Aino: För närvarande studerar jag mest på distans. Detta har varit möjligt eftersom det inte finns någon obligatorisk närvaro i grund- och ämnesstudierna i matematik och fysik. När lärarstudierna fortskrider blir det fler kurser, till exempel i didaktik, där närvaro krävs. Även fysiklaborationer görs på campus i undervisningslaboratoriet.
Redan från början av studierna finns det kurser i utbildningsprogrammet där man lär sig att undervisa. Det påminner mig om min egen skoltid. Jag funderar på hur och i vilken ordning saker lärdes ut till mig. Varför de lärdes ut på just det sättet och om undervisningen kunde byggas upp på ett annat sätt.
Jag studerar ofta hemma. Jag har ett barn, så min dag börjar med att jag lämnar barnet på dagis, sedan går jag hem, har en stund för mig själv och äter frukost i lugn och ro. Sedan öppnar jag laptopen och börjar studera. Man kan alltså kombinera studier och familjeliv.
Jag läser noggrant och fördjupar mig i teorin. Ibland läser jag högt och på så sätt lär jag mig teorin själv. Först då tittar jag på veckouppgifterna. De är vanliga på kurser i matematik och fysik och är ofta omfattande och tillämpade.
Jag har märkt att jag lär mig bäst genom att läsa, och därför passar inte föreläsningar mig, jag har svårt att koncentrera mig på dem.
Att göra anteckningar och konceptkartor hjälper mig att strukturera, men jag återvänder sällan till dem. Jag tittar bara ibland på dem senare under kursen.
Aino: Jag minns exakt ögonblicket när jag blev biten av mattebiten. Det var på gymnasiets matematik II-kurs när läraren pratade om pi och alla dess finesser och var pi dyker upp.
Läraren berättade hur pi dyker upp inom många områden av matematik, inte bara geometri, även om det vanligtvis associeras med det. Hen förklarade det på ett sätt som jag verkligen gillade. På den lektionen fick jag en känsla av att detta är riktigt coolt.
Jag skulle vilja vara en sådan lärare som inspirerar eleverna till matematik som vetenskap.
För närvarande gör jag mitt kandidatarbete, vars ämne är pi!
Aino: Jag älskar matematisk och jag studerade först två år i kandidatprogrammet för matematiska vetenskaper. Jag drömde om en karriär som matematiker, men sedan ändrade jag mig.
Jag ville ta examen i ett tydligt yrke och bytte till kandidatprogrammet för lärare i matematik, fysik och kemi, där man kvalificerar sig till ämneslärare genom magisterprogrammet. I praktiken ansökte jag om att studera igen och kom in genom betygsurvalet. Dessutom var jag tvungen att klara lämplighetsprovet.
Jag var nervös inför lämplighetsprovet i förväg eftersom det inte fanns mycket information om det. I provet behövde man inte hoppa in i lärarens skor utan det var mer som en intervju och avslappnat.
Jag fick studiepoäng för de tidigare matematikkurser jag hade genomfört och nu kan jag fokusera på det andra undervisningsämnet, nämligen fysik, och studera didaktik.
I lärarprogrammet väljer man alltid två undervisningsämnen, och mina är matematik och fysik.
Jag har varit vikarie som matematiklärare på gymnasiet och fungerar som handledare för matematikundervisningsklassen Summamutikka vid Helsingfors universitet.
Jag leder matematikklubben för årskurs 2–3 samt gymnasieelever och studiebesök för grundskole- och gymnasieelever.
På högstadiet handlar det mycket om att stödja ungdomens utveckling, och på gymnasiet kan man fokusera mer på själva matematiken.
Aino: Universitetsstudier skiljer sig från gymnasiet på så sätt att här frågar ingen efter dig om du inte dyker upp eller lämnar in uppgifter. Du ansvarar själv för din studieframgång och arbetsmängden beror på din egen motivation.
På gymnasiet räknar man mycket. På universitetet handlar det om att bevisa och undersöka och studera matematikens lagbundenheter. När den lagbundenheten har upptäckts, så stannar man inte kvar och räknar den, åtminstone inte i ren matematik. Om man till exempel har härlett en deriveringsformel, så övar man inte på att använda formeln. Den kan dock användas vid härledning av följande resultat.
I mer tillämpad matematik, såsom statistik, flyttas fokus naturligt mer mot tillämpningen av matematik, där man räknar värden med siffror. Även fysikuppgifterna handlar mest om beräkning i matematikdelen samt dessutom tillämpning av fysikteorier.
Aino: Det är värt att studera naturvetenskaper, även om man inte riktigt vet vad man vill göra som yrke ännu.
Jag har själv bytt till ett annat studieprogram. Jag vet att det inte är en livstidsdom om man börjar här i ett kandidatprogram men vill byta. Saken kan klarna under studiernas gång och på magisternivå finns det många olika alternativ.