År 2015 grundade Koko Hubara bloggen Ruskeat Tytöt (Bruna flickor) för att skapa en plattform där hon själv kan definiera vad rasism är och hur hon känner. Hon ville skapa en gemenskap för personer som hon själv, icke-vita finländare, där det finns utrymme att behandla bland annat rasism och identitet. Plattformen växte och är idag en medieportal där bruna flickor skriver för andra bruna flickor. Genom portalen har Koko Hubara gett ett ansikte åt rasifierade personer.
Det är bland annat den här sortens post-etnisk aktivism som akademiforskare Suvi Keskinen forskar i. Keskinen utnämndes i höst till professor i etniska relationer vid Svenska social- och kommunalhögskolan, men jobbar som akademiforskare till slutet av augusti 2019 med sitt projekt Postethnic Activism in the Neoliberal Era. Translocal Studies on Political Subjectivities, Alliance-Building and Social Imaginaries. Projektet finansieras av Finlands Akademi 2014-2019.
– Vi har idag generationer i 20–30-års åldern som är födda här men betraktas av den vita majoritetsbefolkningen som ”andra” på grund av utseende eller namn. De vill själva definiera sin plats i samhället och inte bli satta i fack av majoritetsbefolkningen, berättar Keskinen.
Rasifiering innebär att man kopplar ihop vissa egenskaper, stereotypier och fördomar till människor på grund av deras hudfärg eller etniska bakgrund. Med post-etnisk aktivism menas organisering där mobiliseringen sker på grund av den rasifierade positionen i samhället, i stället för att ske på grund av etnisk tillhörighet. Detta betyder att man organiserar sig över etniska gränser och samtidigt problematiserar rasifierade maktförhållanden i samhället.
– Jag är intresserad av hur aktivisterna organiserar sig och vad tanken med organiseringen över etniska gränser från en position där man rasifieras som ”den andra” betyder, säger Keskinen. Hur skapas det gemensamma och hur förhandlar man om skillnader?
Förändrade maktförhållanden
Forskningsprojektet fokuserar specifikt på grupperingar kring antirasistisk feminism och samhällelig aktivism i rasifierade urbana bostadsområden samt grupper som strävar efter att mobilisera människor på basen av att rasifieras som svart eller muslim.
– Vi ser på hur politisk subjektivitet skapas i dagens nyliberala samhälle där individuella prestationer värderas högt. Sociala medier gör att aktivister ofta träder fram som personer. Jag är intresserad av hur man förhandlar mellan det individuella och det kollektiva.
Keskinen har studerat post-etnisk aktivism i Danmark, Sverige och Finland. I Finland började den här typens aktivism växa fram först kring år 2015 under forskningsprojektets gång, så Keskinen har följt med den post-etniska aktivismens framväxt i Finland från början.
Koko Hubaras Ruskeat Tytöt har väckt intresse också bland den vita majoritetsbefolkningen och Keskinen är intresserad av att se hur samhället påverkas av att rasifierade grupper tar utrymme i det offentliga rummet.
– Det finns ett intresse för vissa rasifierade personer i det offentliga rummet och i massmedia. Aktivister deltar aktivt i det ”vita rummet” och jag vill se hur dessa grupper förhandlar med de maktförhållanden som finns i kontakten med den vita majoritetsbefolkningen och i det officiella rummet. Alla aktivister är dock inte intresserade av att delta i det officiella rummet utan vill verka för att stärka dem som rasifieras som ”andra”.
Vad gör det för samhället i stort när dessa aktivister kommer in i det offentliga rummet och hur förhåller sig olika grupper till varandra, är frågor som Keskinen söker svar på.
– Det här är ett samhälleligt fenomen som påverkar maktförhållanden mellan grupper och förändrar diskussionen.