Ulrika Krook: Hej, och välkomna till Studio Soc&kom, och närmare bestämt Rättsvetenskapliga podden. Kanalen där vi diskuterar samhällsfrågor, rättsvetenskap och socialvetenskaper, och som görs av Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. Till Rättsvetenskapliga podden bjuder vi in främst nationella experter och intressanta gäster med olika professionell bakgrund och erfarenhet, för att tillsammans bena ut och diskutera aktuella samhällsfrågor och rättsvetenskapliga aspekter.
I den andra rättsvetenskapliga podden behandlar vi kommunerna och genomförande av nationella barnstrategin. Hur kan kommunerna jobba mot att bli en barnvänligare kommun? Varför behövs mångprofessionellt arbete för att uppfylla de skyldigheter som följer av barnrätten, men också för att stöda varandra i arbetet med att förverkliga målsättningarna, och de mera konkreta åtgärderna i den nationella barnstrategin.
Med mig här i studion har jag experterna Minna Lindberg och Annika Korpela från Kommunförbundet. Välkomna! Mitt namn är Ulrika Krook och jag är barnrättsjurist och universitetslärare inom rättsvetenskap här på Soc&kom. För tekniken står Mats Söderman.
[Signaturmelodi]
Ulrika Krook: Med mig i studion här idag har jag, som sagt, två nationella experter på svenska inom det här området. Jag själv är Ulrika Krook och jobbar som universitetslärare i rättsvetenskap vid Soc&kom, och drar bland annat kursen i barnrätt på svenska, den första i Finland på svenska. Barnrätten har blivit, och kommer mer och mer på agendan. Men varsågod Minna du får börja.
Minna Lindberg: Ja tack, jag heter Minna Lindberg och jag jobbar vid Kommunförbundet på en sådan enhet som heter Välfärd och bildning, det vill säga vi jobbar med välfärdsfrågor, bildning, bildningssektorn i kommunen och jag ansvarar för den svenskspråkiga sektorn där.
Ulrika Krook: Och så har jag också med mig en paragrafryttare till: Annika, varsågod och presentera dig!
Annika Korpela: Hej och tack Ulrika! Jag heter Annika Korpela och jag jobbar då som jurist på Kommunförbundet på samma ställe, alltså som Minna jobbar. Mitt ansvarsområde är då den här lagstiftningen, närmast kring den sociala sidan. Men det är mycket barnskydd, och på det sättet kanske förknippar med den här barnrätten och helheten i den.
Ulrika Krook: Ja, och jag är som sagt väldigt glad själv att vi har ett sådant här tvärsektoriellt team här, för det är just precis det som nationella barnstrategin handlar om.
Hör ni, det är så att artikel 4 i barnkonventionen, FN:s barnkonvention, så säger att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder samt administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i konventionen. Barnrättskonventionen har varit lag i Finland sedan 1991. FN:s barnrättskommitté har ju granskat Finland, och då 2011 kom de då med ett utlåtande till Finland, att man behöver skapa en effektiv mekanism för att samordna genomförandet av politiken för barnens rättigheter mellan alla relevanta organ och institutioner på alla nivåer. Och den här skulle då också sammankopplas med sektorsspecifika nationella och kommunala strategier och budgetar.
Jag tror att alla tre av oss tog nog ett glädjeskutt här i våras. Vi hade helst stått där och skålat någonting där i skolan, haft konfetti eller någonting. Men pandemin satte stopp för det. Men i våras publicerades den första nationella barnstrategin i Finland. Enligt den är de viktigaste målen med strategin att skapa en hållbar, konsekvent och långsiktig grund för den nationella barn- och familjepolitiken. Med hjälp av strategin utvecklas det beslutsfattande, samarbete och det arbetssätt som gäller barn och familjer, så att förpliktelserna avseende grundläggande- och mänskliga rättigheter beaktas på ett heltäckande och systematiskt sätt på alla områden och nivåer av förvaltningen.
(Nu ser jag att det säkert en jurist som har skrivit den där meningen, tur att jag är körsångare...)
Hör ni, är det bra? Ska vi började med dig Minna, är det bra att vi har fått en nationell barnstrategi?
Minna Lindberg: I det här forumet kan man nog inte säga någonting annat, det är ju klart! Men jag tycker absolut att det är jättebra och även om den liksom, när du sa att det är en jurist som har skrivit det här, så det är klart att där är juridiken som ligger bakom.
Men det viktiga är ju vad vi gör av det. Vad gör vi i kommunerna och hurdana beslut fattar vi, och hur gör vi det så, att vårt samhälle blir ett bättre samhälle också på lång sikt? För att i barnstrategin finns det många viktiga saker, men det är den här långsiktigheten, att dom beslut som vi fattar nu också bär på lång sikt.
Ulrika Krook: Just så är det.
Annika Korpela: Ja, jag håller helt med Minna här. Själv säger jag ju alltid att det är jättelätt att stifta lagar, och barnkonventionen är en lag och den ska följas. Men det blir lite svårare [i praktiken]. Jag hoppas att den här barnstrategin för allting, mera konkret och närmare dem som jobbar med det. Man ser oftast att såna lagar blir långt från arbetstagaren, och de förstår inte lagen. Sen om man har en sådan strategi som kanske på ett lite enklare sätt och bättre sätt för fram [budskapet]. Fast det finns en juridik bakom, glöms den ändå bort när det kommer fram på ett sådant mera mänskligare sätt.
Minna Lindberg: Om jag får tillägga, att tänka att den här strategin ger ju liksom lov, att nu ska vi satsa på det här. För att vi ska få någon förändring till stånd så behöver vi ju ha en vision, och vi behöver ha en målsättning. Om vi bara tänker oss att det behövs, så händer det ju ingenting utan man måste ju vara aktiv och ha en målsättning, och så jobbar man gemensamt med olika sätt att komma dit.
Ulrika Krook: Ja, och det här är ju jättebra att du säger Minna. För att just det här med visioner och strategier, det vet vi att team som jobbar bra har ju det, att man visionerar mot nånting. Som du säger Annika, att den [barnstrategin] är en lättare form av den tunga lagboken.
Hör ni, det är som en röd tråd genom hela den här barnstrategin, så går samordning, sektorsövergripande arbete och samarbete mellan olika aktörer. Sen har man faktiskt gett i barnstrategin den här bedömningen av konsekvenserna för barn och barnbudgeteringarna helt egna kapitel. Så samordningen och samarbetet, det genomsyrar hela alltihopa, men sen har man då egna kapitel.
Då vet vi ju det, att kommunerna är centrala aktörer för förverkligande av den nationella barnstrategin. De står nog i centrum av det här. Det är så mycket som kommunerna producerar, och tjänster och jobbar med barn och barnfamiljer och det är ju i kommunen som barnfamiljerna och barnen och ungdomarna bor.
Vi har då en långtgående decentralisering, och kommuner med stark autonomi och självbestämmanderätt. Avsikten med barnstrategin är att styra politiken och verksamheten som gäller att påverka barn, unga och barnfamiljer. Då betyder det också, att den nationella barnstrategin ska synas i kommunernas och kommande välfärdsområdens beslutsfattande och verksamhet, precis som du har redan tagit upp Minna.
Som underlag för den här nationella barnstrategin, så finns också forskning som vi sysslar med här också på universitet. 2019 kom det ut en rapport Barnens tid, som den finns med som grund för det här. En av visionerna är just det här som Minna lyfte fram; vi behöver visioner för att nå våra mål. Visionen är en barn- och familjeinriktad verksamhetskultur, och beslutsfattande som grundar sig på kunskap och barnens rättigheter. Och för att nå dit kommer det att behövas förtroendebyggande och ibruktagande av nya verksamhetsformer över invanda yrkes- och förvaltningsgränser. Vi utmanar så här [tanken om] att ’så har vi alltid gjort, och så här kommer vi alltid att göra’.
Hör ni, tror ni att det här är någonting som behövs, den här visionen som finns i den här rapporten Barnets tid, för att överhuvudtaget kunna genomföra den här nationella barnstrategin ute i kommunerna?
Minna Lindberg: Nej men alltså, jag tror att det är jättebra stöd för kommunerna. Vi vet att vi har flera kommuner som är barnvänliga kommuner och som jobbar med de här frågorna. Men sen finns det andra kommuner som inte ännu har kommit igång med det, och det här är ju en sådan här... lite som en push fram, att ‘nu satsar vi på det här’.
När du pratar om den här decentraliseringen, så jag tror att det är också bra att det är olika. För kommunerna ser väldigt olika ut, beroende på var i landet man finns, och man har olika behov, och familjerna har olika behov. De här rättigheterna är de samma, men sen hur man genomför det, så är säkert väldigt olika. Jag tror också att man behöver olika mekanismer i kommunen beroende på hur stor man är, eller hurdan förvaltningsorganisation man har. Hurdana verksamhetsförutsättningar... vad finns det för och hur mycket hobbymöjligheter finns det för barn och unga?
Man måste komma ihåg att det här gäller ju för en ganska stor grupp av barn; mellan 0 och 18 år, så det betyder att det är ganska olika behov man har beroende på vilken åldersgrupp man är i. Då har kommunen också väldigt olika sätt att tillgodose dom här behoven.
Annika Korpela: Jag skulle vilja ta upp... Jag vet inte om det här hör direkt här, men gällande olika storleks kommuner... Nu när vi får de här välfärdsområdena som betyder att ganska mycket av hela social- och hälsovårdstjänsterna överflyttas till det, så har vi mycket funderat på att här finns ju möjligheter, men här finns också ganska stora fallgropar nu. Så det är väldigt viktigt att se till att barnstrategin och sånt det hänger liksom med, för det finns ju risken nu när vi börjar och grunda välfärdsområden, att vi koncentrerar oss på helt annat, och vi glömmer bort de här som inte kanske man själv tycker att nu är så viktigt.
Här är det jätteviktigt med samarbetet mellan välfärdsområdena och kommunerna, för att det här barnstrategin - om nånting - är ju en gemensam sak för välfärdsområdena och kommunen. Där kommer ju helt egna förvaltningar, egna allting, och så här... Å andra sidan när det kommer någonting nytt, så det är alltid en möjlighet att hålla det uppe och ta det liksom med genast i det där arbetet.
Men det här är sådant som vi har funderat; man borde ta ganska många saker [i beaktande] som inte direkt kanske sådana lagstadgade saker som är viktigt när välfärdsområdena grundas, men som borde hållas uppe nu, liksom för diskussion att ‘glöm inte det här, vi fortsätter det här bra jobbet och ta det här också med’.
Ulrika Krook: Ja, att man när man bildar en ny organisation och det blir nya strukturer så skrotar man inte genast det som har fungerat. Men man kanske också lär sig av de här nya sakerna. Här har vi ju också det förslaget som man har kommit med, att också nu de nya välfärdsområdena också ger en möjlighet att också ha såna här koordinerare för nationella barnstrategin, om man då inte har möjlighet för det i varje kommun. Här är det också en central poäng, som kanske om man läser barnrättskommitténs kommentarer där de är... en aning kritiska till vår decentralisering, till vår starka självbestämmanderätt inom kommunerna, eftersom de också ser på det här jämlikhetsperspektivet.
Men där är det ju också det att kommunerna kan, som du säger Minna, ta i beaktan de här lokala förhållandena. När vi tänker på svenskan, våra svenskspråkiga, tvåspråkiga och flerspråkiga barn så lever ju väldigt olika miljöer i Finland.
Hör ni, om vi nu tittar på kommunerna, ser ni någon grupp av tjänstemän eller förtroendevalda i kommunen, som ska vara speciellt viktiga att få med i det här arbetet med den nationella barnstrategin.
Minna Lindberg: Nå, jag tänker att om man startar från den där visionen och önskan att vi vill jobba med det här så då kommer det ju nog från ledningen, från ledarskapet. Det är klart att alla behöver förbinda sig till den, och jag tror att beroende på... Jag menar att det är så lätt att man sätter in i någon låda, såsom organisationsmodeller och förvaltningsmodeller... Nog handlar det ju om att man tillsammans beslutar att ‘det här vill vi göra’. Ledningen måste ju, genom ledarskapet så kan man kan man förbinda sig till det. Men det är klart att önskemålet kan ju komma från till exempel kommuninvånarna. Att ‘hej nu vill vi att vår kommun ska satsa på det här’. Vi ser inte det i till exempel i kommunens beslutsfattande och då är det ju bara att ta ett initiativ, det kan ju komma från alla håll. Men ledningen behöver man nog binda till det.
Annika Korpela: Ja, jag är helt av samma åsikt som Minna, att det är ledningen där det måste börja, för att det är ju den som sedan styr. Men varför inte, att en kommuninvånare tar kontakt med en förtroendevald att ‘hej upp med den här diskussionen, hur har vi det här i kommunen?’. Nu kan man ju vara aktiv den vägen också, men att man måste ju få ledningen med där, för att annars går inte det arbetet vidare. Det är helt självklart.
Minna Lindberg: Ja, och jag tänker att det blir så lätt, nu när vi pratade tidigare om dom där välfärdsområdena som skapas, så blir man sådär - på finska säger man ‘siiloutunut’, man håller sig till sitt.
Men just det här arbetet kräver ju att man tillsammans [arbetar]... Jag säger inte att man behöver ha någon viss typ av tjänstemän, utan att man tillsammans faktiskt binder sig till att hitta de här mekanismerna som fungerar, eller om man vill prova att fungerar de i den här kommunen. Sedan utvärderar man att hade gett dem resultaten [man vill ha]?
Ulrika Krook: Ja, att man använder varandras expertis på ett bra sätt, på ett tvärsektoriellt sätt, och samarbeta - man behöver ju inte kunna allt.
Hör ni, tror ni att det här... Och nu tänker jag på också på att vi har ju ganska nya förtroendevalda ute i kommunerna, och det är ju tanken då att den [barnstrategin] ska också genomsyra den här politiken ute i kommunerna. Där funderar jag nu när ni tar upp de här sakerna, att skulle det kanske nästan behövas, eller skulle ett alternativ vara att nästan alla förtroendevalda skulle få en inblick i den här barnstrategin? Vad är vår fingertoppskänsla men de förtroendevalda ute i kommunerna - känner dom överhuvudtaget till att vi har en nationell barnstrategi som de också behöver ta i beaktande när de funderar på gångvägar, cykelvägar, hur vägarna ska plogas ute i kommunerna?
Annika Korpela: Ja, jag, jag tror att det kan variera [skratt]. Vissa kan känna till bra på grund av att själva kommunen eller staden redan har en bra, liksom grund. Men nu finns det säkert kommuner och städer som inte deras förtroendevalda inte har liksom alls någon inblick i saken.
Minna Lindberg: Jag tänker att det är viktigt som du tog fram, just att till exempel vägplogning, eller planering, det handlar ju inte bara om att de som jobbar med barn och unga ska ta det här i beaktande, utan det är ju liksom just det tvärsektoriella, och att det där att man också liksom förbinder... Jag tror att det behövs lite, vi brukar prata om ‘mindset change’ - att man börjar tänka på ett annat sätt. Det kräver nog att inte bara förtroendevalda känner till att det finns en sådan här, utan... Nå, jag har sagt det 100 gånger här, men att man tillsammans visionerar och sedan systematiskt för det vidare till kommunens arbete.
Ulrika Krook: Ja, och det här har jag också barnrättskommittén poängterat, att det inte bara dom som man ser som självklarhet som jobbar med barn som utbildningen, småbarnspedagogiken, en del av barnskyddet som vi direkt kopplat till barn, utan det är ju så många andra sektorer. Barnen finns ju där ute i kommunerna.
Minna Lindberg: Och inte bara den offentliga sektorn, utan också privata aktörer! Vi har just hört på ett annat tillfälle där Microsofts VD pratar om hur de jobbar med de här frågorna. Det är egentligen hela samhället... Jag tycker det var så fint när en, jag tror att det var Tavastehus som sa, att en kommun som är bra för barn, är bra för alla invånare, att det inte sen blir sådana här motsättningar. För att om du har tagit i beaktande barnen, så då blir det automatiskt så, att du också har tagit i beaktande andra befolkningsgrupper. Det tycker jag är ganska bra ledtråd, eller vad heter det... ledstjärna?
Ulrika Krook: Ja, absolut just det här!
Annika Korpela: Det är bra point med den här privata sektorn, att den också ska vara liksom med, för den behövs i det där samhället, och i det dagliga livet, och har en stor roll, så de borde också liksom ha koll på den [barnstrategin].
Minna Lindberg: Precis!
Ulrika Krook: Det ingår ju också i nationella barnstrategin att man tar med privata aktörer, man tar med tredje sektorn för de är väldigt betydelsefulla också i Finland. Vi har ju stora aktörer, och vi har många organisationer, och de har också varit centrala i utarbetande av den här nationella barnstrategin.
Men hör ni, när det kommer till mångprofessionalism- och sektorövergripande samarbete, så har barnrättskommittén i sin allmänna kommentar nummer 5 ‘Allmänna åtgärder för genomförande av barnkonventionen’ sagt så här: ‘kommittén anser, att ett verkligt genomförande av konventionen kräver en synlig tvärsektoriell samordning för att erkänna och förverkliga barnens rättigheter inom hela statsförvaltningen, mellan olika förvaltningsnivåer och mellan staten, och civilsamhället, inklusive särskilt barn och unga. Syftet med samordningen är dels att säkerställa respekt för alla principer och normer i konventionen för alla barn inom direkt eller statens jurisdiktion, och dels att säkerställa att de skyldigheter som medföljer av ratificeringen eller anslutningen till konventionen inte bara erkänts av myndigheter med ansvar för stora områden med betydande påverkan på barn; till exempel utbildning, hälsa eller välfärd, utan inom hela statsförvaltningen, till exempel de myndigheter som ansvarar för finanser, planering, sysselsättning och försvar, och detta på alla nivåer.’
Och här kom ju det där... Just att man säger att till och med försvaret ska beakta det här. Det här är ju en intressant sak. När vi då tittar på den nationella barnstrategin, och då på några av visionerna och åtgärderna här; åtgärderna för att trygga särskilt utsatta barns rättigheter bör utökas, det yrkesövergripande arbetssätten och samarbetsstrukturerna bör förstärkas, med beaktande av barnets och familjens individuella behov. Och gällande familjestöd, bör man systematiskt än i dag beakta ställningen och rättigheter för barnen i familjen och i den närmaste kretsen. Där också, gällande social- och hälsovårdstjänster, så pratar man mycket om det här tvärsektoriella.
När jag också rör mig ute på fältet, ute i kommunen, ute bland organisationer och sådant, så får jag oftast som fråga att ‘ja, men lagstiftningen sätter ju stopp för det, inte kan vi samarbeta!’. Hur är det? Annika?
Annika Korpela: Lagstiftningen sätter sällan stopp för att man ska kunna samarbeta. Jag skulle vilja säga kanske den paragrafen, att oftast sätter lagstiftningen kanske stopp i sådana saker när det gäller liksom olika... Kanske när det gäller myndigheter, eller någonting som gäller att fråga om en klients uppgifter, att man inte kan flytta dem hur som helst, att vem får se dem och sådant, så där sätter sen såklart [lagstiftningen] kanske stopp i mellan, vilket gör att det kan vara lite svårare att samarbeta. Men det här ser jag ju nog som en helhetsgrej. Att, jag har absolut inte, förstår inte det där...
När man fast går på den här rotnivån, och klienten och klientens uppgifter.... Där kan man också väldigt mycket göra, utan att man tar liksom samarbetet med skolan... Och det finns oftast alltid någon paragraf som möjliggör att man får de där uppgifterna. Men som helhet så har jag nog kanske inte riktigt förståelse för att lagstiftningen ska sätta stopp för sådant samarbete.
Minna Lindberg: Och vi vet ju att det finns kommuner där det faktiskt fungerar, och där handlar det just om att man har skapat de här strukturerna. Många gånger handlar det ju om att man måste hitta de här strukturerna, och så har man både på ledningsnivå och sedan på den operativa nivån, och till och med kanske också där på klientnivån eller på elevnivån. Så har man de systemen. Det är klart att det kan finnas liksom just det där att man inte kan till exempel ge ut information, men det förhindrar ju inte att man samarbetar, och att man hittar, och att man pratar med varandra; ‘Vi har på vår sektor sådana här frågor, det här är aktuellt’. Det är ju sådant som borde vara vardag, och vi vet att det finns i kommuner. Vi får inte ha en sådan situation att liksom barn faller emellan, men det blir lätt så att vi har liksom stora avstånd mellan de här olika sektorerna.
Ulrika Krook: Jo... Minna, då Annika och jag tänker så här, men att det finns ju ingenting i lagstiftningen som hindrar det, så varför gör man inte det?
Minna Lindberg: Bra fråga... Jag tänker också så, att det är lätt att säga att sådana strukturer ska vi skapa i kommunen. Men sen när man är där i sitt arbete, om man fokuserar på sina uppgifter om man har... Jag menar, kommunens uppgifter stiftas i lagen, och där har man sedan tryck på - att det måste göras det här och det här... Det kommer en ny lagstiftning, det kommer läroplikten, det kommer vårdreformen... Det blir sen lätt så att man sjunker in i det, att man gör arbetet just nu. Därför tror jag att man måste också, som vi pratade om tidigare, ta ut den där tiden när man tittar på.... Nu är det ju vad de nya förtroendevalda gör med de här strategiarbetet. Man tittar på det att vad vill vi att den här kommunen ska vara? Vad är det ideala läget? Vad ska vi liksom sätta fokus på den kommande mandatperioden till exempel? Det kräver nog att man aktivt gör det, och inte tänker sig att ‘nå, nu ska vi samarbeta och så händer det’.
Men sen vill jag ännu tillägga det, när vi nu pratar om barnstrategin, att det känns som att barnen är på något sätt lite utanför - att det är jätteviktigt att barnen ses som aktiva deltagare, aktiva aktörer - och inte bara så att ‘nu ska vi hitta åtgärder som gör att barnen att det här fungerar för barnen’. Det är inte bara den där nya fullmäktigeledamöterna eller bara de nya eller bara tjänstemännen som ska vara aktiva, utan barnen och unga måste ju själva också få vara med i det här och då måste veta om att det finns en barnstrategi, och att de ska vara liksom medvetna om sina rättigheter.
Ulrika Krook: Ja, och det ingår ju också i den här nationella barnstrategin, och bottnar ju i barnkonventionen, och vi har ju hur många paragrafer som helst om det här att man ska höra barn och de ska vara med. Ett bra exempel var ju i morse, när jag lyssnar på nyheterna, så är ju den här nya ungdomsgården... Eller det är inte direkt rätt uttryck, men det är ungdomsutrymmen som man har bilda i Oodi, i centrumbiblioteket i Helsingfors, där då faktiskt barn och unga har varit med och planera den här samlingspunkten för ungdomar. Sen har vi också haft exempel från småbarnspedagogiken hur man tar med och utgår från barnens intresse när man bygger upp den här pedagogiska verksamheten inom småbarnspedagogiken.
Minna Lindberg: Och sen är det just det, att fast vi har en lagstiftning som säger att man ska ha ett ungdomsfullmäktige och de ska ha möjlighet att på riktigt höras, så räcker inte att man bara formellt hör dem, utan det måste finnas möjligheter att vara delaktiga utanför den där ungdomsfullmäktige eller ungdomsrådet, vad det nu sen heter. När man planerar sådant som berör barn och unga, så skulle de kunna vara själv delaktiga och påverka som till exempel ditt exempel här.
Ulrika Krook: Jo, hör ni, nu har vi pratat ganska mycket om visioner och sånt. Kanske det som är lite svårare att få ta tag i är - hur ska vi konkretisera det?
Men hör ni, i barnstrategin så ingår det då att bedömning av konsekvenserna för barn och familjer bör bli en systematisk del av beslutsfattande och verksamheten. Det är då särskilt viktigt för kommunernas del. Kompetensen bör också utvecklas, och man behöver samla in data. I det här så finns också det här med barnbudgetering. Så då blir det att bedömningarna av konsekvenserna för barn är viktiga. Det här vet vi ju också med lagstiftningen, och i och med den här nationella barnstrategin har vi också fått handböcker för lagstiftarna hur de ska höra barn. Det här är ju lite, kanske ovanligt för en del som sitter och skriver lagar. (Jag tittar nu på Annika och Minna som sitter och skrattar...)
Ja, men vi behöver lära oss - det här är nog inte någonting som vi får med oss juristutbildningen iallafall – hur vi ska sitta och lyssna på barn i lagberedningen. Det har kommit ut två handböcker för lagberedningen. Men då när vi tänker på de här kommunerna, skulle det behövas någonting liknande från dem? För att allt det här så bottnar ju i det som jag brukar säga; festtalet, sådan här standard om barnets bästa i artikel 3 i barnkonventionen.
Men barnets bästa är ju inte bara ett festtal, utan vi ska omsätta det i praktiken, där då barnkonsekvensanalyserna är ett centralt verktyg. Det har visat sig att man bara slumpmässigt och sporadiskt bedömer konsekvenserna ute i kommunerna för verksamheten...
Men Minna, jag vet att du har kontakt med kommuner där det här fungerar, där man gör det riktigt bra och där man har jobbat många år med det.
Minna Lindberg: Jo, det finns ju exempel på många kommuner, men just till exempel Tavastehus har ju jobbat jättelänge med de här frågorna. Och till exempel också Uleåborg kan vara som sådana modeller här tycket jag, att om det är någon som funderar på att hur ska man sätta igång? Då kan man titta på deras strukturer. Det som jag tycker att det är just det viktigaste som de verkar göra, att de har det på alla nivåer. De har det på den där strategin och visionen, och i beslutsfattande, och så har de system för hur ledningen och hur det operativa och systematiskt utvärderar och säger att ‘vad har vi för behov av just nu, och var finns de här barnen och unga i vår kommun?’. Så utvärderar de och sätter in, liksom till exempel när du pratar om barnbudgetering, så ser de genom de där barnglasögonen att ‘vad har vi nu satsning på, och vad behöver vi satsa på framöver, till exempel i följande budgeter?’
Ulrika Krook: Annika, vad tror du, nu när lagberedningen också har fått de här handböckerna, om de ska höra barn och om hur de bedöma konsekvenserna och hur det påverkar lagstiftningen, barn och unga... Skulle också kommunerna behöva några liknande handböcker, eller är det mera sådana här konkreta... (Minna, du får nog också svara) ...mera konkreta workshops eller som ITLA (Itsenäisyyden juhlavuoden lastensäätiö) har också presenterat. Jag vet att du Minna deltar i en utbildning i ITLA, där man har helt konkreta arbetsredskap för hur man ska genomföra de här konsekvensbedömningen och budgeteringen i kommunerna.
Annika Korpela: Jo, jag skulle kanske nog säga att det skulle kanske kunna vara... Inte någon handbok åtminstone. Jag tror inte att det kommer någonstans vart utan den hamnar dit... Kanske kommunerna mera skulle behöva liksom konkreta ‘Hur ska vi göra det här?’ Alltså helt en konkret ABC, hur ska vi göra det här?
Det finns små kommuner och så här, och de är väldigt osäkra. De kan kanske känna att viljan skulle finnas att vi skulle vilja göra... Men att konkret meddela, ‘hur ska vi kunna mäta? Hur kan vi mäta det här? Hur gör vi här?’. Här är jättebra med de här konkreta exemplen som finns, de som har gjort det bra, så det är ju alltid när det kommer att komma till oss också några frågor, om vad som helst det nu sen gäller, så är det ju oftast att vi frågar: ‘Har ni frågat någon annan kommun? Hur gör den?’. Inte har vi ju kanske själva lösningen, men har ni frågat grannkommunen, hur gör de?
Där många som också frågar i vissa saker att de skulle vilja ha bra tips; ‘Har ni några tips på någon kommun som har gjort det här bra?’. Sen är det jättekiva att kunna ge tips, att den här har det bra, att kontakta dem. Men jag ser just att en konkret ABC skulle vara helt bra, att ‘hur ska vi mäta det här?’ Men inte sedan kanske någon handbok...
Ulrika Krook: Det sker ju en hel del på finska, och då tänker jag just på svenskt håll, att de som jobbar ute i kommunerna på svenska, och med tvåspråkiga barn och tvåspråkig verksamhet. Ser ni här att man skulle kanske kunna slå påsarna ihop; olika aktörer, såsom också nu när vi sitter här nu på universitetet och Kommunförbundet och kommuner och sånt... Att ta fram sådana här verktyg?
När man också tänker på konsekvensanalyser, så ska ju här finnas underlag och insamling av underlag om man ska analysera det här...
Minna Lindberg: Jag tänker att, så som Annika sade tidigare, att nu har vi den här barnstrategin, så finns det momentum för att öka den här medvetenheten. Genom att öka medvetenhet så blir folk intresserade av att [att fråga sig] ‘hur kan man göra det här?’. Då tror jag att man sedan tar lätt tar till sådana konkreta exempel på att ‘i den här kommunen har vi gjort si och så’. Jag tror att man också behöver veta att hur man har gjort, hur har man kommit igång med det, och vad har du haft för nytta?
Alla metoder passar ju inte förstås... Det finns inget ‘one size fits all’. Man måste ju se sen att ‘okej att i Uleåborg har ni gjort på det här sättet, och de har sådana strukturer’. Lite sådär som att plocka russinen ur kakan och sedan anpassa det till de egna modellerna... Säkert tror jag att universiteten skulle behöva vara med där och kanske göra mera såna här allmänna analyser över vad som är sådant som har fungerat, och vad har på riktigt haft effekt?
Jag tror att det behövs också att man ser den där själva analysen över att vad som är effektfullt, och vad är sådant som man kanske trodde att vara bra, men har inte haft den effekten som man tänkte. Då kan man våga lämna bort också sånt.
Annika Korpela: Ja, ja precis, samma tänker jag också som Minna. Det är att erkänna att allt som har gjorts kanske inte varit alltid så bra, att det hade inte kanske den effekten som man önskat, att det skulle varit bra. Men bra talat av Minna!
Ulrika Krook: När jag också har diskuterat med sådana som vill börja jobba med barnstrategin, så säger de också, att nu faktiskt, som du också Minna tog upp i början, att nu har vi ju någonting konkret att peka på. Man har kanske inte heller känt till att man kan ju faktiskt peka också på barnkonventionen direkt; att det här förpliktar oss, här vi ju också de allmänna kommentarerna. Man hittar också motiveringar till varför jag behöver använda arbetstid på det här, för i den stressiga vardagen så kan det vara svårt att också avsätta tid för just det här jobbet.
Men hör ni, vår tid börjar ta slut... Vi skulle säkert kunna sitta här och diskutera den nationella barnstrategin och de centrala aktörerna, kommunerna hur länge som helst. Men finns det någonting ännu som någon av er funderar på, till exempel gällande den här barnbudgeteringen - är några centrala tjänstemän eller förtroendevalda som man borde få med i det här, att vi behöver den här barnbudgeteringen, och behöver man göra den separat, eller kan man bygga in dom här konsekvenserna, den här budgeteringen, i hela den där i den stora helheten? Så att man inte behöver känna ‘nej nu kommer det bara mer uppgifter på oss, hur ska vi hinna?’.
Minna Lindberg: Jag tror nog inte att det handlar om att man kan säga att ’nu tittar vi hur budgetpengarna flyter mot barnen’, så har vi liksom check-i-rutan, att nu är vi en barnvänlig kommun, och nu följer vi det här. Nu handlar det ju om en större helhet och det var ju det som vi prata om tidigare också. Därför behöver man med ledningen. Då tänker jag att man ska se att vad är den där helheten, och vad budgeteringen är för en metod? Det finns säkert också andra saker som man kan göra för att liksom öka barnens välbefinnande, barnstrategin är ju... Där finns ju massor som man kan ta tag i också, att det här är nu en metod.
Annika Korpela: Också att tänka att om någon borde veta mera om det här, så är det ju såklart kanske då ekonomidirektörerna och den sidan, så såklart vore de ju bra att de då skulle ha mera kännedom om det här. Det jag kanske ändå vill också säga här till sist, att man kan göra så mycket utan att man behöver använda en endaste en euro. Mycket handlar ju om arbetssätt och mindset och funderande med det här med barnstrategin. Vi ser att allting kostar ju sen heller inte, utan det kräver ju – tycker jag - omtänkande överhuvudtaget, att det här inte behöver genast betyda att man behöver sätta liksom massor med euron. Det är själva arbetssättet eller vad själva tänkandet - därifrån tycker jag det börjar.
Ulrika Krook: Här tycker jag också, som Annika brukar säga ganska bra, att ibland när man satsar på förebyggande åtgärderna, när man satsar på de här familjecentren, och nu tittar jag på Minna också, just för tanken är ju att de ska vara här inom utbildningen i småbarnspedagogiken, nära familjerna. Så man sparar upp kanske till en miljon, för vi vet ju att en utslagen ungdom kan kosta kommunerna och staten upp till en miljon. Annika brukar ta här som exempel att får vi stoppat det här omhändertagandet, så sparar vi till och med... Var det är det nu så att det är runt 1000?
Annika Korpela: Jag kommer inte ens ihåg...Om man tänker att det är liksom en sådan plats på en anstalt, så det kan kosta 400 euro per dag till exempel. Så det handlar om grymma summor för kommunen.
Jag brukar alltid säga det, och om man funderar på någon förebyggande eller någon lättare service eller någonting, så brukar jag alltid säga att ‘ta sen och fundera, att vad det sen i slutändan kan kosta’. Det blir alltid helt jätte jättemycket, liksom dyrare att rekommendera. Och statistiken visar nog också att kommunerna mera satsar på de här lättare [åtgärderna]. Det är en jätte-, jättebra, och positiv trend.
Ulrika Krook: Ja, och här tar vi och avslutar den här podden. Vi ser alla fram emot att se hur kommunerna tar sig an det här, och här grabbar jag nu tag i det som Minna tog upp här tidigare. Man kan ju börja med någonting, och om man tycker att det här med barn budgetering låter kanske som ett för stort äpple att bita i just nu, så kan man ju börja med någonting lite till den här barnstrategin. Sådär ‘peu en peu’ ta sig framåt.
Minna Lindberg: Just det, att det här är något positivt. Det här är något som vi tillsammans vill gå vidare med, och inte sådär att det ‘finns en massa monster, att nu blir det mera och mera arbete och det kommer att kosta pengar’, utan det är något positivt som vi vill jobba vidare med tillsammans.
[OUTRO]
Följ gärna Studio Soc&kom på Youtube och olika poddplattformar och ta del av intressanta samhällsdiskussioner och rättsvetenskapliga diskussioner från Svenska social- och kommunalhögskolan i Helsingfors universitet.