Promotionen som skådeplats för ett fiktivt brott: romanen Elämän ja kuoleman kevät som promotionsfiktion

Genom tiderna har konst, i synnerhet pjäser och dikter, hört till promotionen. Promotionen förekommer också i litteraturen – särskilt i självbiografier – men den är också skådeplats i en kriminalroman. I romanen Elämän ja kuoleman kevät (2017), skriven av Maria Koskikallio, är skådeplatsen filosofiska fakultetens promotion en vår i Helsingfors. Året avslöjas inte, så berättelsen utspelar sig i "nutid" eller allmänt på 2000-talet. 

Boken närmar sig på sätt och vis promotionen utifrån, eftersom huvudpersonen är en detektiv som inte känner till promotionstraditionerna och hela tiden är lite förbryllad över promotionsevenemangen. Berättelsen går sakta framåt och detektiven och hans partner dras in i promotionsceremonierna. Samtidigt bygger Koskikallio upp en väldigt exakt beskrivning av promotionsveckan, eller "torsöndagen" (från torsdag till söndag), och dess ceremonier och fester.  

Jag ser bokens titel som en hänvisning till en symbol för promotionen, våren, som är en metafor för en ny början eller ungdomen. Döden fungerar alltså som en väldigt mörk och ödesdiger kontrast, och eftersom morden sker just kring promotionen som symboliserar och firar ungdomen och nya examina – framtiden – får berättelsen en garanterad noir-atmosfär.  

I Koskikallios roman riktar sig misstankarna och fokus småningom på medlemmarna i promotionskommittén, bland vilka några ganska så stereotypa karaktärer förekommer. Den som har varit med i en kommitté kan kanske känna igen sig själv bland de här karaktärerna. Koskikallio strävar också efter att måla upp sin huvudkaraktärs (detektiv Juho Kangas) bakgrund, men på många sätt hamnar Kangas i skymundan av själva promotionen och dess karaktärer. Juho är ändå väldigt sympatisk som karaktär, och det är rörande att följa hans självreflektioner allteftersom historien framskrider. Eftersom jag personligen mest var intresserad av hur promotionen beskrevs koncentrerade jag mig inte på huvudpersonens utveckling. Även om de brott som beskrivs i boken är rysliga och på många sätt ganska otrovärdiga, lyckas författaren ge en så målande beskrivning av promotionen att läsaren uppslukas av texten ända till slutet.  

Jag slogs av tanken att Koskikallio själv säkert varit medlem i en promotionskommitté och deltagit i festarrangemangen, eftersom beskrivningen av kommitténs beslut och verksamhet är väldigt detaljerad. Jag sökte upp Koskikallio och beslöt att ställa henne några frågor om hennes bok. Hon berättade att hon mycket riktigt första gången deltagit i en doktorspromotion 1990, och sedan 2003 har hon deltagit i alla promotioner som ordnats. Så här berättar Koskikallio själv om idén till sin bok: 

"Den egentliga idén var dynamiken mellan huvudpersonerna. Jag ville framförallt berätta om en dold förlust. Promotionen kom med eftersom den är en bekant miljö, och visst är den ju också värd att beskrivas."

Jag frågade också om hon tänker skriva någonting annat. Så här svarade hon: 

"Jag har inte skrivit klart någonting annat. En fortsättning på den här boken är halvfärdig. Det är också en campusroman."

Romanen Elämän ja kuoleman kevät har alltså på ett fint sätt bevarat många detaljer om arrangerandet av en promotion vid universitetet på 2000-talet. Det skulle kanske också ha fungerat att skriva en kärleksroman om temat, men jag tror att som kriminalroman öppnar boken promotionstraditionen för en större publik på ett lite mer okonventionellt sätt. Den här kriminalromanen är en ypperlig skildring av promotionen, och därför garanterat en blivande klassiker inom promotionslitteraturen.