Donald Adamson är översättare och poet och arbetar huvudsakligen mellan skotska och finska, men kan även använda engelska vid behov om någon inte förstår något av dessa språk. Han är dock övertygad om att skotska, hans förstaspråk, passar honom mycket bättre, vilket märks när han läser dikterna under föreläsningen – med full insikt och rakt från hjärtat.
När vår kurs om amerikansk samtidspoesi hade pågått i två månader fick vi ett unikt tillfälle att tillsammans med Adamson betrakta poesi som ett levande fenomen utanför klassrummet och beröra teman och språk utanför traditionell kanon. Efter föreläsningen diskuterade vi med Adamson om hans förhållningssätt till skrivandet och översättningsprocessen.
Den ”nordiska andan” i finskan och skotskan
Det är svårt att sätta fingret på vad som egentligen karaktäriserar det skotska språket. Adamson ställer en fråga i början av föreläsningen: är skotska en dialekt eller till och med slang, som vissa påstår? Själv vill han inte kalla det dialekt, eftersom det lätt leder tanken till något underordnat. Enligt Adamson ger den här debatten upphov till många bittra känslor, men skotskans erkända status som minoritetsspråk kan ändå inte ifrågasättas.
Skotska talas idag i Skottland och vissa delar av Irland. Trots att både skotska och engelska härstammar från medelengelskan skiljer de sig avsevärt från varandra. De som talar språken förstår inte alltid varandra. Skotskan består till största delen av enstaviga ord, medan engelskan kännetecknas av många diftonger. Skotskan har ett ”rikare ljudspektrum”, framhåller Adamson. För honom känns skotska mest naturligt när han skriver poesi, avslöjar han på tillfrågan. Det är till och med ganska sällan engelska fungerar bättre än skotska i poesi, påstår han med glimten i ögat.
När det gäller översättning kan finska och skotska tyckas vara ett ovanligt språkpar, men Adamson ser kulturella likheter i den ”nordiska andan” som återspeglas i poesin på dessa språk. Bergen, kullarna och havet ”hemma” i Skottland, som han uttrycker det, är en perfekt parallell till den bitterljuva nostalgin i det finska landskapet med sjöar och oändliga skogar. Han påpekar i förbifarten att båda kulturerna lägger stor vikt vid klassaspekter – på arbetarklassen i staden och kringresande småbönder som letar efter jobb. En annan slående likhet är tungsintheten. Den framträder tydligt i poesin, särskilt i översättning mellan skotska och finska.
Inspiration från bekanta ämnen
– Världen är inte en särskilt trevlig plats, suckar Adamson, när vi frågar honom om hans inspirationskällor.
Vanligtvis får han sin inspiration från sin omgivning och texter han läser, men den senaste tidens politiska och samhälleliga klimat har inte gett mycket inspiration, begripligt nog. Adamson verkar ändå entusiastisk när han berättar om sin kreativa process. Ordböcker är ett viktigt verktyg för honom. Han hänvisar till den klassiska dispyten om huruvida ordböcker bör eller kan användas vid översättning av poesi. Han har upptäckt att när han slår upp ett ord, snubblar han ofta över ett annat, vilket leder honom in på oväntade språkliga vägar som kräver både tid och öppet sinne.
På tal om tid säger Adamson att det krävs tillräckligt med tid för att få nya idéer och för att bearbeta texten. När han får höra att en del av oss också gillar att skriva, tipsar han om att anteckna idéer på lappar och fästa dem på kylskåpsdörren över natten. Med ett skratt tillägger han att när han läser sina egna anteckningar på morgonen, inser han ofta att idén kanske inte var en av hans bästa.
AI-översättningar saknar känsla
Under föreläsningen tar Adamson upp maskinöversättning, och som studenter tycker vi att hans perspektiv som professionell skribent är särskilt intressant när det gäller AI:s kreativa potential. Han är förvånad över att kvaliteten på maskinöversättningar från finska har förbättrats i en så pass snabb takt. Däremot verkar han inte vara inte orolig för att förlora sitt jobb, något som bekymrar många studenter inom humaniora. För Adamson är maskinen endast ett verktyg:
– AI skapar inte poesi, men den kan tolka betydelsen tämligen bra.
Han har själv använt AI för att bland annat förenkla mycket svåra översättningar, som Prousts verk På spaning efter den tid som flytt (À la recherche du temps perdu).
Att översätta poesi är en kreativ process
Att översätta en dikt är som att skriva en helt ny dikt. Det krävs kreativitet för att hitta metaforer och bilder som fungerar på målspråket. Adamson ser ”mycket ilska” i diskussionen kring översättning. Han förstår att man kan anse att översättare bör ”hålla sig till källtexten” och utesluta kreativiteten från hela processen, men han håller inte med. I synnerhet när det gäller poesi kräver skönheten och klangen en viss mån av kreativitet.
Därför verkar det särskilt krävande att översätta metaforer. Adamson erkänner att han inte är särskilt förtjust i detta litterära stilmedel och menar att det hänger ihop med hans språkliga preferenser. Han säger att metaforer används mycket mer inom engelskspråkig poesi jämfört med skotsk. Förutom personliga preferenser stöder sig Adamsons översättningar på Dante Gabriel Rosetts princip om att en bra dikt inte ska göras dålig.
Slutord: texter som förmedlar gemenskap
Det mest framträdande och bärande temat i Adamsons föreläsning är från första början hans intresse för vilken roll nationalandan, kulturtraditioner och bilder spelar i språket. Hans unika förhållningssätt till översättning och poesi utgår från de språk han behärskar bäst och från det rum som uppstår mellan dem. Likheterna och skillnaderna i grammatik, ljud och metaforer har en stor betydelse när man ”bara” reciterar en dikt, men de utgör också ett rum för kreativt tänkande och skapande.
Adamson medger att han inte vet hur intresserad den unga generationen är av skotska, men han försäkrar oss att det finns många som använder ”olika regionala varianter av skotska för olika situationer”. När vi tar farväl vill vi upptäcka fler författare som skriver på skotska. Adamsons föreläsning gav oss nya insikter i frågor vi behandlat i våra studier.
Förutom att belysa den språkliga alkemi som översättning innebär, fick han oss att reflektera över den samhörighet som kan uppstå mellan två folk med helt olika språk och historia. Empati tycks vara väsentligt både inom översättning och poesi.