Porträttet i blickpunkten

Gevärsmannen Erkki Kivalo, frivillig i vinterkriget, fick sitt studentbetyg 1940 iklädd armépersedlar och utan studentskrivningar. Tanken att studera till läkare mognade i Reservofficersskolan, men studierna kunde inledas på allvar först när han blivit hemförlovad i november 1944 efter det femåriga företaget att försvara landet.

Parallellt med sina grundstudier dels i Helsingfors, dels i Åbo, forskade Erkki Kivalo under ledning av biträdande professor Martti J. Mustakallio vid anatomiska institutionen vid Helsingfors universitet i bindvävens utveckling i bukspottskörteln och disputerade i ämnet 1954.

Erkki Kivalo hade tänkt sig en karriär som läkare i inre medicin, men efter att ha fått en tjänst vid den enhet för neuropsykiatriska sjukdomar vid Stengårds sjukhus som leddes av professor Sven Donner blev han intresserad av neurologi och förvärvade sig behörighet som specialistläkare i neuropsykiatri. Om eftermiddagarna fördjupade han sig i nervsystemets anatomi och höll föreläsningar vid anatomiska institutionen vid Helsingfors universitet på begäran av professor Göran Hjelmman.  Erkki Kivalo utnämndes faktiskt till biträdande professor i anatomi vid Åbo universitet men övergick snart till neurologiskt betonade uppgifter som överläkare vid Rinnehemmets centralanstalt. Såväl i Åbo, i Rinnehemmet som i Helsingfors inledde han ett aktivt och framgångsrikt forskningsarbete med tyngdpunkt i neuroendokrinologi. Sin kliniska erfarenhet av neurologi kompletterade Kivalo genom att ett år arbeta på den kända neurologiska kliniken vid Hamburgs universitet.

Erkki Kivalo utnämndes till vårt lands första ordinarie professor i neurologi vid Helsingfors universitet år 1963. Han måste börja mer eller mindre från noll, för den aktiva neurovetenskapliga kliniska och forskningsverksamhet av internationell standard som tack vare professorn i patologi E.A. Homén hade inletts på patologiska institutionen vid Helsingfors universitet vid sekelskiftet 1800−1900 hade så gott som tynat bort.  Kivalos nya neurologiska klinik inledde sin verksamhet i Lappvikens sjukhus och flyttade 1966 över till tidsenliga lokaler i Mejlans sjukhus. Officiella specialiteter och respektive föreningar inrättades inom neurologi, barnneurologi, klinisk neurofysiologi, neuroradiologi och neuropatologi, och inom dessa områden inleddes en effektiv utbildnings- och forskningsverksamhet. Professurer i neurologi inrättades i alla medicinska fakulteter i vårt land, liksom även tjänster och avdelningar inom kliniska neurologiområden i alla universitets- och andra centralsjukhus. De som lider av sjukdomar i nervsystemet eller muskulaturen fick för första gången ändamålsenliga forsknings- och vårdtjänster i hela landet. Erkki Kivalo medverkade också otroligt ambitiöst i grundandet av intresseföreningar för patienter med neurologiska sjukdomar och stödde föreningsverksamheten. I egenskap av Finlands högsta specialist i neurologi vann han republikens presidents Urho Kekkonens förtroende och verkade som hans privata rådgivare i medicin åren 1972−1986 jämsides med en del andra betrodda läkare.

Erkki Kivalo som var exceptionellt mångsidigt insatt i vårt hälsovårdssystem utnämndes till generaldirektör för Medicinalstyrelsen 1978. Han gjorde verksamheten på det centrala ämbetsverket effektivare på många sätt. Huvudmålet var att åstadkomma ett sömlöst samarbete mellan de redan uppbyggda fyra nivåerna (universitetscentralsjukhus - centralsjukhus - kretssjukhus - hälsocentral) i de fem s.k. miljonsdistrikten. Särskilt ville man satsa på hälsocentralerna så att det i hela landet finns ändamålsenliga jourtjänster på rimligt avstånd från kunderna. Strävan var att var och en ska ha en ”egen” läkare. Ett annat centralt mål gick ut på att reformera vårdsystemet inom psykiatrin i riktning mot öppenvård. En väsentlig förbättring var inrättandet av psykiatriska polikliniker och avdelningar på de allmänna sjukhusen.

Erkki Kivalo tog på nytt upp de internationella kontakterna inom klinisk neurovetenskap. Särskilt nära hans hjärta stod kontakterna med Estland. Under ledning av sin ordförande Erkki Kivalo besökte Neurologiska Föreningen i Finland Tartu för första gången 1966 varefter de finländska neurologerna på många sätt stödde sina estniska kolleger som länge varit isolerade.

Erkki Kivalo deltog i samhällsbygget på exceptionellt bred front och det krävdes förutom klara målvisioner, även oeftergivlig ansvarskänsla, ihärdighet, arbets- och förhandlingsförmåga för att nå målen. På 1970-talet verkade professorn i neurologi Erkki Kivalo inte endast som chefsöverläkare för hela Helsingfors universitetscentralsjukhus och som ordförande för statens medicinska kommission, utan även som ordförande eller medlem i över 40 andra kommittéer och arbetsgrupper. ”När jag befinner mig i en riktigt besvärlig situation, brukar jag tänka på att jag redan i vinterkriget lovade mig själv att om jag klarar det här, ska jag arbeta utan att klaga”. Detta sitt löfte höll Erkki Kivalo till vårt folks fromma.

texten: Matti Haltia

Professor Tatu Miettinen

Professorn i invärtes medicin Tatu Miettinen var en klassisk kombination av läkare, forskare och lärare. Han var också ett levande exempel på att kombinationen professor och överläkare fungerade utmärkt när det gällde att leda en universitetsklinik. Hans innovationsförmåga gjorde honom också till en betydande uppfinnare.

Tatu Taavetti Aarre Miettinen föddes 1930 i Lapinlax i Norra Savolax. Den begåvade ynglingen tog medicine licentiatexamen vid Helsingfors universitet 1958. Hans forskning i metabolism vid institutionen för medicinsk kemi utmynnade i en doktorsavhandling och fortsatte vid universitetscentralsjukhusets medicinska klinik där Tatu skaffade sig behörighet som specialistläkare, sedan docent, sedan biträdande professor och till sist ordinarie professor i invärtes medicin. Den befattningen innehade han till sin pensionering 1995. Vid sidan av professuren var Tatu överläkare för II medicinska kliniken och skötte också länge uppdraget som administrativ överläkare för Mejlans sjukhus.

Tatu blev tidigt känd för att vara en sträng lärare. Det berättas att han under sin tid som assistent i medicinsk kemi var mycket krävande mot studenterna i de muntliga tentamina. Medicine studerande Jantunen hade bestämt sig för att visa Tatu en gång för alla, och hade med hjälp av ett digert källmaterial lärt sig hela citronsyracykeln och dess reglering. När Tatu bad Jantunen redogöra för sagda cykels redoxreaktioner lade Jantunen ut texten i en kvart och sade sedan belåtet: ”Det här var huvuddragen.” Då svarade Tatu utan att röra en min: ”Bra. Låt oss nu gå in på dedaljerna.” Tatus ”dedaljer” blev ett bevingat uttryck.

Redan som ung forskare visade Tatu Miettinen med sina tidiga iakttagelser om ökad kolesterolsyntes i samband med fetma att han kunde greppa ämnesomsättningens centrala fenomen. I sin senare forskning kunde han beskriva den komplicerade relationen mellan kolesterolets syntes, absorption och katabolism hos människan och hur den balansen rubbas vid centrala sjukdomstillstånd. Tillsammans med Antero Kesäniemi visade Tatu vilken roll apolipoprotein E:s genotyper spelade för kolesterolabsorptionen och lipoproteinernas katabolism. Tatus, Helena Gyllings och andra kollegers forskningsrön om mellanprodukterna av kolesterolsyntesen och deras betydelse som sjukdomsmarkörer har varit av central betydelse. Tatus mest kända gärning är utan tvekan upptäckten att växtstanolestrar kan användas till att hämma absorptionen av kolesterol och sänka serumkolesterolnivån. Alla känner vid det här laget till margarinet Benecol som bygger på denna mekanism.

Tatu Miettinen tilldelades det ansedda Matti Äyräpää-priset 1984. År 1996 mottog han republikens presidents Innofinland-pris som erkänsla för sin kreativitets- och entreprenörskapsfrämjande vetenskapliga verksamhet. Tatu var också forskarprofessor vid Finlands Akademi och kallades till ledamot i Suomalainen Tiedeakatemia (Finlands vetenskapsakademi).

Många är de kolleger som skolades till forskare av Tatu och som senare avancerade till medicine professorer och andra inflytelserika poster. Men Tatu utförde också en betydande gärning med att utbilda tiotals nya specialister i inre medicin vid sin klinik. Även här var han en krävande lärare som på sina patientronder gång på gång överraskade läkarna under specialisering med sitt otroliga minne, sina insikter och sin kunskap om sina patienter. Läkarna vid kliniken har oförglömliga minnen av våningsmötena som hölls två gånger i veckan under Tatus ledning. Alla läkare vid kliniken deltog, och problem som gällde patienterna vid de fyra bäddavdelningarna diskuterades ingående. Efter den biträdande läkarens presentation av patienten diskuterades fallet livligt. Till slut gjorde Tatu en noga avvägd sammanfattning och lade fram en plan för den fortsatta vården. Det är svårt att föreställa sig en pedagogiskt mer effektiv utbildning i invärtesmedicin.

Tatus forskarsinne verkade uppenbarligen på ett positivt och inspirerande sätt också i hans egen familj. Barnen Päivi, Helena och Tatu Jr disputerade i tur och ordning på 1990-talet, och efter att hustrun Terhikki disputerade 2001 kunde familjen visa upp en full hand doktorer.

Tatu var en oförtröttlig förespråkare för hälsosamma levnadsvanor, inte bara i sitt yrke utan också i sitt eget liv. Tatu, kepsen och motionslöpningen hörde ihop, och år efter år placerade han sig bland de bästa i löptävlingen Läkartian.

Emeritusprofessor Tatu Miettinen avled i en bilolycka i Phuket, Thailand. Vid sitt frånfälle var han 81 år, men slutet kom överraskande och alldeles för tidigt.

Tatu utstrålade skärpa och kraft (precis som porträttet), men hans tal och sätt att uttrycka sig avslöjade en mjukhet, humor och människokärlek född av lång erfarenhet. På bjudningar och samkväm kunde det hända att Tatu mot slutet av kvällen ställde sig upp och sjöng alla verserna av ”Jos mie saisin” utan att ändra en min eller staka sig en enda gång: ”Jos mie saisin jouten olla, kesäkauven voita syyvä” (ung. ”Om jag sysslolös finge vara, äta smör hela sommaren”). Tatu var inte sysslolös och han åt inte smör, men sången han älskade och sjöng ljuder hos hans kolleger för evigt.

 

Målarmästare Eino Pilvi

Eino Pilvi utförde en betydande livsgärning inom måleribranschen. Han föddes i Helsingfors 1905 och efter avslutad skolgång arbetade han vid sin fars måleri. Samtidigt studerade han vid Ateneum där han utbildade sig till dekorationsmålare varefter han övertog sin fars företag.

Eino Pilvi var aktiv inom många organisationer och sammanslutningar. Han var styrelseordförande i Suomen Maalarimestariliitto, direktionsordförande i Helsingin Maalariammattikoulu och medlem av Maalausammattien keskustoimikunta där han arbetade med måleriyrkets utbildningskrav. Han deltog också i den nordiska målarmästarorganisationens möten och fick motta förtjänsttecken från Islands och Norges branschorganisationer. Han förlänades också titeln ekonomieråd för sina betydande insatser.

Porträttmåleriet var en kär hobby för Eino Pilvi, en hobby som han fick tillfälle att ägna sig åt i synnerhet under sina sista levnadsår. Eino Pilvi avled på Kauniala sjukhus vårdhem Elämäntalo i en ålder av 96 år.

 

Text: professor Kimmo Kontula

RICHARD FALTIN (1867 - 1952)

Richard Wilhelm Faltin föddes 1867 i Viborg. Hans tyskfödde far Friedrich Richard Faltin (1835–1918) flyttade 1869 med sin familj till Helsingfors, där han arbetade som organist, musiklärare, kapellmästare, körledare och kompositör. Den unga Richard gick i Bööks förberedande skola på Bangatan tillsammans med bl.a. Gustaf Mannerheim och senare i Norsen tillsammans med bl.a. Akseli Gallen-Kallela.

Musiken var viktig för Faltin. Han spelade 1886 i en stråkkvartett tillsammans med Jean och Christian Sibelius (senare psykiater och överläkare på Lappvikens sjukhus) och Ernst Lindelöf, oftast hemma hos familjen Faltin. Senare tog August Lindelöf Jean Sibelius plats i kvartetten. Faltin hade musiken och italienska violiner som hobby genom hela livet. Han hade en beundransvärd violinsamling, kronan i samlingen var en äkta Amati (som antogs vara en Stradivarius fram till 2012). Faltin understödde fiolbygge redan på 1920-talet och var med och grundade föreningen Finlands violinbyggare 1947.

Faltin blev filosofie magister 1890, medicine licentiat 1894, disputerade 1899 och promoverades som primus till medicine och kirurgie doktor 1907 vid Helsingfors universitet. Forskningen som doktorsavhandlingen (”Migration of Bacterium Coli Commune into the Urinary Bladder”) baserar sig på genomförde han till stora delar i Paris.

Faltin var först assistentläkare och sedan underläkare på kirurgiska kliniken vid Kirurgiska sjukhuset, som var en del av Allmänna sjukhuset i Helsingfors, först med prof. M.W. af Schulten och sedan med prof. Ali Krogius som chef. När hans chef var frånvarande vårdade Faltin generalguvernör Bobrikoff 1904 och rapporterade om behandlingens medicinska aspekter i Finska Läkaresällskapets Handlingar. Faltin var chef för Propedeutiska kliniken från 1917 och avdelningsöverläkare 1931–35.

1917 utnämndes Faltin till e.o. professor vid Helsingfors universitet med tjänstgöringsplats vid Kirurgiska sjukhuset. Han var länge den enda kirurgen som fått utmärkelsen på basis av vetenskapliga och kirurgiska meriter. Faltin var en mångsidig kirurg som under senare år koncentrerade sig på traumatologi, ortopedi och plastikkirurgi, speciellt utvecklingen av behandling för gomspalt.

Faltin sammankallade ett förberedande möte för stiftandet av Finlands Kirurgiförening 23.11.1925 och var ordförande för mötet 13.12.1925 när föreningen Kirurgiyhdistys – Kirurgföreningen i Finland grundades. Han var föreningens första ordförande 1925–30 och utnämndes 1936 till föreningens första hedersmedlem. Faltin har sagt: ”Om jag inte har gjort någonting annat, har jag ändå stiftat Kirurgföreningen i Finland”:

Faltin var i synnerhet känd krigskirurg: Han var överläkare vid Röda Korsets ambulanssjukhus i flera krig, bl.a. grekisk-turkiska kriget 1897, rysk-japanska kriget i Manchuriet 1904–05, första världskriget 1915–17 i Polotski på ryska västfronten och i inbördeskriget i Finland som kirurg på röda sidan (Mannerheim hade redan bjudit honom till Vasa, men Faltin hann inte åka från Helsingfors i tid eftersom han skulle övervaka en tentamen för kandidatstuderande), andra italiensk-abessinska kriget 1935–36 och våra egna krig. Under vinterkriget och fortsättningskriget var Faltin verksam som överbefälhavarens rådgivare och överläkare vid käksjukhuset. Faltin tjänstgjorde i sammanlagt sju krig – alltid på den förlorande sidan.

Han deltog i Finlands Röda Kors verksamhet från 1910 fram till sin död, bl.a. som ordförande 1919. Faltin skrev boken ”Första hjälpen” för FRK och underströk gång på gång behovet av ett traumasjukhus: Finlands Röda Kors sjukhus i Tölö stod färdigt 1932. General C.G. Mannerheim var med aktivt hela tiden. 

Richard Faltin var en tillbakadragen person, han skydde pengars makt och stridigheter. Han tog starkt avstånd från språkstrider och krävde lika behandling för alla kirurger. Faltin tog initiativet till att det ordnades föreläsningar på finska för medicine studenterna.

Han var en principens man som krävde att studenterna skulle ha ett gott uppförande och vara moraliskt klanderfria. Faltin var en aktiv jägare och en stor naturvän, han varken rökte eller drack alkohol. När andra samtida kulturpersonligheter samlades på hotell Kämp, musicerade han på kammarmusiksoireer, deltog i Finska Vetenskaps-Societetens möten och motionerade på Helsingfors Gymnastikklubb. Faltin, som tyckte om friluftsliv, hade en stuga i Snappertuna och en i Petsamo.

Faltin var Mannerheims skolkamrat, vän och livmedikus. Faltin, som var ogift, avled i Helsingfors 1952.Inskriptionen på hans gravsten återspeglar hans livsverk, Röda Korsets motto ”inter arma caritas” – mellan vapnen barmhärtighet. Kirurgföreningens representanter lägger varje år blommor på Faltins grav i samband med Kirurgdagarna i november.

Källor:

Flodin K, Ehrström O. Richard Faltin och hans Samtid. Holger Schildts Förlag, Heslingfors 1947.

Richard Faltin: Mitt Liv. Söderströms & co. Tammerfors 1961.

Scheinin TM, Häyry P. The Surgical Hospital in Helsinki 100 years. Ann Chir Gynaecol 1989: 78; 158-227

Faltin R. Redogörelse öfver Hans Exellens Generalguvernör Bobrikoffs skottsår och deras behandling. Finska Läkaresällskapets Handlingar. Årgång 1904.

Forsius A. Ihmisiä lääketieteen historiassa. Richard Faltin(1867-52). Suomalaisen kirurgian uranuurtaja. www.saunalahti.fi/arnoldus                       ...

KONSTNÄR
Vilho Sjöström (1873-1944)

Konstnären Viljo Sjöström målade Richard Faltins porträtt 1922. Sjöström var Akseli Gallen-Kallelas elev och deltog i ett flertal utställningar i Finland och utomlands. Han fick första pris i den riksomfattande tävlingen i landskapsmålning 1903 och andra pris i en tävling porträttmåleri 1907. Till Sjöströms offentliga verk hör många porträtt och altartavlor. Hans verk finns också i de viktigaste finländska samlingarna. 1932 fick Sjöström hederstiteln professor och han blev hedersmedlem i Finska Konstnärssällskapet 1943.   

Ett stort tack till Maija Kolehmainen och Gerd Haglund för information och hjälp.

Förre i blickpunkten har varit de här porträtten:

Laimi Leidenius

Laimi Lovisa Leidenius, 1877-1938
Professor i gynekologi och obstetrik vid Helsingfors Universitet 1930, Nordens första kvinnliga professor i medicin.

 

Otto Hjelt

Otto Edvard August Hjelt, 1823-1913
Professor i patologi och statsmedicin. Beviljades titeln arkiater när han avgick från sin professur.

 

Robert Tigerstedt

Robert Tigerstedt, 1853-1923
Professor i fysiologi. Upptäckte renin under åren 1896-97.
 

Ragnar Granit, 1900-1991
Personlig extraordinarie professor i fysiologi. Tilldelades 1967 års nobelpris i fysiologi eller medicin tillsammans med amerikanska forskarna Keffer Hartline och George Wald.