I Heini Tuuras doktorsavhandling skärskådas väpnade interventioner på inbjudan av målstaten ur ett internationellt rättsperspektiv. Det är fråga om vapenmakt som sker med målstatens samtycke.
− Moderna exempel på sådana interventioner är bland annat Rysslands intervention på Krim 2014 och flera militära operationer med anknytning till kriget mot terrorism världen över. Ämnet är också mycket aktuellt bland annat i samband med den pågående krisen i Venezuela, där en väpnad intervention på inbjudan har föreslagits som en lösning, berättar Tuura.
− I min avhandling undersöker jag hur inbjudna interventioner har lyckats behålla sin ställning trots att bruket av våld regleras striktare än någonsin i mänsklighetens historia, fortsätter hon.
Avhandlingens fokus är den rättsliga regleringen av staters bruk av vapenmakt samt flera internationella konflikter som skett under de senaste åren. Interventioner som baserat sig på inbjudan jämförs i synnerhet med Förenta nationernas stadga och dess regler för bruk av vapenmakt.
− Reglerna har en mycket tydlig plan: utöver självförsvar ska bruket av vapenmakt koncentreras till FN. Detta placerar interventioner på basis av inbjudan i ett osäkert läge: doktrinen nämns inte direkt i FN-stadgan, och dess ställning var därmed länge tämligen oklar både i teorin och i praktiken, förklarar Tuura.
Interventioner på inbjudan höll det kalla krigets terrorbalans under kontroll
Doktorsavhandlingen som granskades vid Juridiska fakulteten den 12 april visar att det kalla kriget ledde till att regleringen av vapenmakt misslyckades, eftersom man inte lyckades genomföra stadgans plan om att koncentrera militära interventioner till FN.
− De främsta skyldiga till detta kan anses vara FN:s säkerhetsråds ständiga medlemmar, i synnerhet USA och Sovjetunionen. Konflikten mellan dessa stater gjorde det omöjligt att tillämpa planen om kollektiv vapenmakt, vilket i sin tur ledde till att interventioner på basis av inbjudan blev stormakternas nya spelpjäs.
Å andra sidan hade doktrinen också en balanserande effekt, anser Tuura: den erbjöd parterna i det kalla kriget en möjlighet att göra upp utan direkta sammandrabbningar.
Efter kalla kriget har doktrinen som reglerar väpnade interventioner legat och jäst. Doktrinen är inte längre bunden till kalla krigets värderingar som understryker nationell suveränitet. Å andra sidan har den inte heller längre ett likadant syfte att tygla vapenmakt mellan två stormakter som tidigare.
− Eftersom väpnade interventioner på inbjudan av målstaten är ett koncept baserat på internationell rätt, är bruket av dem och syftet med dem bundna till den kontext som skapas av den internationella gemenskapen. Världsordningen efter kalla kriget har förändrats, vilket också har skapat ett förändringstryck på konceptet om väpnade interventioner på basis av inbjudan. Konceptet söker nu sin ställning mellan nationella och multinationella intressen, förklarar Heini Tuura.
− Detta kan vara en möjlighet till positiv förändring, men det kan också vara ett hot: ett exempel på det är Rysslands erövring av Krim.
**
Doktorsavhandlingen har också publicerats elektroniskt och kan läsas i tjänsten E-thesis.