[Signaturmelodi]
Ulrika Krook: Hej och välkomna till Studio Soc&koms rättsvetenskapliga podd – kanalen där vi diskuterar samhällsfrågor, rättsvetenskap och socialvetenskaper, och som görs av Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. Rättsvetenskapliga podden handlar om att förena forskning, undervisning och praktik. Hit till podden bjuder vi in experter från främst Finland men också kanske i framtiden från andra länder.
Med mig idag här har jag här två experter - två kollegor. Vi ska diskutera barnrätt. Barnets vecka är den här veckan, och ett av de viktigaste målen med nationella barnstrategin är att skapa en hållbar, konsekvent och långsiktig grund för det nationella barn- och familjepolitiken. Med hjälp av strategin utvecklas beslutsfattandet, det samarbete och det arbetssätt som gäller barn och familjer så att förpliktelserna avseende grundläggande- och mänskliga rättigheter beaktas på ett heltäckande och systematiskt sätt på alla områden och nivåer av förvaltningen.
Idag ska vi speciellt fundera kring det här samarbetet som nämns i nationella barnstrategin. Som brukligt då, så har vi då olika experter från olika områden här inbjudna. De två kollegorna som just ska få presentera sig, så har lärt mig bland annat (det här är den mångprofessionella, goda sidan) ... Att vad som ligger till exempel bakom någonting i diskrimineringsrätten? Men jag behöver också vara insatt i religionsvetenskap? Eller hur barnskyddet och samarbetet med polisen fungerar, och också familjearbete.
Välkomna med, Malin Eriksson...
Malin Eriksson: Tack!
Ulrika Krook: ... och Saija Westerlund-Cook!
Saija Westerlund-Cook: Tack!
Ulrika Krook: Nu ska ni få presentera er själva. Vad jobbar ni med? Varför är ni med mig här idag? Malin, du får börja.
Malin Eriksson: Jag heter Malin Eriksson, och jag jobbar på Regionförvaltningsverket som överinspektör för bildningsväsendet. På Regionförvaltningsverket så jobbar vi förstås med laglighetsövervakning och fortbildning av lärare. Så har jag också i min bakgrund religionslärare, så att jag har också den här religionsvetenskapen med mig.
Saija Westerlund-Cook: Jag jobbar på Folkhälsan på avdelningen Familjer och relationer som sakkunnig. Jag jobbar med olika sorters våldsförebyggande, och sen utbildar vi systemisk verksamhet. Jag forskar också egentligen i och kring samma sorts saker.
Ulrika Krook: Ja. Så här märker vi! Nu förenas vi, och flera av oss har just utbildning, forskning och den här expertisen.
Hör ni, temat för barnrättsveckan 2021 är ”Jag är betydelsefull, och du är betydelsefull”. Sen har också Barnombudsmannen ett sånt här övergripande tema som handlar om jämlikhet. Det här hänger ihop, för barnrätten berör ju inte bara en sektor, det berör många sektorer, och det spänner över hela [samhället]. Också här går allting in i varandra, jämlikhet handlar om betydelse för att ett barn är betydelsefullt, men också om hörande, och hur vi kan stöda olika barn. Både barnkonventionen, grundlagen och vår nationella lagstiftning innehåller bestämmelser om hur barnen har rätt till skydd, och särskilt omsorg och jämlikhet.
Det finns en skyldighet att behandla barnen väl. Det finns ett samband mellan gott bemötande och barnens delaktighet. Barnens erfarenheter behöver tas på allvar, och vuxna behöver vara intresserade av barnets vardag, för att barnet ska kunna på ett naturligt sätt kunna berätta om något är fel.
Ja, det är ju som vår barnrättsprofessor Suvianna Hakalehto säger, att barnens rättigheter inte förverkligas utan att vi vuxna också bidrar till det.
Hör ni, enligt en enkät från Centralförbundet för barnskydd, så är största delen – 77 procent av 10–17 åringarna – upplever för närvarande att det i regel behandlas väl, men cirka 5 procent upplever att de inte får ett gott bemötande. 18 procent kan inte säga. Bland annat personer, barn och ungdomar, som identifierar sig själv som annat än flickor eller pojkar upplever oftast att de behandlas olika.
Vi har också THL:s elevhälsoenkät som kom ut nyligen, hösten 2021, innehåller delvis bekymrande siffror, speciellt gällande flickor som inte mår bra. Det kan också vara en följd av pandemin.
Nordens välfärdscenter publicerade en rapport våren 2020. Där hade man undersökt och följt med, och det kom fram att barn med funktionsnedsättningar och ungdomar med funktionsnedsättning inte hörs som alla andra barn. Om det här skulle undersökas, tror jag att det skulle gälla också invandrarbarn, och andra minoritetsbarn. Så de här barnen kanske inte känner sig betydelsefulla. Men barn är ju betydelsefulla, och de ska vara det. Därför behöver vi ha en god behandling av barn.
På Soc&kom har vi under pandemivåren 2020 startat den första svenskspråkiga universitetskursen i barnens rättigheter i Finland. Det har funnits på finska redan länge och vi har också en professor på finskt håll. Och då samlar vi studerande från olika studieinriktningar, precis som vi gör här i podden också.
Malin och Saija, det som jag nu undrar, behövs det mera kunskap om barnens rättigheter inom småbarnspedagogik, skolan, familjearbete och social- och hälsovården. Vad tror du Malin?
Malin Eriksson: Jag tror ju att man på ett sätt kan, om man känner till barnens rättigheter, kanske vissa delar av den, men ändå kanske inte allting helt som flytande vatten. Jag tror ändå att man har en ganska så här ytlig kunskap om det [barnrätt], man har inte förankrat sig själv i det. Man vet vad det står, men man vet kanske inte alltid hur man ska omsätta det i praktiken.
Så det tror jag kanske är en sådan bit, att man under utbildningen aldrig heller har liksom ”taggat” att ”Det här gör vi nu på grund av att det står så här i barnens rättigheter”. Man har alltså inte kopplat ihop verksamhet med barnens rättigheter alla gånger, så man är kanske inte medveten om det.
Ulrika Krook: Det är kanske som jag säger till mina studerande i mina kurser, att barnens bästa används oftast som ett sånt här ”festtal”. Plötsligt öppnar det upp för oss vad det betyder, hur jag ska tolka det, hur jag ska använda det och dom här rättsliga grunderna.
Jag funderar Malin som en följdfråga (sen tar vi Saija) att man känner till att ”Jo det står det här med barnens bästa i den här artikeln”. Så tillämpar man det i en situation, men egentligen, som kommittén säger, kan man ibland jobba utifrån strukturer såsom vad vi vuxna tycker vara barnets bästa. Man har inte riktigt kanske tänkt på den där helheten, om vad barnets rättigheter egentligen är, och man känner sig kanske osäker lite i det.
Malin Eriksson: Jag tror kanske att man inte har den så [djupt] i ryggmärgen, att man handlar enligt det här. Man gör [istället] vissa saker för att, ”Nu ska vi också göra barnen delaktiga i just den här processen”, medan sen kan man handla diametralt åt andra hållet i en annan situation, där man sen glömmer bort [andra aspekter].
Jag tänker att barns rättigheter ska synas i alla vardagshandlingarna; vad vi gör i varje situation. Då kan du inte aktivt tänka på att hur ska jag ta in barnens bästa? Utan, det måste vara ett sådant övergripande synsätt, att barnets syn på saken också alltid tas in. Där har vi en lång väg att gå.
Ulrika Krook: Så är det jo, tack! Saija, vad upplever du, vad har mötts av när du jobbar med familjearbete, bland annat forskning?
Saija Westerlund-Cook: Jag tänker kanske i liknande banor som Malin, men med lite ur en annan synvinkel också. Vem pratar vi egentligen om, då vi funderar på om vi vet tillräckligt om barnens rättigheter och syns de tillräckligt i vardagen? Har vi gjort tillräckligt för att barnen är medvetna om sina rättigheter?
Där tror jag att det ser väldigt olika ut i till exempel olika skolklasser. Som det nu så där klyschaktigt brukar heta, så är ju barnens rättigheter vuxnas ansvar. Barnen ska inte behöva leta reda på sina rättigheter, utan de ska synas i vardagen. De ska fast hängas upp på väggen, så att vi alla kommer ihåg – också barnen – att de har rätt till ett gott bemötande.
Ulrika Krook: Ja, och det här ingår ju också i åtgärdsprogrammet för nationella barnstrategin. Just det här, att man ska lära ut barnens rättigheter redan i småbarnspedagogiken på dagisarna, men också i skolorna. Där har vi en hel del material som också har utarbetats, och som också publiceras under barnrättsveckan.
Javisst är det så här också, jag kommer ännu ihåg när min 4-åriga son kom hem och berättade ... (skomakarens barn har inga skor brukar jag säga) ... att ”Mamma, vi behöver också en Barnens-bestämma-dag här hemma!”.
[Skratt]
Så där ser man ju, hur just den här pedagogen/socionomen hade omsatt det i den där småbarnspedagogiken.
Saija Westerlund-Cook: Ska vi köra med lite kompisstöd här nu, för det brukar vara viktigt också! Också mina barn sa här för några år sedan att, ”Hur är det riktigt, vi firar ju farsdag och så firar vi morsdag... Men har inte vi någon barndag som ska firas?”. Då tänkte jag: ”Ja, faktiskt har vi, och det står i kalendern”. Ända sedan det så firar vi hemma hos oss också Barnens rättigheters-dag. Då får de bestämma vad vi ska äta, vad vi ska göra, och hur vi firar.
Malin Eriksson: Jättebra! Jag tror vi alla ska anteckna det in i våra kalendrar.
Ulrika Krook: Vi tar barnens rättigheters-dag och firar den!
Malin Eriksson: Men det som man ofta möter på är att, ”Barnen har rättigheter och barnen har rättigheter”, men har de inga skyldigheter då? Och vad är våra rättigheter som skolpersonal? Där tänker jag att man pratar egentligen om två olika saker, för att när du är där under arbetstid, så är det faktiskt barnens rätt till undervisning som går före allt annat. Men klart att du som lärare också har rättigheter gentemot din arbetsgivare, men du har inte rättigheter gentemot det där barnet, utan där har du det ansvaret att se till att barnens rättigheter verkställs.
Det där tror jag att folk på något vis inte riktigt förstår. Det är ju fult att säga att man inte förstår, men att man inte inser att barnens rättigheter handlar inte om mina skyldigheter, eller barnens skyldigheter, utan det är liksom lite två olika saker på något vis.
Jag hoppas ni får fast vid [vad jag försöker säga]?
Ulrika Krook: Ja, men jag tänkte just säga att ”Här ser ni när pedagogen berättar också för oss jurister hur vi ska förklara det”. Det här är ju ett gott exempel på det här mångprofessionella...
Visst är det så, jurister kan berätta att det är komplext, och att det är många olika juridiska områden... Det är alldeles riktigt Malin, det är säkert någonting som vi borde fundera på, och fundera på att hur vi tillsammans kan på något sätt jumppa dom här sakerna, så att de kommer dit i ryggraden. Mycket bra! Jag får alltid såna Aha!-upplevelser.
Hör ni, jämlikhet mellan barn bör främjas med hjälp av planmässiga åtgärder, information om skillnader i välfärd, och orsaken till dem bör samlas in och utnyttjas. Åtgärder bör vidtas för att minska den skillnaden på ett så effektivt sätt som möjligt med respekt för barnens rättigheter. Det här är en av målsättningarna med nationella barnstrategin.
Nu har jag lite olika frågor här. Och eftersom vi nu också rör oss inom det svenska fältet i Finland, så vet vi att här finns också skillnader till det finska fältet. Det här har vi upplevt alla tre av oss när vi jobbar.
Har ni i era organisationer eller jobb...? Vad säger ni skulle behövas för att lyckas med det här? Och finns det behov av samarbete i Svenskfinland? Just de här särdragen som ska beaktas... Som jurist så tänker jag så här, att vi behöver också ha kunskap om jämlikhet och om diskriminering. Just det här, att jämlikhet inte är som många barn kanske uppfattar det, men barn lär sig sen också att man ska dela bullan (eller kakan) med linjal.
Malin Eriksson: Jag tänker ju spontant genast på de språkliga rättigheterna, för det är ju de som oftast landar på vårt bord. Då tänker jag på de orter där svenskan verkligen är i minoritet, eller där finskan verkligen är i minoritet. Jag kommer då från skärgårdsstaden Pargas, som nu består av 5 forna kommuner. Där har vi ju väldigt liten finskspråkig befolkning. De finskspråkiga barnen har mycket längre skolväg än de svenskspråkiga barnen till exempel. I Nagu finns det just nu ingen skola, utan då väljer man Korpo eller Pargas, eller sen väljer man då den svenska skolan på den egna orten. Det där ser ju sedan olika ut sen där svenskan är i minoritet, så är det precis samma förhållande.
Så jag tänker att det är inte bara de svenskspråkigas fråga heller, det här att ”Är vi jämställda?”, utan man måste ju fundera som kommun ”Erbjuder vi invånarna i vår kommun samma sak?”. Det blir så lätt att vi finlandssvenskar sitter och jobbar för den svenska minoriteten, men vi ska jobba för alla minoriteter, tänker jag.
Ulrika Krook: Jo, Saija, hur tänker du?
Saija Westerlund-Cook: Sen har vi ju också andra [minoritetsspråk]... Det handlar ju inte bara om att prata finska eller svenska. Det kanske behövs något på teckenspråk — eller på något helt annat språk — och det vill vi också ofta glömma bort. Men samtidigt, så någonstans kanske man tänker att ”Jo, men vi jobbar med relationella aspekter”, och då är det väl ändå kanske inte så viktigt. Då är det just språket som är verktyget.
Så där spontant kommer jag att tänka på en erfarenhet som en kollega delat med sig här nyligen, där en familj äntligen, äntligen, fick stödfamilj. Det behövde de verkligen, och det såg de verkligen fram emot. Men sen visade sig, att när barnen åkte iväg till stödfamiljen så hade inget gemensamt språk. Då blir ju frågan att är det här värdefulla stödet... Bockar man bara av att ”Ja, men nu har vi fixat det!”. Eller, hur upplevs det sen, när föräldern får välja mellan att ”Ska jag få pusta ut den här helgen och återhämta mig?”, då jag samtidigt vet att barnen är hemma hos en familj som visst ställer upp och ger en fin stödservice, men de har inget gemensamt språk. Då kanske barnen kommer hem med grym ångest.
Ulrika Krook: Ja, och det här visar ju på egentligen också på barnrättens komplexitet. Vi har det här också grundläggande rättigheter - vi har rätten till skola, att gå i skola. Så de här finska barnen i ditt exempel Malin, och de här barnen också, har rätt till omsorg, stöd och vård.
Samtidigt som vi har också som en annan grundläggande rättighet, det här med språket. De här finns ju också i barnkonventionen, och de hänger ju samman. Det här är det som jag tycker är fascinerande med juridiken. Det som kan vara svårt ibland för andra professionella, som är mera vana att jobba med scheman och tabeller, så är just att det inte finns alltid en lösning på saken, utan det finns många lösningar på saken.
Just de här barnen som har längre skolväg, men de får det på sitt modersmål. Vi har också svenska barn som har längre skolväg. Just barnen som då kanske får någonting extra med den här stödfamiljen. Men det är inte lätta saker.
Saija Westerlund-Cook: Sen kan vi ju krydda lite med kulturella rättigheter, att få rättigheten till sin egen religion och kultur. Det är inte heller så, att alla barn i samma språkgrupp har samma kultur. Det här är att försöka lägga ett schema där allt det här passar [ihop], är nästan någonting för en konstnär [att sammanställa]. Det är väldigt många pusselbitar!
Då tänker jag när det kommer till kulturen igen, att vi lever i Finland, där den här gamla kristna traditionen är så genomsyrande att vi inte ens tänker på den. Så har vi då de här minoritetskulturerna, vars traditioner aldrig stärks annat än i hemmet. Det kan vara bara ena föräldern som representerar till exempel...
Till exempel halloween börjar ju finnas i vår kultur också, men i någon annan religion där du inte är van att fira... Och julen kan man ju fira på en annan tidpunkt, och få dina julklappar 13 dagar senare än alla andra när de har kommit tillbaks till skolan... Och när stärker du deras religionstillhörighet?
Där det hänger på den där ena föräldern att servera den religionen. Det här behöver vi också bli mycket mer sensitiva för, att i våra skolor stärka alla religioner. Vi behöver inte vara kunniga på alla religioner själva, vi kan också bjuda in till skolan expertis. Det här tror jag också är en viktig aspekt.
Malin Eriksson: Samtidigt är det en jättesvår balansgång, för precis som du Ulrika sa så det. Det är sällan man får alla pusselbitarna att passa ihop, och då kanske man egentligen måste överväga att vad är good enough? Jag vet inte vad lagparagraferna säger, att vad som egentligen är good enough.
Jag tänker på det här som Malin beskriver, och igen om jag då pratar ur min egen synvinkel... Till exempel i England, då man valde att fokusera på de här kulturella och språkliga rättigheterna. Man beaktar till exempel barnet, och man matchar barnet med en fosterfamilj. Men sen visade det sig, att när man då strävar till en perfekt matchning, så visar det sig att barn som inte riktigt passar in i de här lådorna, och som nu inte är precis från just bara en kultur, eller pratar bara ett språk, så fastnar ju i systemet. Vems rättigheter förverkligar vi då?
Saija Westerlund-Cook: Där måste man ju kanske göra de här besluten i dialog med familjen, för det kan vara, att ”För mig är det viktigare att den kulturella tillhörigheten stärks, än språket”. Eller så kan det vara för mig tvärtom, att ”Bara det på svenska, så kan jag nog ta den där andra biten på ett annat sätt...”.
Malin Eriksson: Precis det.
Saija Westerlund-Cook: ... Det är bara genom dialog man kommer vidare då när man fastnar i systemet.
Malin Eriksson: Ja, och framförallt barnen.
Ulrika Krook: Vi har ju haft ett mångkulturellt samhälle, här finns också rättsavgöranden, ett domstolsbeslut eller är det ett JO beslut, på just när man har placerat romska barn, och att man inte har då beaktat kulturen. Så är det ju i barnkonventionen, att familjen är väldigt central i barnens rättigheter.
Här ska vi komma ihåg också att barnens rättigheter, det är en internationell konvention där då man tolkar också den här konventionen [på olika sätt]. I vissa kulturer är familjen viktigare, mera central, än kanske i vårt mera västerländska individualiserade [kultur].
Det här blir en bra åsnebrygga, för just det här visar ju på att för att förverkliga barnets rättigheter, så räcker det inte bara enbart med jurister (vi barnrättarsjurister), utan vi behöver också andra yrkesgrupper som funderar på de här [frågorna]: Hur når vi det här att barnen är delaktiga, att de behövs, och att de är värdefulla?
Samordning, sektorsövergripande arbete, och samarbete mellan olika aktörer går som en röd tråd genom den nationella barnstrategin. Det är något som också stöds av barnkonventionen, Barnrättskommitténs allmänna kommentarer, och också av vår nationella lagstiftning. Projekt och rapporter finns just som grund för allt det här. Vi har Barnrättskommitténs allmänna kommentar, som faktiskt säger att det behövs en tvärsektoriell samordning för att erkänna och förverkliga barnets rättigheter.
Det har man tagit fasta på i den här nationella barnstrategin, och speciellt gällande utsatta barn. Vi kom lite in på det också nu, att det är utsatta barn. Man behöver på ett övergripande sätt beakta det i det förebyggande arbetet, och man behöver jobba utifrån ett yrkesövergripande sätt.
Här har man bland annat tagit in det här, att vi behöver mer sammankoppla bildningstjänster. Hit räknar jag också småbarnspedagogiken, och social- och hälsovårdstjänster, för att kunna samarbeta kring det här.
Vi har börjat med att utveckla familjecenter, det är en del i den här utvecklingen. I en del kommuner så har man placerat de här familjecentren, service för barn och familjer, just inom småbarnspedagogiken eller skolan.
Hör ni, vad tänker ni när ni hör det här om familjecenter? Är det en bra start? Kommer det att räcka? Saija, nu får du börja!
Saija Westerlund-Cook: Jag tänker att det är en bra start jo, men som med ganska mycket annat, så beror det nog på hur man förverkligar dem. Jag tänker att det att familjecentren finns där barnen finns, och där familjerna finns, så är ett steg. Sen tänker jag också att de där berömda ”låga trösklarna” är förhoppningsvis nånting som vi får med oss också från den här Coronavardagen. (Om den någon gång tar slut...) Där har vi kanske också hittat andra sätt att koppla oss tillsammans, och nå också dem som inte bor inom gångavstånd av ett familjecenter eller sin skola, eller var vi nu sen har servicen som ska finnas till för barnen.
Familjearbetare på dagis tycker jag är jättefint sätt att nå ut till familjerna. Tröskeln blir kanske lägre att ta emot hjälp och stöd, om det kommer via en vuxen människa som man till vardags är van att möta vid dagisporten, eller sen när man kanske igen få vara där i tamburen en stund.
Jag tänker också att ju äldre barnen blir, att de viktiga vuxna finns till hands. Vi pratade lite här med Malin, var det nu förra veckan över lunchen... Att om det skulle finnas flera viktiga vuxna vars uppgift i skolan är att bara vara och bara finnas där, istället för att sedan tyngas ner av att man ska undervisa. Och vad är nu den där kärnuppgiften egentligen?
Malin Eriksson: Ja, jag tänker också på den där mångprofessionella arbetsgemenskapen... Inom småbarnspedagogiken så har vi flera olika yrkeskategorier, och vi börjar se det i skolorna också.
Vi har haft väldigt, väldigt homogen grupp lärare. Sedan har vi fått in någonting som heter antingen skolgångsbiträde eller assistent eller vad det kan tänkas heta. Men nu börjar vi hitta skolhandledare, skolsocionomer, specialungdomsarbetare som finns i skolan, och bara finns i skolan, och alltid är tillgängliga, de blir någon slags åsnebrygga. De här personerna är superviktiga där, för att de kan tolka mellan sociala sidan och bildningssidan, för vi kan prata om samma språk med helt olika terminologi. Just då kan vi behöva en sådan här tolkning: ”Ja, men vi pratar om samma sak när jag använder bara olika ord”. Också att vi på bildningssidan lär oss, att vad finns det för socialtjänster? Kan vi det på våra 5 fingrar? Eller sitter vi och har en aning om att barnskyddet kommer med vita rockar och knycker barnen från familjerna, finns den kvar där från Astrid Lindgrens tid, att vi har ”Prusiluskor” som springer omkring... Finns det sådana? Knappast... Men själva den där bilden av vad det är så är ganska rotad. Jag tror att där finns att lära sig att vad är det egentligen de här socialtjänsterna? Vad har man att erbjuda? Vad är paletten?
Ulrika Krook: Ja, och här tar du upp en viktig sak. Jag funderar just det här, att man ser ju också de här gränserna mellan olika sektorer. Också på Soc&kom så forskar vår ena professor Stefan Sjöblom i att hur länge det tar att ändra olika system, attityder och arbetssätt. Det här med familjecenter innebär ju också att man släpper in andra yrkesgrupper på ”ditt område”.
Nu tänkte jag att ni båda två får svara på det här. Vi tänker nu att ett familjecenter placeras på ett daghem eller en skola. Ibland har det varit så att skolorna inte har villat släppa in andra än pedagoger. När man tittar på grunderna för läroplanen så går det väldigt mycket utifrån pedagogik. Som barnrättsjurist funderar jag då på att det här inte bara handlar om pedagogik, utan det här handlar om barnets hela utveckling, där det finns det sociala, emotionella, pedagogiska och fysiska i det här.
Det som jag skulle nu fråga är att lagstiftningen så ger ju alla möjligheter till mångprofessionellt samarbete. Men när jag rör mig ute på fältet, så är det som man kanske inte känner till... Man känner till sekretessreglerna, med mångprofessionalismen känner man inte lika mycket till.
Finns det saker som hindrar på något sätt? Vad har ni via era jobb, er expertis upptäckt? Finns det trösklar som vi måste överbygga, eller till och med murar som vi måste riva? Är det så att man släpper in den andra yrkesgruppen, eller blir det en delvis hierarkisk kamp mellan de här olika yrkesgrupperna?
Saija Westerlund-Cook: Ja, jag tänker att det där är en jättebra fråga. Visst finns de där murarna, men vad sitter det egentligen? För i lagparagraferna lär de inte sitta. Jag tror nog att det är mera frågan om delvis gammal vana, delvis att man inte riktigt vet, men sen också att man kanske inte riktigt vågar.
Nog är det ju en värdegrundsfråga också, att det är väl allas vår sak att skydda barnen, fast vi då kanske inte jobbar på barnskyddet. Ser vi barnets bästa som den där gemensamma nämnaren? Barnet är sällan [endast] klient inom barnskyddet. Barnet går då kanske också i skolan, eller inom småbarnspedagogiken, och är säkert också klient vid rådgivningen... Och om vi ser det den vägen, och tänker systemiskt kring var barnet finns, och vilka professionella som finns runt barnet, och på vilket sätt de professionella kan samarbeta? Jag tror att vi är lite på väg ditåt, då man åtminstone börja fundera att vi ska undvika dubbelt klientskap.
Jag tror att vi ändå lite mer har att tänka på resursanvändningen, ur ett tjänstemannaperspektiv. Att till exempel Malin nu inte ger samma sak där i sitt hörn som jag sysslar med här, så sparar vi varandras tid. Vi ska väl spara barnets och familjens tid och väntetid.
Och nu känns det som att jag har tappat frågan...
Malin Eriksson: Just det här, när du pratar om rädslan för att inte klara av den där tystnadsplikten och sekretessen... GDPR blev ett jättemonster som egentligen handlar om att ha register på folk. Det handlar inte om någonting annat än det! Där är man jätterädd...
Sen upplever jag som skolmänniska, att det är skillnad på tystnadsplikt och tystnadsplikt. Det här måste ju vara ett kulturarv som jag bär med mig, att ”Socialen har nog lite mera tystnadsplikt än jag”, och så är det ju inte! Tystnadsplikt är tystnadsplikt, och så är det så.
Men min juristkollega Thomas Sundell brukar säga, att ibland borde man lära ut att man får dela information! Vi har väldigt mycket betonat att det är sedan tystnadsplikt, och det är sekretess, och den här informationen får man inte dela vidare... Men det finns information du ska dela vidare! Sen ska man gärna som lärare ha en lista på vilka dokument som ska skickas vidare om ett barn ska flytta till en annan kommun, men det kan vi inte ge, för vi behöver ge den nödvändiga informationen, och det kan du som lärare endast fundera: ”Om jag skulle få det här barnet som nytt, vilken information ska jag behöva, för att kunna bygga upp dens undervisning?”. Och då sitter du med svaret själv.
Saija Westerlund-Cook: Ja, och sen igen tvärtom! Vad behöver en lärare för information från till exempel barnskyddet som gynnar barnets skolgång? Det har du svårt att veta själv då du inte vet vad du ska fråga efter. Där har vi till exempel pratat förr om den här Kaliforniska Handle with care-systemet, att vi någon gång skulle komma dit i Finland.
Om det har hänt någonting hemma, kan man kanske inte, eller man ska inte berätta precis vad som har hänt, men att man från socialen eller polisen kan sätta in ett litet meddelande till skolan, där det helt enkelt bara står ”Handle with care”. Då vet du, att när Pelle kommer till skolan idag, så syns där Handle with care - du behöver inte veta precis vad det är, men om den där matteboken nu då är hemma, eller simbyxorna inte kom med, så kanske du bemöter Pelle på ett lite annat sätt.
Nu menar jag inte att lärare överlag inte skulle vara tillräckligt sensitiva, utan helt enkelt för att man inte kan veta det man inte vet.
Malin Eriksson: Sen kan man som lärare inte heller veta vad jag ska fråga efter för information för jag, jag vet inte! Jag har personligen suttit i ett möte tillsammans med socialarbetare, där de har frågat skolan: ”Har ni märkt något speciellt med det här barnet? Har vitsorden gått ner? Är barnet i skolan?”. Vi sitter och säger ”Nej, vi vet ingenting!”. Ännu i denna dag vet inte jag varför jag satt på det här mötet, och vad som hade hänt barnet, vad det fanns bakom... Inte behöver jag på detaljnivå veta, men jag skulle kanske behöva en liten vink, att vad är det jag ska hålla ögonen på för att hjälpa barnet i fortsättningen?
Ulrika Krook: Ja, och jag håller fullständigt med vår gemensamma kollega Thomas Sundell! Ibland så märkte jag också i mina tidigare expertuppgifter, så gömmer man sig kanske bakom sekretessreglerna. Det som förvånar mig, med vår nya småbarnspedagogikslag, att de här gamla sekretessreglerna... För visst är det så, att inom socialvården så är de strängare, snävare vad du får berätta, än inom skolvärden. Så är det, att du får berätta mera inom skolvärlden än vad du får inom socialvården. Men det hänger kvar, till exempel bara det att du inte får ett berätta om vilka barn som finns där i en grupp, och det stämmer ju inte längre. Medan sen det mångprofessionella, just det här samarbetet mellan kanske socialvården, funktionshinderservicen, en familjearbetare, den försvann på något sätt. För just den här ”Mårran” som man känner med den här sekretessen och tystnadsplikten...
Då kommer vi in på en sådan sak, att mycket pratar vi om barnskydd, och hur skolan ska jobba tillsammans med barnskydd. Men det finns ju mera lågtröskel-verksamheter som man har försökt via familjearbete och familjecentren, där man kan anmäla tillsammans med familjen. Tror ni på något sätt att det här skulle vara ett sätt att också utöka det här mångprofessionella, och också delvis åtgärda just den här känslan av att man har för mycket jobb — det är inte bara en känsla utan det faktum— att man är överarbetade, både inom socialvården, skolvärlden. Man vet inte riktigt, och man har inte arbetsredskap...
Så delvis det, att man har förståelse för att det finns olika processer, man tänker olika (som du sa Malin, jag har också studerat tvärvetenskap), man pratar olika språk... Just det här till exempel, att man kan kontakta socialvården, det behöver inte gå så långt som till en barnskyddsanmälan.
Malin Eriksson: Ja, och sedan tycker jag att bara att använda ordet ”oro”, det visar dem att man värnar om det här barnet: ”Nu är jag som lärare orolig”, om jag kontaktar en familj. Man ska inte bara gå omkring och tänka att ”Nu ska jag anmäla någon någonstans”, utan kanske den där föräldern också går med den där oron, så det blir en gemensam oro... Och då kan man sen kontakta tillsammans, och få det där stödet som den familjen behöver.
Jag tänker också att lärare är väldigt bra på att sträcka sig väldigt långt, och att det skulle behöva finnas en sådan klar gräns, att ”När tar mitt ansvar slut och när tar någon annan vid?”, men en sådan klar gräns är också svår att dra. Sedan läser vi också om barnskyddet som överbelastat, och så vill vi inte belasta ytterligare ifall det är onödigt. Men det är inte min roll som lärare att fundera om det är onödigt, det tar nog en annan instans sen fast vid. Sedan kan man ha en viss frustration som lärare, att händer det något i andra ändan? Får vi liksom feedback på att nu har vi jobbat vidare med barnet, eller ska jag anmäla på nytt? Här tycker jag nog att det finns en osäkerhet. Men barnskyddet har ju en skyldighet, eller socialen har en skyldighet, att ha tag i ärendet efter en viss tid. Det måste vi bara lita på, att så är det.
Ulrika Krook: Ja, och barnskyddet kanske sedan upplever att skolan sitter och pantar, som de säger, för mycket på de här. Det kan räcka ett år av skolfrånvaro och först då anmäler man det.
Saija Westerlund-Cook: Men, där är det säkert också det som du var inne på, och Malin också, att man drar sig i det sista, och man kanske sitter och väntar på att ”Är jag nu nästa vecka ännu orolig, då kanske den där tröskeln är nådd, och då anmäler jag!”.
Malin Eriksson: Så går det bättre en tid, och så barkar det igen...
Saija Westerlund-Cook: Där tänker jag, att det klingar ju också helt annorlunda, att om vi ska utreda servicebehovet tillsammans, och du är en bekant människa och dig är jag van att prata med... Så då kan vi sätta oss ner och titta, att skulle den här familjen eller skulle det här barnet gynnas av extra stöd? Då skulle vi vara lite längre ifrån den där ”Mårran” och den där skammen.
Samtidigt så måste vi också komma ihåg, att jag tror där det också blir knepigt är på småbarnspedagogiken och i skolan, där man sätter ner väldigt mycket tid, möda och energi — och det ska man — på det här samarbetet i hemmen. Då har man byggt upp de här relationerna, och lyckats få en tillitsfull relation under flera års tid. Då kanske det kan kännas som ett svek, att ”Ska jag nu då sen anmäla?”.
Delvis tror jag att vi har ganska mycket jobb kvar att få den här liksom ”Mårran”-bilden att bli något annat. Det är inte en stämpel på att ”nu är det officiellt konstaterat att det faktiskt går jättedåligt hemma hos er eller oss”, utan att det betyder att man har rätt till stöd.
Men det är också viktigt att komma ihåg att om det misstänks våld, sexuellt eller fysiskt, då ska man inte sitta där och vänta om den där oron ännu finns kvar nästa vecka, utan då är det polisens sak. Då är det någonting som man inte ska sitta och överväga själv, utan då ska det anmälas både till barnskyddet och polisen, men då är det inte heller någonting som man gör tillsammans med föräldrarna. De gångerna ska det inte föras en öppen dialog med föräldrarna, att ”Såhär har jag tänkt göra”.
Det är helt förståeligt att det känns tungt och jobbigt, men samtidigt är det ju för att skydda barnet som det är viktigt.
Ulrika Krook: Ja. Vi har tagit upp många aspekter här idag. Barnrättsveckans tema är ju att ”Jag är betydelsefull, Du är betydelsefull”. Här slår det mig: för att vi ska lyckas med barnens rättigheter, så är det vi vuxnas ansvar att vi känner till dem, men det är också viktigt att barnen själva känner till sina rättigheter. Och också att barnen, som ni säger här, har något tryggt och någon som de känner sig trygg med om de behöver berätta det, och också någon som familjen känner sig trygg med, att be om hjälp och att det inte är en skam att be om hjälp när man behöver det. Vi ska också vara lyhörda.
Mångprofessionalism handlar ju just om det här som vi sitter och gör här idag. Vi sitter och lyssnar på andras expertis, funderar hur vi kan använda vår egen expertis, hur vi kan bidra till det här samarbetet.
Så där avslutningsvis, så tänkte jag fråga er... I och med att vi fått en nationell barnstrategi, är mångprofessionellt samarbete som en röd tråd. Är det här någonting som vi kan använda i en positiv bemärkelse, också för att barnfamiljer ska må bättre, men också personalen, när vi slår ihop våra kloka huvuden?
Saija Westerlund-Cook: Du sa det så bra just, är det inte så att den där hashtaggen #JagÄrBetydelseFull och #Duärbetydelsefull, den funkar ju lika bra inom mångprofessionellt samarbete. Det handlar inte om att ”Vem är det som bestämmer här och vem är det som vet mest här?”, utan att vi tänker högt, och så tänker vi färdigt tillsammans.
Malin Eriksson: Det tror jag också. Och så har vi ju olika mandat att gå vidare inom våra egna organisationer när vi jobbar kring ett barn. Jag kanske ser att här finns det här behovet, men jag har ju ett mandat att föra ärendet vidare där, och då behöver vi ju de människor på plats, som har det där mandatet, och framför allt de här nätverksmötena, där den här familjen inte behöver traggla sin livshistoria för olika människor varje gång från ruta ett, utan då möts alla kring det där barnet, när alla känner till problematiken och du kan faktiskt fokusera på ”härifrån framåt”, och inte ”detta har hänt”.
Ulrika Krook: Ja, det är inte någonting bort från Saijas familjearbetarexpertis eller Malins pedagogexpertis eller min juristexpertis, att någon annan också bidrar till det här mångprofessionella. Det hotar inte oss på något sätt, utan vi är tillsammans starka.
Hör ni, tack för en intressant diskussion och vi jobbar tillsammans för barnens rättigheter.
Följ gärna Studio Soc&kom och Rättsvetenskapliga podden, där vi diskuterar aktuella frågor kring rättsvetenskap med olika expertis, och också lyfter fram vilka alla vi är som sitter eller står eller springer och jobbar för barnens rättigheter.
Tack så mycket!
Malin Eriksson: Tack!
Saija Westerlund-Cook: Tack!
[Signaturmelodi]