Fångstgroparna användes vid jakt och är de mest synliga lämningarna som vittnar om en storskalig jakt på ren. Groparna förekommer oftast i grupper av hundratals enskilda gropar. Nyligen hittades till exempel fler än 1 600 fångstgropar längs floden Lätäseno i östra Enontekiö med hjälp av detaljerade data från flygburen laserskanning av ett område på 25x3 km. Idag framträder fångstgroparna som grunda fördjupningar, med diametrar mellan 1,5 m och 3 m och djup mellan 0,5 m och över 1 m. Ursprungligen var groparna mycket större och djupare. Trästrukturer eller pålar kan ha funnits i groparna, som en del arkeologiska utgrävningar har visat. Det kan också ha funnits stängsel som ledde djuren till groparna eller mellan groparna.
Fångstgropssystemens placering och riktning ger en antydan om de vilda renhjordarnas säsongmässiga vandringar. Det mest omfattande systemet av fångstgropar i Kilpisjärvi har påträffats i Siilasvuoma-älvdalen, och groparna fortsätter på den norska sidan av gränsen.
Jakten på vildren tycks ha varit den viktigaste formen av försörjning under årtusenden i stora delar av Lappland. Inga av fångstgroparna i Kilpisjärvi har hittills daterats, och därför vet vi inte hur gamla de är. De kan vara från stenåldern och tidig metallålder (mellan ca 8000 f.Kr. och 300 e.Kr.) och från järnåldern (ca 300–1300 e.Kr.). De flesta kol-14-daterade fångstgroparna i Finland är mellan 5 000 och 2 000 år gamla.