Den första allmänna kransbinderskan, Ida Mathilda Avellan (senare Aminoff), genomförde sitt uppdrag i den första promotionen som hölls i Helsingfors 1832. Hon fick ett flerradigt pärlhalsband med ett strasslås i empirestil, det vill säga en fermoir. Vi vet att även Rosina von Haartman (senare Lavonius) fick ett sådant 1840. Sofia Tengström fick 1844 ett armband från S:t Petersburg med en gyllene tofs.
Johanna Rein fick 1850 en gyllene brosch i nyrokoko med långa kedjor och en klocka. En liknande kombination fick allmänna kransbinderskan Aina Topelius (senare Nyberg) 1864. En bild av henne finns i
I mitten av 1800-talet blev den så kallade arkeologiska stilen på modet i Europa. Då inspirerades smyckesmakarna bland annat av de imponerande smycken som hittats i etruskers och vikingars gravar. När guldsmedsmästaren Otto Roland Mellin från Helsingfors började tillverka den här typen av smycken blev de populära även i Finland. Ulla Tillander-Godenhielm har konstaterat att de var en slags föregångare till Kalevala-smyckena.
Den allmänna kransbinderskan 1877, Anna Schauman (senare Nohrström), fick en fin brosch och ett armband i den arkeologiska stilen. De är tillverkade med hjälp av granuleringsteknik, där smycket har ett mönster av små guldkulor. Armbandet visades på Mellin-utställningen på Finlands ur- och smyckesmuseum Kruunu i Esbo 2023.
Den allmänna kransbinderskan 1886 Hedvig Estlander fick ett armband. Det hade tillverkats 1885 av den ansvariga arbetsmästaren vid Otto Roland Mellins verkstad Petter Airaksinen. Armbandet består av avlånga guldbitar som är placerade som tegelstenar i tre rader. De bildar en böjlig ledad struktur. I mitten finns en rund dekoration i gotiskt formspråk. I mitten av den finns en stor sötvattenspärla omgiven av 28 små diamanter. Smycket hör till Helsingfors stadsmuseums samlingar och visades på Nationalbibliotekets utställning Jubel enligt tradition 2023.
Sophie Mannerheim var allmän kransbinderska 1919 vid den första promotionen efter Finlands självständighet. Hon fick ett formgjutet armband i guld, tillverkat av Suomen Kultaseppä Oy, som liknade en förstorad magisterring. Tyvärr har smycket försvunnit. Smyckena gjöts i samma form fram till 1957. Den följande allmänna kransbinderskan vid promotionen 1923 Elli Ståhlberg (senare Schauman) gav sitt armband till guldinsamlingen 1940. Det äldsta bevarade smycket av den här typen är allmänna kransbinderskan Hilkka Suolahtis (senare Linkola) armband från 1927. Det visades också på utställningen Jubel enligt tradition. Vid promotionerna på 1960–1970-talet fick de allmänna kransbinderskorna en armring som liknade en uttänjd magisterring. År 1969 tillsattes en stödring till Nils Westerbacks spröda design.
Från och med 1982 har kransbindarna fått ett unikt smycke vid varje promotion. Det är en återgång till den praxis som rådde under de sista årtiondena av autonomin. Även tidigare – under autonomins tid – var smycket annorlunda varje gång, men inte nödvändigtvis unikt. Kring millennieskiftet var det tradition att smyckets motiv på något sätt anknöt till promotionen.
Också den här delen av traditionen lever i tiden, och på 2020-talet har man för de allmänna kransbindarna även valt smycken som speglar kunskapens låga, som är universitetets symbol.
Text: Jukka Relas, FD
Denna text har ursprungligen publicerats i bloggen Där de härliga lagrarna gro. Det var den officiella bloggen för promotionens jubelår 2023, och där publicerades korta texter om promotionstraditionen och dess historia och nutid. Redaktör för bloggen var FD Eva Ahl-Waris.