Hur skapas betydelse när människor interagerar? Det har Arnulf Deppermann, professor i germansk filologi vid Universität Mannheim, kommit till Helsingfors universitet för att reda ut. Han arbetar som gästprofessor vid Humanistiska fakulteten i samarbete med Helsingfors universitets interaktionsforskare inom ett treårigt projekt som pågår till slutet av 2020. Hans samarbetspartner är Marja-Leena Sorjonen, professor i finska språket, post doc-forskaren Katariina Harjunpää och Anssi Peräkylä, professor i sociologi.
Forskarna är intresserade av hur talare klargör för sina samtalspartner vad de menar. Gruppens material är interaktionssituationer bland annat från psykoterapisessioner och teaterövningar. Videomaterial används så mycket som möjligt, eftersom det ger forskarna tillgång till också annan interaktion än den språkliga: kroppens rörelser, gester och blickar har stor betydelse.
Kommunikationsreglerna i en terapi avviker från vardagssamtal
När det gäller kommunikationen i en psykoterapisession är forskarna till exempel intresserade av hur och i vilket skede terapeuten tolkar patientens berättelse högt och ber denna identifiera känslor och motivationer som anknyter till frågan. Patienten berättar till exempel om en förfluten händelse, och terapeuten tar tag i berättelsen: ”Hur kände du i den situationen?” ”Jag ser att du är arg.” ”Kan det hända att du känner sorg över det som hände?”
Forskarna utreder i vilket skede av patientens berättelse dessa avbrott sker och hur patienten reagerar på terapeutens observationer. Hypotesen är att förändringarna i patientens reaktioner på terapeutens ingripanden kan uppvisa hur terapin framskrider.
Arnulf Deppermann konstaterar att ett terapisamtal är en mycket annorlunda kommunikationssituation än ett vardagssamtal. Om ett terapisamtal fördes mellan vänner skulle samtalspartnerns tolkningar och frågor om den andras motiv och känslor kunna vara besvärande och orsaka en konflikt i interaktionssituationen.
Utöver sitt språkvetenskapliga kunnande är Deppermann även utbildad inom psykologi. Han blev intresserad av språkforskning när han efter att ha avlagt sin doktorsexamen i psykologi deltog i ett forskningsprojekt, där forskarna undersökte kommunikationen hos patienter som fått hjärnskador under andra världskriget. Intervjuerna var upp till tre timmar långa. Deppermann märkte att han intresserade sig för hur språket bygger upp berättelser. Han bestämde sig för att fortsätta sin karriär inom språkforskning.
”Ok” har blivit vanligare inom många språk
Arnulf Deppermann påbörjade sitt treåriga samarbete med Helsingfors universitets forskare i början av året, men forskarkollegorna är bekanta sedan flera år tillbaka. Deppermann berömmer sina finländska kollegor: Helsingfors är en livlig och internationell akademisk miljö. Finlands Akademis spetsenhet Intersubjektivitet i interaktion, vars arbete avslutades i fjol, är känt runtom i världen.
I fjol började Deppermann tillsammans med sina finländska och andra internationella kollegor undersöka användningen av uttrycket ok inom 14 olika språk. Uttrycket har blivit vanligare från och med 1990-talet och dess betydelser har breddats. Med ok kan talaren till exempel uttrycka att hen helt har förstått vad samtalspartnern säger. Intonationen har också betydelse: en stigande intonation uttrycker till exempel ofta förvåning eller misstänksamhet gentemot det som sagts.
En annan typisk användning av uttrycket ok är också att gå över från en sak till en annan. Exempelvis kan en läkare efter att ha gått igenom patientens sjukdomshistoria övergå till att undersöka patienten genom att konstatera: ”Ok, då ska vi undersöka din fot.”
När Arnulf Deppermann talar med människor i vardagen funderar han inte på interaktionsforskningens teorier.
– Samtalen skulle bli väldigt onaturliga, underliga och långsamma om jag mitt under samtalet började analysera varför någon använder en viss intonation eller ett visst uttryck.