fram att det får inte bara bli prestation för barn, utan det att man lär sig att röra för livet. Men vem har varit viktig för dig, Mikko?
Mikko Ollikainen: Ja, oftast är ju föräldrarna förstås, det är ju helt klart. Jag tror det är en kombination av många olika men till exempel så finns det… jag rörde mig ganska mycket med familjen Smulter i Malax och de var ur olika perspektiv, dels var jag förstås kompis med med barnen och så vidare, vi tränade och hade ett gemensamt intresse, så jag hade mycket att göra med med Roy Smulter som var pappan där. Vi diskuterade mycket samhället och närsamhället, så jag väljer nu att lyfta fram honom här och också Tess Backlund-Smulter, frun i huset, kring det här samhällsengagemanget och att förstå närsamhället. Hur man funderar med byapolitik, som kanske i sin tur gjort en större förståelse kring det som jag gör idag, grogrunden byggdes egentligen under den tiden. Sen hade vi förstås mycket att göra med idrott och så vidare i olika roller. Men det här samhällsengagemanget sett ur ett när-demokratiperspektiv så skulle jag säga att att ha haft betydelse. Sen så kunde jag inte förstå då i tiderna att fotbollsmålen hade hål i Malax och jag kunde inte förstå att man inte fick pengar till det, men det kunde nog Roy förklara till mig då hur jargongen gick. Så jag väljer att lyfta fram honom, fastän det är kalrt att föräldrarna har haft en starkare roll som helhet. Men ur ett demokratiskt perspektiv så har han haft en starkt roll.
Ulrika Krook: Och det här passar ju väldigt bra för dagens kanal och poddinslag, det här exemplet. Stort tack Mikko att du kom hit idag och delade med dig av din värdefulla tid, ska jag säga. Följ gärna Soc&kom kanalen och Soc&kom-podden. Speciellt då rättsvetenskapliga podden. Stort tack!
Mikko Ollikainen: Tack!