För tiotusen år sedan, strax efter den senaste istiden, bosatte sig de första invånarna i regionen kring Gilbbesjávri. Sedan dess har regionen utvecklats till ett rikt kulturlandskap, även om tecknen på mänsklig närvaro inte är lika uttalade här som i agrara områden. Forntida föremål och boplatser, liksom vegetationsförändringar som tyder på tidigare mänskliga aktiviteter, vittnar om en lång historia och ett mångsidigt kulturarv.
Registrerade arkeologiska och kulturhistoriska fornlämningar som är äldre än 100 år i och omkring Gilbbesjávri är markerade med gula prickar på det stora flygfotot. Det är dock viktigt att notera att inte alla arkeologiska och kulturhistoriska lämningar ingår i museiregistren, och därför är det faktiska antalet fornlämningar mycket högre. De blå rutorna och siffrorna på kartan motsvarar de intilliggande fotona av arkeologiska fynd och lämningar från Gilbbesjávri och den omgivande regionen. Gilbbesjávris läge är markerat med en röd punkt.
[1]10 000 år sedan: En spånkärna av chert som hittades i Omasvuotna (no. Storfjord), Sandøren, representerar den tidigaste fasen av stenåldersbosättning i regionen. Den användes för att tillverka tunna och vassa avslag (spån) som formades till knivar och pilspetsar. Kärnan är 6 cm lång.
[2] 6600 år sedan: En dekorerad kantbit av stenålderskeramik (Säräisniemi 1 keramik) och ett snäckskal från en hjärtmussla grävdes ut från platsen Juovvagielas 1 i Gilbbesjávri. De närmaste lokalerna för hjärtmussla ligger i kustregionen cirka 50 km nordväst om platsen. Keramikskärvan är 5 cm och skalet av Cerastoderma edule är 4 cm lång.
[3] 3000 år sedan: Den brutna pilspetsen eller kniven av kvartsit dateras till den tidiga metallåldern. Under denna period kompletterades sten och ben först med koppar, brons och senare järn som råmaterial för verktyg och vapen. Föremålet, som hittades i Guovdageaidnu (no. Kautokeino), Stálojávri, är ungefär 4 cm långt. [4] Liknande kvartsit har brutits i Guonjarvárri, cirka 15 km nordost om Kilpisjärvi biologiska station.
[5]1700 år sedan: Bronsfibulan (broschen) kommer från mynningen av Jiehtájohka (fi. Hietajoki), nära Gárasavvon (fi. Kaaresuvanto, sv. Karesuando). Den här typen av brosch var vanlig i hela Europa under den senromerska tiden (200–400 e.Kr.). Broschen är nästan 7 cm lång.
[6]1000 år sedan: Silverhalsbandet dateras till övergångsperioden mellan vikingatiden och medeltiden. Liknande halsband och halsringar har bland annat hittats i Várjavuonna (no. Varangerfjord) och Anár (fi. Inari, sv. Enare). Östliga influenser syns i hängsmyckena med ankfot, som var typiska för Karelen och västra Ryssland. Halsbandet, som hittades i Ráisa (no. Nordreisa), Indre Eidet, faller över 50 cm från halsringningen.
[7]1000–800 år sedan: Två pilspetsar av järn, från Gieddečohkka (gaffelformad pilspets) och Gielleduottar, är ca 22 cm långa och användes sannolikt för att jaga vildren under den period som motsvarar senare delen av den europeiska medeltiden.
[8] 500 år sedan: En sked av ben eller horn hittades i Gáivuotna (no. Kåfjord), Biertavárri (no. Birtavarre). Skedens form motsvarar nordeuropeiska silverskedar från 1500- och 1600-talen. Silverskedar fortsätter att vara en viktig del av den lokala samiska kulturen. Skeden är 12 cm lång.
[9] 300 år sedan: Boaresmárkan (fi. Markkina) i Enontekis var platsen för en kyrka och en marknadsplats från början av 1600-talet fram till 1826. Järnkorset och glaspärlan från 1700-talet är fynd som förknippas med aktiviteter som ägde rum runt kyrkan. I regionen fortsätter accessoarer av silverhängen och glaspärlor att vara en del av samiska kvinnodräkt. Gravkårset av järn är 29 cm långt och glaspärlans diameter är 1 cm.
[10] Vegetationsförändringar som markerar en gammal boplats: Övergiven boplats
Áillahasspátnju kan lätt upptäckas på flygfotot tack vare vegetationen som tydligt skiljer sig från den omgivande miljön. Det finns tecken på bosättning som sträcker sig över 1000 år – från yngre järnåldern till 1900-talet.
Renskötseln och den livsstil som följer med den genomgår ständiga förändringar. Under århundradenas lopp har deras inverkan på miljön i Gilbbesjávri-regionen fluktuerat i enlighet med detta. Gilbbesjávri ligger nära centrum av den historiska Ruovdnal siida, en av samernas traditionella regionala och administrative enheterna. Kartserien illustrerar utvecklingen av renskötseln och den renskötselrelaterade markanvändningen från 1500-talet till idag. Kartorna visar Gilbbesjávris läge med en röd prick.
1500: Försörjningen för medlemmarna i Ruovdnal siida är beroende av jakt och fiske, som utövas inom familjens territorier enligt specifika säsonger under årets gång. Säsongsbundna besök vid kusten görs för fiske och marknadsaktiviteter. Endast ett fåtal renar hålls, som mest ett par dussin.
1650: Renskötseln ersätter jakt- och fiskeekonomin, vilket leder till en snabb ökning av antalet renar. Det årliga flyttmönstret sträcker sig utanför de traditionella områdena när familjerna börjar tillbringa somrarna vid havet med sina renar. Andra säsonger tillbringas inom familjens traditionella områden.
1751: Storskalig renskötsel är den huvudsakliga försörjningen i Ruovdnal. Somrarna tillbringas vid havet, men de årliga flyttlederna har blivit betydligt längre i takt med att renantalet har ökat. Som en del av Strömstadstraktaten mellan Sverige och Danmark garanterar staterna de samiska renskötarna rätten att korsa statsgränsen.
1852: Efter att Finland blivit en del av det ryska imperiet 1809 upphör Ruovdnal siida att existera som en administrativ enhet. Storskalig renskötsel är den huvudsakliga försörjningen. När statsgränsen mellan Norge och Storfurstendömet Finland stängdes 1852 tvingades många migrationsvägar att dras om genom Sverige. Etableringen av dessa nya rutter orsakar problem, särskilt på grund av den betydande ökningen av hjordarnas storlek. Gränsen mot Sverige stängs också 1889.
1950: Endast en bråkdel av invånarna är beroende av renskötsel för sin försörjning, och endast ett litet antal familjer flyttar med sina renar. Enligt senatens dekret från 1898 om kronans skogar och renskötseln är renskötseln begränsad till särskilda områden som tilldelats renbeteslag. De begränsade betesområdena för dessa renbeteslag, i kombination med ett stort antal renar, bidrar till att betesmarkerna förstörs. Turism, vägbyggen, markutveckling och andra nya former av markanvändning inkräktar dessutom ytterligare på möjligheterna att bedriva renskötsel. I Norge och Sverige fortsätter familjerna med den traditionella renskötselcykeln, om än med mycket kortare flyttvägar.
2000: Käsivarsi renbeteslag delas upp i fyra separata kooperativa enheter. Betesrotation på korta avstånd har ersatt de gamla flyttvägarna, vilket leder till att betesmarkerna tar slut. Renskötseln står nu inför nya hot, bland annat klimatförändringar, gruvdrift och vindkraftsparker.
Gilbbesjávri ligger vid den gamla handelsvägen mellan Torneå och Tromsö. På 1500- och 1600-talen började stater anlägga fästningar, kloster, kyrkor och marknadsplatser i norra Fennoskandien. Dessa var strategiskt placerade i knutpunkter längs väletablerade resvägar. Byn Gilbbesjávri växte fram först efter andra världskriget för att kunna erbjuda tjänster till ett växande antal turister. Gilbbesjávris läge är markerat med en röd punkt.
Björken är alltid samens bästa träd
– Renskötarsame, författaren och konstnären Johan Turi, 1910 –
Sedan urminnes tider har fjällbjörken (Betula pubescens subsp. czerepanovii) spelat en avgörande roll i livet för människorna i Gilbbesjávri-regionen. Björken har varit den viktigaste källan till ved, och björkbladen har bland annat använts som näring för boskap och renar. Storleken och strukturen på dagens fjällbjörkbestånd påverkas i själva verket av mänskliga aktiviteter.
På bilden intill från 1923 kan man se hur stora delar av björkbeståndet på sluttningarna av Sáná (fi. Saana) har huggits ner för att användas som ved. Siilastupa, en fjällstuga som ursprungligen byggdes i den närbelägna dalen Šilisvuopmi (fi. Siilasvuoma) för att underlätta handelsresor mellan Norge och Finland, flyttades ett par kilometer till sin nuvarande plats vid stranden av sjön Gilbbesjávri i början av 1910-talet på grund av brist på ved. Efter flytten byggdes det om till ett gästgiveri som var bebott året runt. Värdarna hade också egen boskap. En stor gårdsplan röjdes runt huset där höet slogs för att ge boskapen mat under vintermånaderna. På sommaren strövade boskapen utanför gården.
I sitt initiativ till att inrätta ett naturskyddsområde vid sjön Gilbbesjávri 1914 skrev botanikern och skogvaktaren Justus Montell: "Under den korta tid som gästgiveriet varit bebott har dess närmaste omgivning, som en gång var ett av de frodigaste områdena runt sjön, så fullständigt ändrat utseende att det numera är nästan omöjligt att föreställa sig hur rik och frodig vegetationen en gång var. [‒ ‒] Den stora mängd ved som årligen bränns, innebär att björkdunge efter björkdunge huggs ner, givetvis så nära gästgiveriet som möjligt. [‒ ‒] Ett typiskt exempel är platån mellan fjällen Sáná och Jiehkkáš, som tidigare, åtminstone till största delen, var täckt av fjällbjörk, men som nu är helt kalhuggen".
Fjällbjörken spelade en viktig roll i vardagslivet när människor främst bodde i kåtor och tält (nordsamiska goahti och lávvu). Den föredragna platsen för att sätta upp en goahti eller lávvu var inom ett björkbestånd, eftersom träden erbjöd skydd och gav lättillgänglig ved.
På 1990-talet berättade renskötaren Johan Rassa om sina upplevelser och konstaterade "I min ungdom [på 1930-talet] högg vi de krokigaste och sämsta träden först, och de som hade torkat och självdött. [Vid trädgränsen, uppe i bergen] var vi särskilt rädda att hugga björk. Där är det kargt och blir inga skott från stubben, det är som om stubben dör helt och hållet om björken huggs. Annars brukar det bli livskraftiga stubbskott och nya björkar efter huggningen."
Under de senaste decennierna har den mest betydande mänskliga påverkan på fjällbjörkbestånden varit bete av semidomesticerade renar. Professor Lauri Oksanen skrev 2019: "Sommarbete av renar minskar onekligen omfattningen av videbestånd, gör fjällbjörk mer mottaglig för larvutbrott från bladätande mätarna och hindrar deras förmåga att återhämta sig. [‒ ‒] I den traditionella betesrotationen befann sig renarna i inlandet under vintern, främst i barrskogar, strövade i inlandet på fjällplatåer och i fjällbjörkskogar under våren och hösten och stannade på kustfjällen, uddarna och öarna under sommaren."
Numera betar renarna året runt i området kring Gilbbesjávri. När statsgränsen mellan Norge och Storfurstendömet Finland stängdes 1852 blev det omöjligt för renarna att flytta mellan betesmarkerna vid kusten och inlandet. Enligt projektet "Fjärrkartläggning av naturen i Övre Lappland", som avslutas 2023, är fjällbjörkskogarna i Käsivarsi-regionen mestadels i utmärkt skick på grund av ett effektivt betesrotationssystem. Endast fjällbjörkskogarna i Malla naturreservat och på Sánás sluttningar är i dåligt skick. Denna försämring kan tillskrivas det faktum att en del renarna från Käsivarsi renbeteslag under de senaste två decennierna har betat mycket intensivt i området.
Kartorna och texterna har tagits fram av forskare vid Helsingfors universitet inom projektet Arkivinformation i miljöforskning, som finansieras av Konestiftelsen (2020–2024). © Jussi T. Eronen, Mikael A. Manninen, Eero Myrsky, Leena Valkeapää och Taarna Valtonen. Layout av Jaakko Pesonen. Översättningar av Mikael A. Manninen (engelska), Taarna Valtonen (nordsamiska), Nina Janasik (titel och inledning) och U.T.S. Inter/NordicTrans (svenska).
Tecken på tidigare mänskliga aktiviteter i den omgivande regionen
Foton av artefakter och fornlämningar: June Åsheim (1), Adnan Icagic (3 & 6), Aud Ahlquist (8) UiT Norges arktiske universitetsmuseum (CC BY-NC-ND 3.0); Markku Haverinen (2, 5, 7 & 9), Petri Halinen (4) Museiverket (CC BY 4.0); Platsdata: Riksantikvaren: askeladden.ra.no (Norge), Museiverket: kyppi.fi (Finland), Riksantikvarieämbetet: raa.se (Sverige); Flygfoton: Bing Aerial Open source, modifierad av Mikael A. Manninen.
Viktiga resvägar i Norden under 1600-talet
Karta och data: © Mikael A. Manninen och Taarna Valtonen. Grundkarta: © Tapio Palvelut Oy / Karttakeskus.
Fjällbjörkbestånd
Bilder: Juhani Ahola (Siilastupa), Museiverket, Historiska bildsamlingar, Juhani Aholas kollektionen (CC BY 4.0); Pekka Kyytinen (Samisk man med hundar), Museiverket Etnologiska bildsamlingar, Pekka Kyytinens kollektionen (CC BY 4.0); © Pentti Sormunen / Vastavalo.net (Fjällbjörkar och Sáná); © Leena Valkeapää (Fjällbjörkar på sommaren och vintern).
Referenser: Montell, J. 1914. Ehdotus Kilpisjaurin rannalle perustettavasta luonnonsuojelusalueesta. Luonnon ystävä 4/1914; Oksanen, L 2019. Kesälaidunnus ei ole ylilaidunnusta. Poromies 3/2019; Rassa, J. = i Ryd, Y. 2005. Eld: Flammor och glöd – samisk eldkonst; Turi, J. 1917. En bok om lapparnas liv; Fjärrkartläggning av naturen i Övre Lappland. Forststyrelsen, Naturtjänster i Lappland 2024. https://tinyurl.com/kaukokartoitus.
Renskötselns historia i Ruovdnal-siida
Kartor och data: © Mikael A. Manninen och Taarna Valtonen. Grundkarta: © Tapio Palvelut Oy / Karttakeskus.