Samlingar

Viks arboretums växtsamlingar kan delas in i tre helheter, som är de växtgeografiska samlingarna, de taxonomiska samlingarna och områden i naturtillstånd. Växtmaterialet som planterats i arboretet härstammar huvudsakligen från arboretum Mustila, Helsingfors universitets botaniska trädgård och Skogsforskningsinstitutet.

De växtgeografiska samlingarna i Viks arboretum presenterar träd och buskar i den nordliga barrskogszonen och den tempererade lövskogszonen. Områden som rätt så väl motsvarar Finlands klimat finns bland annat i de inre delarna av Alaska, i Kanada i regionerna Ontario, Quebec och British Columbia, i Fjärran Östern kring Ochotska havet och i vissa bergsområden på det norra halvklotet. Vedartade växter går vanligtvis att odla också en underordnad vegetationszon längre norrut än den ursprungliga växtplatsen, vilket gör det möjligt att presentera till exempel centraleuropeiska arter i Viks arboretum.

Ända sedan början har de geografiska samlingarna utvecklats med tanken att de egna växterna för respektive geografiska område stegvis ska ersätta de inhemska arterna. Detta ska ske i ordningen stora träd, små träd, buskar, ris och klätterväxter och till sist växter med örtstam. Avsikten har varit att göra planteringarna så att de beskriver vissa existerande växtsamhällen. Om detta inte varit möjligt, har man på området planterat arter från olika typer av växtsamhällen, men ändå från samma geografiska område.

De geografiska samlingarna i Viks arboretum är Finland, Östasien, Sibirien, Europa samt västra och östra Nordamerika.

Presentationsområdet för de taxonomiska samlingarna har ett separat område för barrträd, alprosor och pilar, en samling av kloner och speciella former av barrträd och ett ängsområde där det bland annat växer popplar, hagtorn, lönnar och lindar grupperade enligt släkte. Det ursprungliga syftet har varit att utveckla den taxonomiska samlingen så att en del av de viktigaste trädsläktena skulle ha ett eget presentationsområde.