"Education that matters" – om potentialen i en narrativ vändning inom lärarutbildningen

”Om vi inte har någon framtid, varför ska vi då gå i skolan?” frågade sig den svenska klimataktivisten, då 15-åriga Greta Thunberg, när hon i augusti 2018 valde att sittstrejka utanför riksdagshuset i Stockholm. Genom sin aktion ville hon göra politiker och allmänhet uppmärksamma på klimatkrisen, dess allvar och behovet av att snabbt agera för att stävja den. Nu ägnar allt större skaror av barn och unga fredagarna åt fenomenet #fridaysforfuture. Är det här något som angår lärarutbildningen?

Fredagen den 24 maj 2019 deltog uppskattningsvis 1,4 miljoner barn och unga i Global Climate Strike. I Finland genomfördes manifestationer åtminstone i Helsingfors, Salo, Lahtis, Tammerfors, Uleåborg, Vasa, Seinäjoki, Kuopio och Jakobstad. Med skyltar, slagord, flash mobs och die ins framförde strejkens deltagare sitt budskap om att vi befinner oss i ett planetärt nödläge och att klimatkrisen bör behandlas som den livshotande kris den de facto är. Det som i augusti 2018 började som en enda ung människas skolstrejk inför det svenska riksdagsvalet, har på mindre än ett år vuxit sig till en internationell proteströrelse.

Skolstrejkerna har fått starkt stöd från forskare, psykologer, läkare och lärare. Även politiker och andra påverkare har uppmärksammat demonstranternas krav. Men hur ska vi som lärarutbildare förhålla oss till fenomenet? Är det ens något som angår oss – och i så fall hur? Vi kan förstås välja att rikta blicken åt ett annat håll, slå dövörat till och fortsätta med vår akademiska ”business as usual”. Vi kan fokusera på att utbilda lärare med gedigna ämneskunskaper och starkt didaktiskt kunnande och konstatera att de globala klimatstrejkerna inte angår oss. Åtminstone inte just nu eller just här… Ett helt annat förhållningssätt är att vi verkligen lyssnar och förhåller oss till de budskap barnen och de unga nu för fram: Vad är det de vill säga? Hur kan vi svara på deras verbala och visuella rop?

Lärarutbildning i okänt land

Som forskare noterar vi att strejkerna i sig visar att barnen och de unga har utvecklat mycket av det kunnande som det västerländska skolsystemet värdesätter och arbetar för. De har sökt information, tillägnat sig kunskap och utvecklat förståelse. Budskapen i slagord och skyltar vittnar om att deras värdegrund omfattar respekt för allt levande och en omsorg om både människa, djur och natur. De har lärt sig att påverka och delta i ett demokratiskt samhälle. De har utvecklat tilltro till sin egen kapacitet att förändra den rådande berättelsen.

Det är också uppenbart att det finns ett kraftfullt existentiellt budskap i strejkerna. Barnen och de unga skriker bokstavligen för sitt liv. Skyltarna och slagorden ger uttryck för besvikelse, oro, sorg och rädsla inför framtiden. Kommer planeten att vara beboelig om vi överskrider 2-gradersmålet? Hur kommer livet att te sig om uppvärmningen når 1.5 grader? Finns det utsikter till ett gott liv för alla om vi fortsätter på den nuvarande kurvan? Spelar det alls någon roll att utbilda sig i det här läget?

Samtidigt innehåller manifestationerna ett slags helig ilska, handlingskraft och mod. Uttrycken låter oss förstå att här finns en pendling mellan hopplöshet och hoppfullhet. De unga kräver bland annat en transformation av utbildningssystemet. De vill lära sig mer om klimatförändringarna och omforma skolan till en plats som också adresserar det planetära nödläge vi befinner oss i. De väljer att strejka, trots risken för repressalier. De skapar nätverk och organiserar sig, både tack vare digitala resurser och med hjälp av sina sociala och kommunikativa resurser. I ett stort upprop bjuder ledande unga klimataktivister nu också in vuxenvärlden att ställa sig i samma led, att skapa massivt motstånd och att åstadkomma en vändpunkt i världshistorien genom att delta i globala manifestationer den 20 september (The Guardian/Opinion 23.5 2019).

Givetvis finns en motberättelse till berättelsen ovan – nämligen den om de barn och unga som inte skolstrejkar för klimatet. Som lärarutbildare har vi ett ansvar för att omfatta alla barn och unga i vår pedagogik. Vi måste arbeta med hur lärare kan skapa förutsättningar för flerstämmighet där flera röster blir hörda. Skolstrejkerna visar på vikten av att utbilda lärare som kan förhålla sig till den komplexa och utmanande situation vår civilisation redan nu befinner sig i och till de genomgripande förändringar vi står inför.

Hoppets pedagogik – en narrativ vändning

Som lärarutbildare och forskare varken kan eller vill vi negligera barnens och de ungas rop – och inte heller deras tystnad. Vi har både ett etiskt ansvar och ett formellt uppdrag att utbilda lärare som kan möta barn och unga på ett sätt som ger dem redskap för framtiden. Ett av de viktigaste redskapen i detta sammanhang är ett mångfacetterat hopp (jfr. Ojala, 2017). Vi vill därför lyfta fram en ”hoppets pedagogik” där de existentiella dimensionerna beaktas, sida vid sida med de kognitiva, emotionella och sociala aspekterna i utbildningen. I det här avseendet är estetiska lärprocesser särskilt intressanta, eftersom de öppnar upp för helhetsbetonade närmandesätt och transformation.

I vår pågående forskning undersöker vi just nu lärarstudenters lärprocesser i samband med en integrerad kurshelhet där Bildkonst och visuella uttryck kombineras med Barnlitteratur och drama. Kurshelheten har två genomgående teman: multimodal storytelling och hållbarhet i samtliga fyra dimensioner (kulturell, social, ekologisk och ekonomisk). Vårt forskningsmaterial består av studenternas portfolios och essäer samt pedagogisk dokumentation av kursens olika aktiviteter. Som forskningsmetod använder vi oss av ett bricolage där olika perspektiv på forskningsfenomenet (i detta fall studenternas lärprocesser) framträder. Vår analys visar att studenterna under den integrerade kurshelheten närmar sig existentiella frågor genom till exempel ord, bild, skapade artefakter och drama. De utforskar betydelsebärande frågor om sig själva i förhållande till världen i allmänhet, men också specifikt i förhållande till sitt kommande yrke som lärare inom småbarnspedagogik.

Det multimodala öppnar för mångbottnade narrativa processer som flätar samman visuella och verbala uttryck på ett sätt som framstår som meningsskapande för studenterna. Olika intryck och uttryck möts i en icke-lineär process där nya insikter och förhållningssätt uppstår just genom att studenterna berörs emotionellt och rationellt. Intressant är att det multimodala och narrativa närmandesättet samtidigt förefaller vara både provocerande och befriande. Här ryms hopplösheten – men också hoppfullheten. I de narrativa processerna finns alltså möjlighet till både bekräftelse och motstånd – och därmed för transformation. Just här förändras berättelsen om vad utbildning är och kan vara. Just här formas nya verktyg och förhållningssätt, som kan bidra till att framtiden ter sig hanterbar.

Vi menar att multimodaliteten och de narrativa närmandesätten skapar en arena för att förändra pedagogiken inom lärarutbildningen så att den genuint blir en ”hoppets pedagogik”. Studenter som själva erfarit lärprocesser av det här slaget utvecklar beredskap att som lärare möta barn och unga inte bara som elever, utan som människor. Med de tankar och känslor de bär på i förhållande till en värld som befinner sig i snabb förändring. I den narrativa vändningen finns potential att förverkliga en lärarutbildning där berättelserna om framtiden bearbetas och omskapas. Education that matters.

Ojala, M. (2017) Hope and anticipation in education for a sustainable future. Futures, 94, 76–84.

Ann-Christin Furu

PeD, Universitetslektor

Hannah Kaihovirta

PeD, Universitetslektor