Ed, vigning och makt – magisterringens symbolik

Vid promotionsakten får magistrarna rätt att använda magisterringen. Ringen är en av de äldsta akademiska insignierna som fortfarande används. Den härstammar ända från universitetens födelse, men ringar i allmänhet och deras många betydelser har ännu äldre rötter som sträcker sig ända till begynnelsen av historien. Ringen har varit ett tecken på ställning, status, makt och till och med magi i olika samhällen under olika tidsperioder.
En ring att sämja dem,
en ring att främja dem
en ring att till visdomen tämja dem -
i universitetets sal,
där lagerkransarna ruva.
Symbol för magistergraden sedan medeltiden

I promotionsakten får magistrarna rätt att använda magisterringen som ett tecken på sin akademiska grad. Som en symbol för magistern, eller mästaren, är ringen äldre än lagerkransen. Ringen är av guld eller guldfärgad och bärs under akten på vänstra handens pekfinger över handsken. Olika guldsmedsaffärer säljer ringar som är dekorerade med en lagerkrans och Apollons lyra, som är Helsingfors universitets emblem. Den här modellen etablerade sig först på 1800-talet. Fram till 1800-talet användes ringen också vid doktorspromotioner, efter svensk förlaga. Det finns till exempel en doktorsring från promotionen av teologie doktorer 1818 i universitetsmuseets samlingar. I dag har olika universitet och fakulteter egna ringmodeller i guldsmedsaffärernas kollektioner, på motsvarande sätt som doktorshattarnas kokarder varierar vid olika universitet och fakulteter. Ursprungligen var magisterringarna enkla, breda ringar i guld, liksom de ringar från 1700-talet som bevarats i museisamlingar. Men i början var det inte bestämt hur ringen skulle se ut, så i de källor som finns kvar hittas också ringar försedda med juveler, som kanslererna och påvarna ansåg vara för pråliga och extravaganta och därför motsatte sig. Guld var den metall ringar gjordes av på grund av att det är ett evigt material. Guldet oxideras och mörknar inte såsom silver eller koppar. Samtidigt har guldet genom sin färg en symbolisk koppling till solen och ljuset, precis som senare solguden Apollons lagerkrans (se artikeln om lagerkransen). 

Vid promotionsakten bärs ringen utanpå handsken, och promotorn rör ringen med sin egen ringhand vid promoveringen. Här välsignar promotorn ringen och viger ringen och dess bärare till kedjan av magistrar som ideologiskt sträcker sig ända till universitetens födelse i Bologna på 1100-talet. I Bologna fick kandidaterna vid Inceptio, när de vigdes till magistrar, som sina insignier en bok, en hatt (pileus, se artikeln om doktorshatten), en ring och handskar. Handskarna var en symbol för magistrarnas prästerliga ställning och ringen bars utanpå handsken under ceremonierna. Handskarna visade att bäraren drar sig ifrån den vardagliga världen där man arbetar med händerna, och övergår till andra typer av arbete. 

Magisterringen är besläktad med de yrkes- och examensringar som användes av olika yrkeskårer, såsom ingenjörsringarna. I de medeltida gillena var ringen ett tecken på att bäraren var mästare, en självständig och kompetent utövare av sitt yrke, fri från sin mästares makt och ansvar. Samtidigt var ringen ett tecken på bärarens ställning inom yrkeskåren och samhället. Ringen var också en symbol för magistereden, som band bäraren till mästarnas samfund och deras regler och beslut. Den som bröt eden förlorade sin mästartitel, och ringen förstördes som en symbol för den brutna eden och bärarens nya roll som utstött från sitt samfund. I dag fortsätter de medeltida gillenas ringtradition också bland frimurarna och deras frimurarringar, som visar tillhörighet till logen och delaktighet i ritualer och hemligheter.  

Den vänstra handens makt

På magisterringens insida graveras magisterns namn och datumet för promoveringen. Magisterringen bärs på vänster hands pekfinger, eftersom vänster hand är hjärtats hand och pekfingret symboliserar undervisning och auktoritet. Under medeltiden och även långt efteråt användes pekfingret som hjälpmedel för att läsa, och från det utvecklades bland annat lässpiran med en hand med pekfingret utsträckt i toppen som hörde till de franska kungarnas regalier. I dagens värld har vi ett motsvarande föremål i lässtickan yad som används i judiska synagogor i en ceremoni där det läses ur Toran. Genom att använda en lässticka behöver man inte röra vid texten med fingret, och undviker på så sätt att smutsa texten. 

Endast en person som själv är promoverad av en promoverad magister eller doktor kan vara promotor. Om en person som inte är promoverad väljs till promotor, ordnas vanligen en liten promovering i något sidorum före promotionsakten. En professor vid fakulteten som blivit promoverad till magister eller doktor promoverar promotorn till en lärd grad, så att promotorn kan promovera promovenderna vid promotionsakten.  

Magisterringen måste inte vara av guld eller en regelrätt magisterring, utan vilken som helst guldfärgad ring kan användas vid akten. När man i akten har beviljats rätten att använda magistersinsignierna, kan man senare i livet skaffa sig den egentliga magisterringen. Guldsmedsaffären kan kontrollera med universitetet att personen verkligen har beviljats rätt att använda ringen vid promotionen i fråga, men det varierar mellan olika affärer. Efter akten kan ringen bäras under handsken om det finns en risk för att ringen faller av fingret, vilket är möjligt i synnerhet om ringen är lånad och inte beställd enligt mått. 

Magisterringen bärs på vänster hands pekfinger, eftersom vänster hand är hjärtats hand och pekfingret symboliserar undervisning och auktoritet.
Förtrollade ringar och maktringar – ringens historia och symbolik

Redan sedan det forntida Sumer har ringar fungerat som kännetecken och emblem. De användes som en bekräftelse av bärarens namn, eftersom sigillringar användes för att försegla lersigill på både handelsvaror och brev. I och med att skrivkonsten utvecklades kunde det på ringen stå kungens, en prästs eller en köpmans namn, eller så var ringens ägares eller användarens herres sigill inristat på ringen. Eftersom ringen kom att bära användarens namn och emblem, blev den en symbol för samhällelig ställning och aktörskap. Ringen blev tidigt föremål för magiskt och religiöst fokus och ett redskap för att utöva olika krafter utöver sina samhälleliga och sociala funktioner. Ringen var till exempel en barriär som hindrade själen från att lämna kroppen, eller en magisk knut som hindrade onda andar från att komma in i kroppen under natten. I antikens Rom var den gyllene ringen en symbol för senatorernas och riddarnas (equites) ställning. Likaså hade ringen en viktig funktion som statussymbol i den grekiska världen, samtidigt som den var en del av den daktylomantiska magiska traditionen. Daktylomanti var en form av spådomskonst där man använde en ring och texter eller tecken för att göra förutsägelser.  

Man graverade in besvärjelser och utdrag ur heliga texter i ringar för att skydda bäraren av ringen från onda krafter, eller för att fylla andra magiska syften. Traditionen med ringen som ett magiskt verktyg för att kontrollera andar var ett arv från Egyptens och Mesopotamiens högkulturer. Detta arv gick vidare till den judiska och muslimska traditionen i form av kung Salomons ring. Enligt legenden använde Israels konung Salomon en ring för att kuva och styra olika demoner och andar, bland annat djinner, bekanta från sagorna i "Tusen och en natt". Ringens synliga position på handen var ett effektivt kännetecken för omgivningen, på samma sätt som särskilda kläder eller huvudbonader. Ringens form, en cirkel utan början eller slut, blev en symbol för evigheten. Man trodde att den oändliga formen gjorde att besvärjelsen eller bönen som var ingraverad i ringen upprepades i evighet. I den akademiska världen har ringens cirkel tillsammans med doktorshattens runda kull i promotionens festtal förknippats med kunskapens cirkel, encyklopedin, kunskapens och vetenskapens omfattande av livets alla områden. Ringen som magiskt föremål har sedermera blivit en del av vår nutida populärkulturella katalog, bland annat via Polykrates ring i "Herodotos historia", Gyges ring i Platons "Staten", Richard Wagners operatetralogi "Nibelungens ring" och, kanske den mest kända, J.R.R. Tolkiens "Sagan om ringen". 

Edringen och ringen som symbol för vigning

Ringens koppling till eder, såsom vigseln till äktenskap eller eden krigarna svor till sin hird eller gesällerna till mästargillet, härstammar från de germanska folken från tiden efter att Västromerska riket föll. I den germanska kulturen fanns det särskilda edringar i gudarnas tempel. De användes för att avlägga den heliga ringeden (baugeith) inför gudarna. Om eden bröts föll gudarnas dom över edbrytaren. Den som brutit sin ed och inte hållit sitt ord tappade förtroendet hos alla i sitt samfund, och ingen litade längre på edbrytaren. Hänvisningar till denna germanska sed har bevarats bland annat i den poetiska Eddans "Hávamál", där överguden Oden svär en ringed. När Norden kristnades överfördes edringarna till kyrkorna. Några av dem har bevarats i Sverige och Norge.  

Inom den katolska kyrkan blev ringen biskoparnas symbol åtminstone så tidigt som på 600-talet e.Kr, då påven Bonifatius IV fastställde att regalierna för en präst som vigts till biskop var stolan, ringen och staven. Ringen symboliserade den apostoliska makten beviljad av påven, och även invigningen i de heliga hemligheterna och förseglingen av dem. Samtidigt var ringen ett tecken på att biskopen vigts till kyrkan och dess tjänst. Den kändaste av biskoparnas ringar är fiskarringen, som är en hänvisning till Petrus, som kallas människofiskare i Nya Testamentet. Påven får sin fiskarring när han vigs till påve, och när påven dör förstörs ringen ceremoniellt. Från biskoparna spred sig ringen till klostren och ordnarna, där vigseln till munk eller nunna inbegrep en ring som ett tecken på det symboliska äktenskapet med Kristus, det vill säga kyrkan. En möjlig förebild för påvens ringar är den tidigkristna seden att bära ringar som påstods vara delar av aposteln Petrus kedjor på sina fingrar som reliker. Detta skapade en koppling till den första aposteln, som Jesus gav nycklarna till himmelriket i Nya Testamentet. Ringen har en koppling till universiteten också i det att universitetens skyddshelgon Katarina av Alexandria, känd för sin lärdhet, förknippas med ringar. Hennes ringar förvaras i dag i Katarinaklostret i Sinai och betraktas fortfarande som mäktiga heliga föremål. Hår och andra efterlämningar av helgon och martyrer förseglades också i ringar för att bäras som reliker.  

Kyrkans tradition med symboliska äktenskap som involverar ringar utvecklades och spred sig i Europa. Ett exempel är rituella äktenskap med havet. Det mest kända av dessa var Republiken Venedigs "La Sensa", där dogen som ledde republiken roddes från lagunen ut till Adriatiska havet, där han ceremoniellt kastade en guldring till vågorna som ett tecken på Venedigs äktenskap med havet. En av Republiken Venedigs mest värnade reliker var också en ring, som evangelisten Markus enligt legenden gav en fiskare för att han skulle kunna intyga för dogen och senatorerna att den historia han berättade var sann. Enligt legenden bevittnade fiskaren hur evangelisten, Sankt Göran och andra helgon drev bort en flodvåg som djävulen hade frambringat från lagunens mynning. Traditionen med trolovningen till havet bröts 1797 när Napoleon erövrade Italien och Republiken Venedig föll. I dag har seden återupptagits, men nu är det Venedigs borgmästare som kastar ringen. På 1920-talet ordnades en motsvarande ritual i Gdansk (tidigare tyska Danzig), efter att Polen övertog staden och därmed återigen fick en förbindelse med Östersjön. I den gamla hansestadens hamn kastade den polska presidenten en ring till Östersjöns vågor som ett tecken på Polens förbund med havet. 

Vid promotionsakten vigs magistrarna till vetenskapen, visdomen och sanningen. De förbinder sig till att tjäna dessa dygder och ansluter sig till det akademiska samfund som magistrarna bildar. Även i Finland svor promovenderna ända fram till 1850-talet magistereden vid promotionsakten medan de höll fingrarna på pedellernas spiror, men när antalet promovender ökade slopades seden, liksom även många andra gamla ritualer på latin, i syfte att försnabba promotionerna. Ringen har i Finland bevarats som magistrarnas emblem, medan till exempel magisterpromotionerna i Sverige upphörde på 1870-talet och ringarna blev doktorernas emblem. Under 1900-talet har magisterringen återvänt till vissa universitet i Sverige och den anglosaxiska världen. 

Även i Finland svor promovenderna magistereden med fingrarna på pedellernas spiror under promotionsakten ända fram till 1850-talet.

FM Pasi Pykälistö. 

(Texten uppdaterades senast 13.5.2024.) 

Litteratur

 
Frazer, Sir James G. - The Golden Bough: A Study of Magic and Religion. Förkortad upplaga 1922, Wordsworth Reference Series, Wordsworth Editions Ltd, London, 1993. 
bearb. Walter Friedensburg, Historische Commission der Provinz Sachsen - Geschichtsquellen der Provinz Sachsen und des Freistaates Anhalt. Urkundenbuch universtät Wittenberg teil 1 & 2. Selbstverlag der Historischen Commission, Magdeburg, 1926-1927.  
Hawley, Richard - "Lords of the Rings: Ring-wearing, Status and Identity in the Age of Pliny the Elder", Bulletin of the Institute of Classical Studies, Supplement No. 100. Vita vigilia est: Essays in Honour of Barbara Levick. Oxford University Press, 2007. s. 103–111. JSTOR.  
Hem Eriksen, Marianne - "The powerful ring: Door rings, oath rings and the sacral place." I verket Viking Worlds: Things, Spaces and Movement. Oxbow Books, 2014.  
Herodotos - Historiateos. På grekiska Historiai, översatt till finska av Edvard Rein, WSOY, Borgå, 1907. 
Jarman, Cat - River kings: a New History of Vikings from Scandinavia to the Silk Roads. HarperCollins Publishers, 2021. 
Jones, William - Finger-Ring Lore: Historical, Legendary, Anecdotal. Chatto & Windus, London, 1877.  
McCarthy, James R. - Rings through the Ages: An Informal History. Harper & Brothers, 1945. 
Neveus, Torgny - En akademisk festsed och dess utveckling: Om promotioner vid Uppsala universitet. Uppsala Universitet, Uppsala, 1986. 
Neveus, Torgny - Lagerkransar & logotyper: Symboler och ceremonier vid svenska universitet. Natur och kultur, Stockholm, 1999.    
Olsson, Bror - Doktorspromotioner i Lund. Föreningen Det Gamla Lund, Årsskrift XXIX/1947. Lund, 1947. 
Platon - Valtio. På grekiska Politeia, översatt till finska av Marja Itkonen-Kaila, ny upplaga av Platon: Teokset 4 publicerad år 1981, Otava, Keuru, 2012. 
Riisoy, Anne Irene - "Performing Oaths in Eddic Poetry: Viking Age Fact or Medieval Fiction?". Journal of the North Atlantic. 8 sp8. 141–156.  
Red. Elina Kuusisto & Markku Heikkilä - Tohtoripromootio 2011: Teologinen tiedekunta. Helsingfors universitets teologiska fakultet, Helsingfors, 2012. 
Tolkien, J. R. R. - Taru Sormusten Herrasta. På engelska The Lord of the Rings, översatt till finska av Kersti Juva, Eila Pennanen & Panu Pekkanen. WSOY, Helsingfors, 2007.