Lagerkransen har inte hört till den akademiska världen från allra första början. Vid de första universitetens tidiga promotioner testades kandidaterna om de var värdiga mästartiteln, det vill säga lärartiteln. Om mästarna, det vill säga magistrarna, konstaterade dem värdiga fick kandidaterna sälla sig till magistrarnas skara. Då fick de nya magistrarna en röd hatt som kallades biretta eller pileus på latin. Lagerkransen kom med i bilden först senare.
Enligt de källor vi har kvar gavs den första lagerkransen till en magister först 1315 vid universitetet i Padua. Den 3 december bekransade universitetet historikern och poeten Albertino Mussato med en lagerkrans som tack för hans arbete som universitetets och stadsstaten Paduas sändebud vid den tysk-romerska kejsaren Henrik VII:s hov. På den tiden höll den italienska renässansen på att utvecklas till en bredare kulturströmning, och beundran av antiken tog sig bland annat uttryck i att städer, furstar och universitet i Italien började bekransa poeter och den latinska poesin blev ett av humanismens stora ideal. Från den här tiden finns det kända porträtt av Dante Alighieri och Petrarca iklädda lagerkransar, och titeln för engelska hovets hovpoet Poet Laureate, lagerkransad poet, hänvisar till den här seden att kröna stora poeter med en lagerkrans. På porträtt av Dante och Petrarca kan man se bägge symbolerna för magistergraden, den gamla röda mössan och lagerkransen. Petrarca lagerkröntes först 1341 i Rom av senaten och stadsstaten.
På medeltiden blev lagerkransen senantikens kristna martyrers krona, vilket kan ses i basilikan Sant'Apollinare Nuovo i Ravenna i en mosaik som är skapad av bysantiska mästare och som föreställer en procession av helgon. Helgonens lagerkransar är dekorerade med guld och ädelstenar. Kranssymboliken härstammar från idrottshjältarnas och gladiatorernas segerkransar på arenorna i antikens Rom. Därifrån har de adopterats som tecken för en annan slags seger i en andlig tävlan och som segertecken för kristna martyrer som dött i förföljelser.
I äldre finsk litteratur kan magisterpromotionen ibland kallas för maisterien kruunajaiset, magisterkröning. Det kommer från det svenska uttrycket lagerkröning, som i sin tur härstammar från det latinska ordet corona, vilket ursprungligen betydde krans eller cirkel, men som senare också kom att betyda krona. Under det romerska kejsardömet bar kejsarna gyllene lagerkransar, liksom triumfatorerna, som ett segertecken. Dessa gyllene lagerkransar var en tidig förebild för de medeltida kungarnas kronor.
Lagern var i Rom liksom i antikens Grekland ett heligt träd, och lagerlundar ansågs vara heliga boplatser för till exempel gudar och nymfer. I Rom var en krans av lagerblad ett segertecken. Generaler som ledde hem segerrika krigshärar i triumf kröntes med lagerkransar. Bredvid denna lagerkrönta triumfator gick en officer eller slav och viskade "Memento mori", "kom ihåg att du är dödlig", för att inte herosen i centrum för allt firande skulle få för höga tankar om sitt eget värde och sina rättigheter. Under kejsar Augustus tid blev lagerkransar och triumfer ett privilegium förunnat endast medlemmar av kejsarfamiljen. Enligt legenden såg Augustus maka och därmed blivande kejsarinnan Livia en örn fånga en vit höna i sina klor och sedan släppa ner den i hennes famn. I sin näbb hade hönan en kvist från ett lagerträd som Livia på augurernas inrådan planterade i trädgården till en villa hon ägde utanför Rom, på ett ställe som hette Ad Gallinas (hönsträdgården). Både örnen och hönan var fåglar som under antiken användes av det siande prästerskapet augurerna i sina teckenskådningar. Enligt sägnen växte den här lagerkvisten, märkt av tecken och sänd av gudarna, till en stor lagerlund. Bladen till lagerkransarna som den julio-claudianska dynastins kejsares triumfer kröntes med togs från denna lagerlund. Legenden lyder att hela lagerlunden dog en kort tid före dynastins sista kejsare Nero avsattes från makten under de fyra kejsarnas år som började 68 e.Kr.
Det var inte bara i Rom som lagerkransen och spådom hörde ihop, utan den här kopplingen hade kommit till Rom från Grekland. I klassiska Grekland var lagerträdet uttryckligen solguden Apollons, bågskytten som drabbar jorden med sjukdomar, heliga träd. Apollons helgedom i Delfi var skådeplats för de pythiska spelen, som tillsammans med de numera bäst kända olympiska spelen och korintiska spelen var de största idrottstävlingarna i den grekiska världen. Precis som i början av de moderna olympiska spelens historia tävlade man i antiken i poesi och andra konstgrenar, och de segrande poeterna bekransades med Apollons lagerblad. Apollon var ju trots allt musernas ledare och musikens och poesins gud. De pythiska spelen fick sitt namn av den mytiska ormen Python, som också gett namn åt ormfamiljen Python. Enligt myten bodde den förfärliga Python i en grotta i Delfi och terroriserade sin omgivning tills Apollon dödade ormen med sina pilar. Men ormen i fråga var av gudomligt ursprung, och för att försona sin gärning grundade Apollon de pythiska spelen till minne av den. I antiken var många olika tävlingar ursprungligen en del av begravningsceremonier. Även romarnas gladiatorspel var ursprungligen en del av makthavarnas och högt stående personers begravningsriter, där den som förlorade blev ett blodsoffer för den avlidnas ande.
I Delfi fanns också den grekiska världens mest kända orakel. Apollons särskilda prästinna, som bar namnet Pythia, förmedlade Apollons profetior i diktform till dem som bad om råd av guden. Det har redan i flera århundraden förts en hetsig debatt om ursprunget till Pythias trans. Man har utgått från att det i Delfi fanns en kammare som fylldes med vulkaniska gaser, en adyton, men ingen sådan har hittats vid utgrävningar, och åsikterna inom vetenskapen om huruvida den lokala berggrunden kan producera sådana gaser går isär. I Pausanias och Strabons beskrivningar bär Pythia på en lagerkvist och tuggar på lagerblad. Både profeten och den som ber om råd bär även lagerkransar. Detta inspirerade forskare på 1800-talet att söka källan till den gudomliga transen i lagerbladen. Lagern innehåller små mängder av blåsyra, men lagerbladen innehåller inga ämnen med hallucinerande effekter. Ibland har det också funderats över vilken av lagerns giftigare släkting det kan vara fråga om, till exempel den även i Finland förekommande tibasten (Daphne mezereum), men de antika författarna redan från Plinius pratar tydligt om Delfis lagrar, separat från andra lagerträd. Lagerbladen var alltså trots allt inte källan till Pythias trans, utan hon använde dem för att rena sin mun före hon uttalade gudomliga och heliga ord om framtiden. De pilgrimer som kommit för att be om kunskap bar kransar gjorda av Delfis lagrar när de återvände till sin hemstad från helgedomen för att återge gudens heliga ord och sanning. Lagerkransen var alltså ett tecken på gudomlig kunskap som erhållits utanför den vardagliga världen. Samtidigt gav lagerkransen ett visst skydd mot stråtrövare och fiender på hemvägen, eftersom den som skadade resenärer som stod under gudomligt beskydd ansågs dra på sig gudarnas dom. Man var särskilt rädd för Apollons vrede, i och med att han spred sjukdomar med sina pilar.
Förhållandet mellan Apollon och lagerträdet i den grekiska mytologin förklaras med myten om Apollon och Daphne. Daphne var den vackra dottern till en flodgud och en nymf som Apollon förälskar sig i efter att Eros skjutit honom med kärlekens pil och Daphne med avskyns pil. Bakgrunden till denna händelse var ett gräl mellan Eros och Apollon om en helt annan fråga, precis som så ofta i den grekiska mytologins intrikata såpopera. Solguden jagade nymfen, och för att undkomma guden bad nymfen sin far (eller i en annan version av myten överguden Zeus) att förvandla henne till någonting annat. Flodguden Peneios förvandlade sin dotter till ett lagerträd, av vars grenar Apollon sorgfallen band sin krans. Myten har senare blivit en förklaringsmyt, som strävar efter att förklara en sed, rit eller ett fenomen. Daphne betyder nämligen lager på grekiska. Denna förvandling berättas ha skett i Tempedalen i Thessalien, som är känd för sina lagerlundar. Versionen i Ovidius Metamorfoser är den mest kända varianten av denna myt, och den har inspirerat många konstnärer genom Europas historia. Det mest berömda konstverket på detta tema är Berninis skulptur i Galleria Borghese i Rom.
Innan Apollonkulten kom till Grekland från Mindre Asien, antas Delfoi under den mykenska och till och med den minoiska tiden ha varit jordgudinnan Ges (klassiska antikens Gaia) helgedom. Ge blev senare känd som gudinnan Athena. Ormen Python som Apollon dräpte var ett heligt djur. Den färdades mellan underjorden och människans sfär ovan jord. Ormar ansågs också ha många mystiska krafter. Man trodde till exempel att ormar gick igenom en slags pånyttfödelse när de ömsade sitt skinn, och därför trodde man att de kände till det eviga livets hemlighet. I minoiska palats på Kreta har man hittat statyer av en gudinna som håller två ormar i sina händer, och samma symbol har också hittats långt borta i Norden, på Gotland på en bildsten från bronsåldern. Senare i mytologin förekommer två ormar i myten om Herakles, där himlens drottning Hera skickar två ormar för att döda Zeus son när han ännu är ett litet barn i sin vagga. Men halvguden Herakles stryper i stället de heliga ormarna till döds. Heliga ormar var förknippade med kulten av en gudom som härskar över jordens gåvor. Vi känner till eventuella kvarlevor av denna kult också i Finland: Ännu i 1800-talets ladugårdar på glesbygden höll man heliga tomtormar, som man matade med kornas mjölk. Om tomtormen dog trodde man att det betydde att gårdens boskap skulle dö. Medan man i Finland trodde att överguden Ukkos maka Raunis heliga rönn skyddade mot blixten, trodde man längs Medelhavets stränder lika om lagerträdet som knäpper när det brinner. Heliga lundar, offerstenar och ormar hör starkt samman med anfäderskulten, och i den agrariska religionen trodde man att odlingsjorden fortfarande behärskades av de hädangångna förfäder som röjt den. I den grekiska mytologin spelade blodsoffer en viktig roll vid nekyia, där de avlidnas andar erbjöds blod för att de skulle få förmåga att tala. Eftersom andarna är döda befinner de sig utanför tiden och kan förtälja om framtiden till exempel för eposens hjältar, som Odysseus och Aeneas. Att hämta information från dödsriket utvecklades till ett eget tema i den episka litteraturen. En inhemsk representant är Väinämöinens resa till Tuonela för att hämta de ord han behöver för att bygga en båt.
De äldre skikten av helgedomen i Delfoi representerar ritualen med hyddan och pojken som förekommer utspritt i de grekiska författarnas texter. För ritualen reste man en hydda av grenar från träden i lagerlunden, och valde genom lottning en pojke som fick i uppgift att leda helgedomens präster för att fälla hyddan och sedan "fly" till Tempedalen i Thessalien. I Tempe bröt pojken och prästerna grenarna och återvände med dem i triumftåg till Delfoi. Bakgrunden till ritualen antas vara ett skådespel som symboliserar en forntida offerkungs död och den nya kungens återfödelse. Detta eftersom lagerträdet var en symbol för helgande och renande, och rentvådd från blodsynd.
I Delfoi låg också den grekiska världens medelpunkt, den heliga stenen Omfalos, som sades vara den plats där två örnar möttes som överguden Zeus sänt att flyga ut åt öster och väster från Olympos. Omfalos var eventuellt en offersten i den tidigare jordgudinnans kult, som blev kvar i den heliga lagerlunden när Apollons prästerskap tog över helgedomen. Gudomens profet och röst var dock fortfarande en kvinna, Pythia, eftersom det ansågs att gudomen endast talade genom en kvinna, även om herraväldet över den heliga lunden i och med Python-myten övergick till solguden Apollon. Vid sidan av transen har man föreslagit att ett tidigt tillvägagångssätt för oraklet har varit att tolka lövens sus i den heliga lagerlunden, eller de skuggor löven kastar på marken, precis som i Zeus heliga eklund i Dodona i Epirus.
Hurdana ceremonier som kan ha bedrivits i Delfoi tidigare kan man utröna genom att titta på det mer ålderdomliga Kreta, som i mångt bevarats trots de doriska stammarnas vandring. På Kreta offrade prästinnorna offerdjur på den heliga stenen i gudinnan Heras heliga lund, eller drack offertjurars blod för att falla i trans och profetera för stadens kungar. Blod kunde också användas för nekyia, det vill säga nekromanti. Även på Kreta avgränsade och helgade lagerträden ett särskilt heligt område runt offerplatsen. Möjligtvis trodde redan den neolitiska tjurkulten att tjurens blod var giftigt för andra än dem som helgats av en gud, eftersom man trodde att en del av det kraftfulla djurets styrka fanns i dess blod.
Lagerträdets gyllenvita blommor utvecklas till små bär som när de mognar byter färg från grönt via rött till svart. De röda lagerbärens färg har eventuellt kopplats ihop med blodet från offren i lagerlundarna, vilket tillsammans med lagerträdets doft har gjort trädet heligt. Det engelska ordet för kandidat, bachelor, kommer via franskan från latinets baccalaureus, som betyder lagerbär, eftersom det från lagerbären skjuter upp lagerträd, av vilkas grenar magistrarnas kransar binds.
I forna Egypten var lagerträdets grenar ett av materialen som användes för att göra Osiris kranskrona. Osiris, dödsrikets gud som vunnit över döden, lever för evigt kvar i De dödas boks trollformler. Osiris krona lades på sarkofagens ansikte i begravningsriterna under Nya rikets tid, och seden med att använda denna "de rättsinnades krona" bevarades i Egypten ända fram till romarrikets tid. Denna livets krona jämställdes med solguden Ras krona. Liksom Ra var också Apollon i Delfoi en solgud, och kopplingen mellan ljus och kunskap var uppenbar. Kopplingen mellan solguden och lagerträdet är logisk, när man tänker på lundarna av lagerträd på stränderna runt Medelhavet, när solen går upp och morgonstrålarna värmer de daggtäckta lagerträdens löv. Då frigörs stora mängder eteriska gaser från lagerbladen, vilket får lagerlundarna att dofta som starkast i gryningen innan den stigande vinden blandar luftströmmarna och får doften att spridas ut i luften.
Lagerträdet är ett aromatiskt träslag, vars löv utsöndrar en kryddig doft. Som många andra växtarter som utsöndrar dofter som behagar människans näsa har även lagerträden sedan tidernas begynnelse använts som läkemedel, som krydda och i ritualer. Med den väldoftande lagern har man försökt rena sådant som upplevts som orent och helga föremål eller områden som tillhör det heliga. Lagerträdet och helig kunskap som ligger utanför det vardagliga har alltså sammankopplats ända sedan början av vår historia.
FM Pasi Pykälistö.
(Texten senast uppdaterad 13.5.2024.)