Ringmärkningsdata utnyttjas inom grundforskning, till exempel inom populationsekologi, evolutionsforskning och etologi. Också tillämpad forskning använder sig av ringmärkningsdata.
I Finland regleras fångst och ringmärkningen av fåglar genom naturvårdslagen och jaktlagen.
Ringmärkning bidrar med information om bland annat fåglarnas ålder, dödlighet, dödsorsaker, trohet i fråga om födelseort, hemort och parbildning, årliga beståndsfluktuationer, individernas fekunditet, ärftligheten av egenskaper, flockarnas sociala rangordning och fågelindividernas revirbeteende. Informationen som produceras av ringmärkningen främjar också skyddandet av fåglar.
Ett av ringmärkningens nyaste användningsområden är miljöfostran. Åtminstone på några fågelstationer i USA, Sverige och Litauen ordnas det evenemang där allmänheten kan följa med ringmärkning och få en hel del information om natur- och miljöskydd. Erfarenheterna visar att naturskyddets budskap är mycket lättare att förstå när åhörarna får direkt kontakt med skyddsobjekten.
Efter att ringmärkningsverksamheten inleddes i början av 1900-talet växte ringmärkningsantalen först långsamt. Först på 1930-talet överskreds 10 000 individer på årsnivå. Totalt 100 000 ringmärkningar uppnåddes år 1939. Sedan kom kriget och antalen ringmärkningar rasade i och med att ringmärkarna var upptagna med annat. Under de senaste tjugo åren har det i Finland ringmärkts 200 000–300 000 fåglar per år, av vilka andelen boungar varit cirka 40 procent.
Strax efter krigen växte ringmärkningsintresset allt snabbare: gränsen för en miljon ringmärkta fåglar överskreds år 1966, tre miljoner år 1978, fem miljoner i juni 1988 och tio miljoner i maj 2010. Under åren 1913–2022 har sammanlagt mer än 13 miljoner fågelindivider ringmärkts.
De senaste årens relativt stora variation i antalet ringmärkningar har berott på häckningsframgång, men också på mängden vandrande fåglar, bemanningen vid fågelstationerna och förändringar i ringmärkarnas aktivitet. Gamla projekt har falnat och nya tagit vind.
Ringmärkningsbyrån behandlar årligen cirka 40 000 kontroller och återfynd av finländska ringar. Antalet återfynden som sparats i fyndregistret under åren 1913–2022 är mer än 1,5 miljoner.
Ringmärkningsbyrån koordinerar ringmärkningsverksamheten i vårt land. Byråns uppgifter är bland annat att upprätthålla olika dataregister, administrera ringmärkningslicenser, utbilda ringmärkare och kontrollera kvaliteten på ringmärkarnas arbete. Ringmärkningsbyrån beställer och delar ut ringar till ringmärkarna.
Byråns centrala uppgift är att sköta om informationsutbytet både inom landet och internationellt och att upprätthålla kontakten till ringmärkare, upphittare av ringar, utländska ringmärkningscentraler, EURING (European Union for Bird Ringing), forskare som använder materialet, myndigheter, medier och allmänheten. Ringmärkningsbyrån främjar forskning genom att publicera sammandrag och analyser av ringmärknings- och fyndmaterial.
I Finland har ringmärkningsarbetet redan från första början grundat sig på frivillighet. Naturhistoriska centralmuseet står endast för lönekostnaderna för personalen vid Ringmärkningsbyrån samt anskaffningen av ringar. Utöver resekostnader står ringmärkaren själv för anskaffningen av litteratur, klättringsutrustning, skyddshjälmar, säkerhetsbälten, vågar, mätinstrument, fågelnät och övriga fångstredskap.
I början var antalet aktiva ringmärkare cirka 20, och antalet har årligen växt till dagens drygt 700 ringmärkare. Kvinnornas andel av ringmärkarna växer hela tiden och var 17,6 procent i början av år 2024. Under de första decennierna var ringmärkning ett privilegium för främst magistrar och studenter, men nuförtiden representerar ringmärkarna en brokig skara civilyrken. Alla fågelentusiaster som har påvisat sin kompetens och lämplighet för ringmärkningsarbetet får delta. Idag är en finländsk ringmärkare en kompetent fågelkännare som är yrkeskunnig och engagerad i sitt arbete.
Ringmärkning förutsätter att rätt storlek och typ av ring används. I Finland används sammanlagt 26 ringstorlekar med olika diameter, men sammanlagt 36 olika ringtyper. Största delen av ringarna tillverkas av aluminium. Stål och ännu starkare metallegeringar används bara för sådana fågelarter (t.ex. alkor och måsfåglar) runt vars ben en aluminiumring inte skulle hålla längre än några år. Utöver en metallring kan fåglar vid specialundersökningar och med separat tillstånd förses med olika extra identifierare, till exempel färgade ben- eller halsringar.
Förutom returadressen har ringens individuella identifierare (ringens nummer) ingraverats på alla ringar. Identifieraren har högst två bokstäver som definierar typen av ring, resten är löpande siffror. Returadressen har tryckts på de finländska ringarna i sin latinska form. På de största ringarna står det MUSEUM ZOOLOG, HELSINKI, FINLAND eller MUS.ZOOL, HELSINKI, FINLAND i stället för Naturhistoriska museet. På de minsta finns det endast plats för MUS.Z.HKI, FINLAND.
Anvisningar och blanketter för ringmärkare finns på finska i databanken:
https://tietopankki.luomus.fi/linnustonseurannat/lintujen-rengastus/
Ringmärkningslicenser beviljas i olika omfattning enligt ringmärkarens och Ringmärkningsbyråns behov. Licensernas huvudtyper är boungemärkningslicens och licens för ringmärkning med fågelnät. Förutsättningen för ett nytt ringmärkningstillstånd är att sökanden har:
E-post:
rengastustoimisto@helsinki.fi
Telefon:
02941 28786, telefontjänsten har öppet tisdagar kl. 13–15, onsdagar kl. 14–16 och torsdagar kl. 13–15. Andra tider får du bäst kontakt per e-post. Vi ber att du i första hand rapporterar ringfynd via anmälningsblanketten för ringfynd.
Postadress:
Ringmärkningsbyrån
Naturhistoriska centralmuseet
PB 17 (Norra Järnvägsgatan 13)
00014 Helsingfors universitet