Under medeltiden var idealet att medlemmar av det akademiska samfundet som hörde till prästerskapet inte skulle bära vapen. Men det var oroliga och våldsamma tider, och statsmakternas våldsmonopol hade ännu inte uppnått den nivå av kontroll som de senare skulle komma att ha i Europa. Därför hade lärda som reste längs landsvägarna på väg till universitetsstäderna eller hem därifrån skäl att antingen beväpna sig eller ansluta sig till beväpnade följen. Även i själva universitetsstäderna präglades livet av hot om våld, eftersom krig och politiska gräl mellan kungar och stadsstater lätt spred sig till universitetsstäderna där studenter från olika delar av Europa bodde, vilket ledde till lynchningar, mord och gatustrider mellan olika nationaliteter, släkter och studentnationer. På grund av detta bar studenterna i universitetsstäderna ofta vapen trots kanslerernas, påvarnas och kungarnas påbud om att inte göra det.
Exempelvis gjorde hundraårskriget mellan Frankrike och England Paris till en farlig studieplats för engelsmän, och oroligheterna ledde till att nya universitet grundades i det tyskspråkiga Europa, såsom Prag och Heidelberg. Universitetet i Cambridge blev till som en direkt reaktion på att lärda i Oxford blivit mördade av arga stadsbor, och hela universitetet packade sina väskor och flyttade till Cambridge i protest. Ett nytt universitet grundades i staden när en del av de lärda stannade kvar där efter att grälet var över och resten återvände till Oxford.
Den stora maktkampen i Europa på 1600-talet, känd som det trettioåriga kriget, lämnade nuvarande Tyskland i ruiner och gjorde även universitetslivet mer brutalt. Såväl studenter som professorer var tvungna att bära vapen för att skydda sina liv. Till exempel spårade en disputation ur till den grad att opponenten knivhögg kustos till döds vid katedern i det allmänna tumultet. På 1600-talet infördes också utbildningsområden som ingick i den tidens adliga ideal vid universiteten i Sverige, och särskilda exercitiemästare anställdes för att undervisa i dessa ämnen. Till dessa ämnen hörde moderna språk (tyska, franska, italienska, engelska och andra), teckning, dans och fäktning. I Solkungens Versailles och vid drottning Kristinas hov strävade man efter att förädla adeln med hjälp av olika utbildningar och handböcker för hur man uppför sig, i och med att kraven på färdigheter började övergå från krigföring till bland annat civiliserat uppförande och färdigheter som krävs av diplomater och tjänstemän. Värjorna gick från att vara stridsutrustning till att bli symboler för en viss ställning i samhället.
Av rapirer som användes i dueller utvecklades lätta värjor i fransk stil. I början av 1800-talet ersattes de dans- och fäktningskurser som ambulerande lärare erbjöd av universitetens egna exercitiemästares undervisning. När Alexander I fördubblade universitetets årliga budget inrättades särskilda tjänster för en fäktnings- och en danslärare. Dessa två tjänster slogs snart samman, i och med att den första fäktningsläraren, italienska Gioacchino Otta, också skötte dansmästarens uppgifter och fick lön för bägge tjänsterna.
På 1700-talet hade värjan etablerats som en del av de europeiska ståndspersonernas klädsel. Värjor hyrdes till exempel ut vid porten till Versailles trädgårdar, eftersom män inte fick komma in i trädgårdarna om de inte följde hovetiketten och bar värja. Värjan etablerade sig också som en del av festklädseln för professorer som inte hörde till prästerskapet, särskilt efter att svenska kung Gustav III fastställde sin nationella dräkt som officiell uniform för ståndspersoner och tjänstemän 1778. Enligt resebeskrivningar om Uppsala universitet från 1700-talet bar många mer välbärgade studenter värja i enlighet med modet för gentlemän på den tiden.
När Finland i och med freden i Fredrikshamn 1809 blev en del av det ryska kejsardömet som ett nytt storfurstendöme blev det aktuellt med egna uniformer och positioner för den finländska tjänstemannakåren i den ryska rangtabellen. Under Alexander I:s tid infördes bestämmelser om professorernas och lektorernas tjänstedräkter. I universitetets statuter fastställdes också att alla personer som beviljats doktorsgraden hade rätt att använda uniformen, även om de inte innehade en akademisk tjänst. I början av 1800-talet var det ovanligt att doktorera. Merparten av doktorsgraderna utdelades vid teologiska fakulteten som hedersbetygelser beviljade av kejsaren. Juridiska fakulteten promoverade doktorer för första gången vid promotionerna under 200-årsjubileet 1840, då även filosofiska fakulteten för första gången promoverade doktorer i enlighet med statuterna från 1828. Medicinska fakulteten hade börjat promovera doktorer på basis av disputationer redan 1781, men även inom det medicinska området hängde titlarna medicine och kirurgie doktor beviljade av kanslern eller konsistoriet som hedersbetygelser länge kvar vid sidan om.
Universitetsuniformen uppdaterades 1839 under kejsar Nikolaj I:s tid, och samtidigt omformades värjan som hörde till tjänstedräkten enligt modell från hovet i S:t Petersburg. Fästet pryddes av ryska kejsardömets dubbelörn, och under den storfurstendömet Finlands lejonvapen. Till uniformen hörde också en frack med broderier och en tvåkantig hatt, en bicorne. Dessa kan ses i porträtt av professorer från 1800-talet och i Edelfelts skisser från universitetets 200-årsfest 1840, som Edelfelt gjorde för de väggmålningar som planerades i universitetets festsal. Tyvärr förverkligades denna målning av 200-årsjubileet aldrig i full storlek. Under Nikolaj I:s tid spred sig uniformeringen och militariseringen till att omfatta alla områden i samhället, och även studenterna blev tvungna att använda uniform. I de nya statuterna 1852 inrättades en särskild studentinspektor och pedeller för att övervaka att studenterna följde påbudet, vid sidan av övrig disciplin. Ända sedan början av ryska tiden hörde även värjan till studenternas uniform.
Studenternas uniformstvång slopades 1873 när kejsar Alexander II fastställde ett reviderat disciplinsreglemente för universitetet. I fråga om professorer och övrig personal fortsatte användningen av uniform efter rysk modell ända till slutet av kejsardömet, även om fracken blev dominerande i andra sammanhang än officiella tillställningar och kejsarbesök.
Trots att Kejsardömet Ryssland föll 1917 och Finland blev självständigt i december samma år fortsatte många traditioner och praxis från kejsartiden. Inbördeskriget 1918 efterföljdes av en starkt tyskinspirerad inriktning i politiken i Finland, vilket även ledde till en kamp om vilket statsskick landet skulle ha. Skakade av den krossade trygghetskänslan och tilltron som inbördeskriget efterlämnat beslöt de borgerliga partierna som dominerade den stympade lantdagen att utnämna Finland till en monarki, som en fortsättning på storfurstendömet. Man beslutade att värva en tysk furste som regent. I Helsingfors startade en intensiv planering av olika möbler och kläder som skulle behövas i det kommande hovet. I början av inbördeskriget 1918 återvände Carl Gustaf Mannerheim från Ryssland för att leda de vita styrkorna. Han anställde konstnären Akseli Gallen-Kallela att designa senatens styrkors uniformer, flaggor, utmärkelsetecken och symboler och emblem. Redan i april 1918 sändes Gallen-Kallela till Berlin för att beställa uniformer och utmärkelsetecken till Finland. Det är eventuellt från den här resan som ett glasnegativ av doktorsvärjan daterat 1918 som bevarats i Solingens svärdfabriks arkiv härstammar. Tyvärr förstördes resten av arkivet i de allierades bombningar under andra världskriget.
I maj utnämndes Gallen-Kallela, Eric O. Ehrström och några andra artistiskt begåvade officerare i Vita armén till en hastigt grundad ny kommitté som skulle ta fram uniformer för Finlands armé. Kommittén sammanträdde först i Karjalainen Osakuntas lokaler i Nya studenthuset, senare i hotell Fennia vid Järnvägstorget. Kommittén ritade uniformer för arméns olika truppförband och vapenslag. De fick dessutom förfrågningar om att designa uniformer, emblem och flaggor till skyddskårerna och tjänstemannakåren. Uniformkommitténs arbete avbröts i juni 1918, när kampen om statsformen intensifierades och det började se ut som att Finland skulle komma att bli en monarki. Mannerheim, som motsatte sig den tyska orienteringen, lämnade Finland för England och Pehr Evind Svinhufvud utnämndes till riksföreståndare. Uniformkommittéens arbete omdirigerades till att designa uniformer och hovdräkter för det kommande hovet och olika förvaltningsområden. Även den tidigare använda dräktvärjan uppdaterades av Gallen-Kallela och hans kolleger utifrån utländska förebilder för att användas med hovdräkterna. I Nationalarkivets och Museiverkets samlingar kan man fortfarande beundra de vackra uniformerna ämnade bland annat för hovets tjänstefolk och utrikesministeriets tjänstemän. Den 7 juni 1918 publicerade Militieexpeditionen nya uniformbestämmelser, som innehöll en order för kavalleriet att använda en ny värja, vars fäste var ritat av löjtnant Gallén. Av detta kan vi dra slutsatsen att svärdfästena redan då var klara. Fästet till denna sabel som användes av kavalleriet finns kvar än i dag, på finska försvarsmaktens officersvärja.
Detta skede i Finlands politiska historia är känt som "kungaäventyret", och det fick sitt slut hösten 1918 då tyska kejsardömet avvecklades på grund av att dess resurser tagit slut. När Tyskland förlorade kriget meddelade prins Friedrich Karl av Hessen som blivit utvald till kung att han inte tar emot kronan. Svinhufvuds senat avvek från makten på begäran av ententen och Mannerheim återvände till Finland som ny riksföreståndare godkänd av ententen. Mannerheim utsåg genast Gallen-Kallela till sin adjutant, och han fick i uppdrag att fortsätta att designa uniformer för Finlands armé. I mars 1919 hölls ett nytt riksdagsval i Finland, och socialdemokraterna återvände till riksdagen. Våren 1919 bestämde riksdagen att Finlands statsskick i stället för monarki skulle vara en så kallad ståhlbergsk republik, enligt ett betänkande som bereddes i Anjala redan sommaren 1917. De omfattande maktbefogenheter som tilldelades Republikens president i den nya grundlagen var ett arv från kungaäventyret. Till första president valde riksdagen som en kompromiss presidenten för Högsta förvaltningsdomstolen K. J. Ståhlberg, som hade varit med och skrivit den republikanska grundlagen. Innan maktbytet godkände riksföreståndare Mannerheim vid en föredragning vid Krigsministeriet finska arméns uniformsreglemente med ritningar. Ritningarna är gjorda av Gallen-Kallela och andra medlemmar av uniformskommittén, den mest kända är ritningen av officersvärjans böjda handtag av Gallen-Kallela. På samma sida finns civilvärjans fäste, vilken är dagens doktorsvärja.
Bland de många olika uniformerna och tillhörande delarna i uniformsreglementet fanns en dräktvärja för arméns tjänstemän och officerarnas civiluniform. När konungariket Finland föll blev det inget hov med hovdräkter, och den färska riksdagen i det av krig förödda landet ville motverka all onödig konsumtion, så det blev inga uniformer för ministerierna och de övriga förvaltningsgrenarna heller. De gamla tjänstemannakårerna, posten, polisen, tullen, järnvägarna, gränsbevakningen och fångvården fick nya uniformer under 1920-talet. De fick inga dräktvärjor, eftersom deras uniformer inte hade det tidigare. Poliserna fick ett svärd som efterliknade kavalleriets nya sabel.
När dräktvärjan försvann från statsförvaltningen blev universitetet den enda användaren. Universitetet fortsatte storfurstendömets traditioner utan särskilda bestämmelser. Professorernas uniform förpassades till historien, men doktorsvärjan bevarades vid sidan av doktorshatten. President Ståhlberg fastställde det uppdaterade uniformsreglementet den 23 april 1922. Där var dräktvärjan fortfarande en del av militärtjänstemännens och officerarnas civiluniform. Under ett årtionde övergick dock armén till att använda endast officersvärjan. Det innebar att endast universitetet använde civilvärjan.
Värjan som ritats av Gallen-Kallela kunde för första gången delas ut till doktorerna vid filosofiska fakultetens promotion 1923, eftersom kristiden i Europa efter första världskriget förhindrade tillgången till värjor. År 1919 var till och med den finska armén tvungen att med hjälp av tidningsannonser be om svärd för officerarna som donationer från medborgarna. De första svärden kom 1922 från en svärdverkstad i tyska Solingen som verkat sedan 1500-talet. Passande nog var konstnären Akseli Gallen-Kallela hedersdoktor vid promotionen 1923. Mannerheim hade beviljat Gallen-Kallela titeln professor i slutet av sin period som riksföreståndare.
Den första kvinnan som bar en värja vid promotionen var Emma Irene Åström, då hon promoverades till hedersdoktor 1927. Hon var också den första kvinnan i Finland som promoverades till magister. De kvinnor som promoverats till doktorer tidigare hade antingen varit absens eller inte skaffat sig en värja. År 1927 var man också tvungen att utveckla ett bälte som doktorsvärjan kunde bäras i och som kunde användas med klänning. Med männens frack bars doktorsvärjan i byxbältet, och det var nu första gången som värjan bars med andra typer av dräkter.
Doktorsvärjan designad av Gallen-Kallela och tillverkad i Solingen har varit i användning under hela det självständiga Finlands historia. Värjan är en finländsk specialitet, som lockar doktorander till Finland, eftersom de här kan få ett konkret och stiligt svärd som ett tecken på att de avlagt doktorsexamen, vid sidan av hatten och examensbeviset. Värjans symbolvärde har ökat i takt med att universitetets roll som en försvarare av kunskap och sanning har framhävts. Här passar svärdet bra som symbol. En motsvarighet till den finländska doktorsvärjan hittas i Polen och Ukraina, där doktorerna får en bulawa, ett insignium som liknar en stridsklubba eller en marskalkstav. Med sin värja försvarar doktorn den kunskap och sanning hen funnit mot lögner och missbruk.
FM Pasi Pykälistö
(Texten senast uppdaterad 13.5.2024.)
Litteratur