Promotionerna har bevarats som en del av universitetstraditionen i århundraden genom att förändra och anpassa sig. Det är sällsynt att ceremonier fortfarande i dag till stor del ser likadana ut som då de blev till. Promotionen är alltså ett exempel på ett immateriellt kulturarv som bevarats väldigt väl. Traditionen med magisterpromotioner fördes in i Finlands nationella förteckning över det levande kulturarvet 2017.
Promotionen uppkom på medeltiden: I Bologna och Paris ordnades promotioner redan på 1200-talet. Helsingfors universitets, tidigare Kungliga Akademien i Åbo (1640–1827) och Kejserliga Alexanders-Universitetet (1827–1918), promotionstradition såg dagens ljus i ett tidigt skede. Filosofiska fakultetens första promotion ordnades år 1643, endast tre år efter att Kungliga Akademien i Åbo grundades. Traditionen har fortsatt så gott som oavbruten sedan dess, och även spridit sig till andra fakulteter och universitet. Helsingfors universitets filosofiska fakultets promotion är fortfarande den största promotionen.
Vid Kungliga Akademien i Åbos filosofiska fakultet fortsatte promotionerna så gott som oförändrade, som ett endagsevenemang avsett endast för magistrar, fram till början av 1800-talet. Promotionen började med att deltagarna samlades hemma hos promotorn. Därifrån gick promovenderna i procession till Akademihuset, där promotorn promoverade dem. Många av elementen i dagens promotioner, såsom processionerna och frågan till primusmagistern, fanns med redan i dessa första promotioner. Också symboliken kring promotionen har bibehållits oförändrad i århundraden: Redan på 1700-talet symboliserade lagerkransen magistrarnas prestationer. Likaså börjar promotionsakten fortfarande med promotorns tal och avslutas med ultimus tal. Promotionen bestod av tre festliga evenemang: promotionsakten, promotionsgudstjänsten och promotionsmiddagen. Universitetet verkade i anspråkslösa förhållanden, och endast män promoverades.
På 1800-talet spelade universitetet en viktig roll i samhället, och promotionerna och andra akademiska fester var några av ytterst få allmänna festligheter som var Storfurstendömets egna. Dessa fester gav också Finlands politiska elit och intelligentia en chans att träffas i en tid då medierna var outvecklade och avstånden långa. Promotionerna hade därmed också en stor social och nationell betydelse. Under 1800-talet fick promotionstraditionen flera element som finns kvar än i dag, till exempel promotionen av jubelmagistrar och traditionen att promovera doktorer och magistrar vid samma evenemang. På 1850-talet etablerade sig sången Vårt land som en del av promotionernas program. På 1870-talet förlängdes festligheterna till tre eller fyra dagar. Fler evenemang togs med i promotionen, och bland annat balen etablerade sig som en del av promotionen på 1880-talet, när den fick en perfekt lokal i det nybyggda Studenthuset (i dag Gamla studenthuset). Samtidigt växte promotionerna i storlek och utvecklades till viktiga societetsevenemang. Vi känner väl till dessa evenemangs historia, eftersom det skrevs flitigt om dem i pressen.
Så småningom försvann seden att promovera magistrar vid promotioner på andra håll i världen, och promotionerna började få drag som endast förekommer i Finland. En helt finländsk specialitet är valet av en allmän kransbindare (ursprungligen den allmänna kransbinderskan). Magisterpromotionerna i Helsingfors sågs redan på 1840-talet som en finländsk tradition som stärkte den finsknationella identiteten. Vid samma tid hade magisterpromotionerna redan försvunnit från universiteten i många andra länder, men i Finland var de akademiska promotionsfestligheterna och deras symboler förknippade med fosterländskheten och bevarades därför. Vid filosofiska fakultetens promotion 1850 sjöng man i slutet av promotionsakten för första gången sången Vårt land, som blev en etablerad del av promotionsprogrammet. I slutet av 1800-talet hotades promotionerna av de spända relationerna till Ryssland, eftersom det vid promotionerna förekom en finsknationalistisk anda. För att få ordna en promotion krävdes därför kejsarens samtycke.
Efter Finlands självständighet fortsatte promotionstraditionen oavbruten. Det självständiga Finlands första promotion ordnades 1919. Efter första världskriget ordnades inga magisterpromotioner på hela 14 år. Föregående gång en lika lång paus i traditionen hölls var på 1700-talet, på grund av stora nordiska kriget. Det var besvärligt att börja ordna promotioner igen efter ett så långt avbrott, eftersom det var svårt att komma ihåg de många detaljerna i promotionstraditionen. På grund av detta etablerades småningom en sed att skriva en minnesbok över varje promotion. På 1970-talet ansågs promotionerna vara gammalmodiga och elitistiska, och de blev därför mer småskaliga än tidigare. In på 1980-talet förändrades dock stämningen i samhället, och promotionerna blev populära igen.
Promotionen har sina rötter i Europa, men den har blivit ett uttryck för specifikt den finländska kulturen. Genom århundradena har det upplevts att ett anslående firande av magistrarnas och doktorernas prestationer hör till det akademiska livet. Promotionstraditionen har ansetts vara en värdefull del av det finländska universitetslivet och har bibehållits livskraftig även genom svåra tider. Samtidigt har traditionen utvecklats i och med att varje promotion och varje promotionskommitté försöker bidra med någonting nytt till den flera hundra år gamla traditionen.
Samhällsvetenskapliga fakulteten grundades samma dag som andra världskriget tog slut. Den värld som följde på krigen krävde en ny sorts utbildning för moderna ämbeten. I fakultetens tidiga skeden präglades även ceremonierna av starka personliga erfarenheter från kriget. Den första promotorn, dekanus Hugo E. Pipping, sade i sitt promotionsanförande år 1950 att de stupades tystnad talar starkare än både ord och musik:
“Vi sakna dem som skulle stått här i dag, djupt och tacksamt, och utan bitterhet. Deras anspråkslösa, tysta frånvaro talar, talar med mera bärande stämma än dagens ord och festmusik kunna uppbringa, om trohet och ideal, om bildningens och individens styrka att bära offer och förvandla nederlaget till andens seger.”
Hederssaluterna efter promotionsakten samt promovendernas kransnedläggning vid hjältegravarna var en del av promotionstraditionen i samhällsvetenskapliga fakulteten i tre generationer och under 13 promotioner mellan 1950 och 2011. År 2016 ersattes kransnedläggningen med ett tal där generation Y, den fjärde i ordningen, påmindes om att den är den första som inte längre har någon direkt kontakt med krigets fasor – inte ens genom sina far- eller morföräldrar. På grund av kriget i Ukraina och för att undvika missförstånd valde man i 2022 års promotion att utelämna de traditionella hederssaluterna.
Aktuella samhällsfrågor har alltid varit närvarande i promotionerna vid "Valtsika", även om man inte började formulera särskilda teman förrän efter millennieskiftet. Under 2000-talet har varje promotion i samhällsvetenskapliga fakulteten haft ett särskilt tema, valt av promotionskommittén:
Alla promotioner vid statsvetenskapliga fakulteten har firats i Helsingfors.
1. 31.5.1950
2. 31.5.1956
3. 31.5.1961
4. 25.5.1966
5. 27.5.1971
6. 28.5.1976
7. 22.5.1981
8. 23.5.1986
9. 18.5.1990
10. 26.5.1995
11. 26.5.2001
12. 27.5.2006
13. 3.6.2011
14. 27.5.2016
15. 20.5.2022
16. 22.5.2026
1949
Karl Robert Brotherus, professor i statskunskap och rektor för universitetet. Fakultetens session tilldelade honom hedersdoktorstiteln utan ceremoni, och Brotherus avled ett par månader senare.
1950
Juho Kusti Paasikivi, Republiken Finlands president.
1955
Hugo Edvard Pipping, professor i nationalekonomi och fakultetens första dekanus.
(Hedersdoktorat utdelades vid fakultetens högtidssession i samband med 10-årsjubileet.)
1956
Eino Jutikkala, professor i Finlands och Nordens historia, Helsingfors universitet. Jutikkala promoverades år 2006 till jubelhedersdoktor och är så vitt känt den första i sitt slag i universitetets historia.
Risto Ryti, president.
Eino Kaila, professor.
Rickard Sandler, Sveriges tidigare utrikesminister, landshövding.
John Vuorinen, professor, Columbia University, New York, USA.
1961
Georg Gripenberg, ambassadör.
Eino H. Laurila, FM, avdelningschef.
Torgny Segerstedt, professor, rektor, Uppsala universitet, Sverige.
1966
Paavo Mustala, socialråd.
Jan Tinbergen, professor, Nederländerna.
Georg Henrik von Wright, akademiker.
1971
Gunnar Myrdal, professor, Sverige.
Carl Harald Cramer, professor, Sverige.
Stein Rokkan, professor, Norge.
Max Jakobson, ambassadör.
Mauno Heikki Rauramo, förvaltningsdirektör.
Leonid Vitaljevitj Kantorovitj, professor, Sovjetunionen.
Heikki Waris, professor.
1976
James William Fulbright, senator emeritus, USA.
Inkeri Anttila, professor i straffrätt vid Helsingfors universitet, direktör för Institutet för kriminologisk forskning och justitieminister i tjänstemannaregeringen 1975.
Kenneth J. Arrow, professor, USA.
Wolf H. Halsti, överste evp.
Sven Lindman, professor.
Ernst Söderlund, professor, Stockholms universitet, Sverige.
1981
Alva Myrdal.
Edmond Malinvaud.
Lolo Krusius-Ahrenberg, professor.
Lauri Aadolf Puntila, professor.
Arvo Soininen, professor.
Kai Warras, generalsekreterare för Finlands Röda Kors.
1986
Mauno Koivisto, Republiken Finlands president.
David Cox, professor, London, Storbritannien.
S. N. Eisenstadt, professor, Jerusalem, Israel.
Rom Harré, professor, Oxfords universitet, Storbritannien.
Kurt Jansson, biträdande generalsekreterare vid Förenta Nationerna.
George F. Kennan, professor, USA.
György Ránki, professor, Ungern.
Magdalena Sokolowska, professor, Polen.
James Tobin, professor, USA.
1990
Jean-Baptiste Duroselle, professor, Université Paris I, Frankrike.
Robert M. Solow, professor, USA. Nobelpristagare i ekonomi 1987.
Wlodzimierz Wesolowski, sociolog, Polen.
Tatjana Zaslavskaja, Sovjetunionen.
Rozanne Ridgeway, USA:s tidigare ambassadör i Finland.
Pehr Gyllenhammar, VD för Volvo-koncernen.
Veijo Meri, författare.
Ensio Siilasvuo, generallöjtnant.
1995
Robert Audi, professor, Nebraska, USA.
Aatos Juho Michel Erkko, styrelseordförande för Sanoma Oy.
Vladimir Alexandrovitj Jadov, direktör för Sociologiska institutet vid Ryska vetenskapsakademin, Ryssland.
Rita Liljeström, professor, Göteborg, Sverige.
Assar Lindbeck, professor, Stockholm, Sverige.
James Thomas Lull, professor, San José State University, USA.
Jorma Jaakko Ollila, vice verkställande direktör för Nokia.
Antoni Rajkiewicz, ledamot av Polens vetenskapsakademi, Polen.
Ene-Margit Tiit, Tartu universitet, Estland.
2000
Galina M. Andrejeva
Brenda Dervin
Jaakko Iloniemi
Vytautas Landsbergis
Marja-Liisa Swantz
Martin Krister Wahlbäck
2006
Martti Ahtisaari, president
Willem Doise
Boris M. Firsov
Harri Holkeri
Aulikki Kananoja
Mervyn King
Olle Krantz
Marju Lauristin
Carole Pateman
Timo Relander
Nicholas Rescher
Dame Marilyn Strathern
2011
Heli Jeskanen-Sundström
Antti Karppinen
Paavo Lipponen
Hilkka Pietilä
Vappu Taipale
Thandika Mkandawire
Shalom Schwartz
Hans-Werner Sinn
Dora María Téllez
Göran Therborn
B. Vivekandan
Kari Waerness
2016
Ljudmila Aleksejeva
Mahzarin Banaji
Kenneth Binmore
Kalle Könkkölä
Douglas Maynard
Evert Vedung
2022
Jane Humphries, professor emerita, All Souls College, Oxfords universitet, Storbritannien.
Nobuhiro Kiyotaki, professor, Princeton, USA.
Erkki Liikanen, politices magister, emeritusdirektör för Finlands Bank och tidigare EU-kommissionär.
Ann Pettifor, nationalekonom.
Laurent Thévenot, professor, École des hautes études en sciences sociales, Paris, Frankrike.
1950 Hugo Edvard Pipping, professor i nationalekonomi.
1956 Bruno Kaarle Suviranta, professor i nationalekonomi.
1961 Matti Niilo Rafael Leppo, professor i nationalekonomi, särskilt i finanslära.
1966 Heikki Tapio Waris, professor i socialpolitik.
1971 Lauri Aadolf Puntila, professor i politisk historia.
1976 Lauri Olavi af Heurlin, professor i nationalekonomi.
1981 Gösta Mickwitz, professor i nationalekonomi.
1986 Kullervo Rainio, professor i socialpsykologi.
1990 Jouko Juhani Kyösti Paunio, professor i nationalekonomi.
1995 Yrjö Vartia, professor i nationalekonomi, särskilt i ekonometri.
2000 Hannu Niemi, professor i statistik.
2006 Leif Åberg, professor i organisationskommunikation.
2011 Seppo Hentilä, professor i politisk historia.
2016 Jan Sundberg, professor i allmän statskunskap.
2022 Anssi Peräkylä, professor i sociologi.
2026 Sarah Green, professor i sociologi.
1950 prof. Matti Leppo
1956 prof. L. A. Puntila
1961 prof. Jaakko Hintikka
1966 prof. Jouko Paunio
1971 bitr. prof. Elina Haavio-Mannila
1976 prof. Göran von Bonsdorff
1981 tf. prof. Martti Noponen
1986 prof. Hannu Niemi
1990 D. Sc. Martti Turtola
1995 doc. Martti Häikiö
2000 prof. Leif Åberg
2006 prof. Riitta Jallinoja
2011 prof. Anne Haila
2016 prof. Sarah Green
2022 prof. Åsa von Schoultz
2026 prof. Juhana Aunesluoma
1950 dr L. A. Puntila
1956 doc. Tuure Junnila
1961 dr Jaakko Nousiainen
1966 dr Kullervo Killinen
1971 tf. prof. Martti Noponen
1976 doc. Risto Seppälä
1981 doc. Martti Häikiö
1986 doc. Klaus Helkama
1990 doc. Riitta Jallinoja
1995 doc. Leif Åberg
2000 doc. Kaisa Kauppinen
2006 prof. Tuomas Forsberg
2011 universitetslektor Ullamaija Seppälä
2016 doc. Nelli Hankonen
2022 bitr. prof. Maija Jäppinen
2026 prof. Minna van Gerven
1950 Veikko O. Lehtonen
1956 Klaus M. Törnudd
1961 Heimo J. Järvinen
1966 Arto O. Mansala
1971 Klaus E. Helkama
1976 Jarmo K. Viljakainen
1981 K. Peter Stenlund
1986 Timo K. Rajakangas
1990 Pekka J. Pere
1995 Piia Heinämäki
2000 Mari Soikkeli
2006 Maija Jäppinen
2011 Olli Hyvärinen
2016 Maarit Olkkola
2022 Elina Uutela
1950 Unto K. Partanen
1956 Elina Haavio
1961 V. Aarre M. Heikkilä
1966 E. J. V. Kalle Lehtovuori
1971 Irja Eskola
1976 Voitto S. Huotari
1981 Tuulikki Sotamaa
1986 Marjo Riitta Manner
1990 Pekka T. Martikainen
1995 Heikki Hautsalo
2000 Laura Vartia
2006 Nelli Hankonen
2011 Salla-Maaria Laaksonen
2016 Hanna Buchwald
2022 Sini Järnström
1950 Göran E. von Bonsdorff
1956 Armas V. Nieminen
1961 Pertti A. Pesonen
1966 E. Olavi Riihinen
1971 Valma Oili Marjatta Marin
1976 Asko J. Puumalainen
1981 Seppo M. S. Honkapohja
1986 Markku A. J. Rahiala
1990 Markku J. Kivinen
1995 Mika Widgrén
2000 Hannu Vartiainen
2006 Timo Vesala
2011 Inari Sakki
2016 Jyri Liukko
2022 Hannu Lahtinen
1950 – vid denna promotion promoverades endast en doktor.
1956 Erik A. Allardt
1961 Kalevi T. M. Heinilä
1966 Olavi A. Borg
1971 R. Erkki O. Pihkala
1976 Juhani Laurinkari
1981 Jorma J. Miettinen
1986 Riitta Inkeri Jallinoja
1990 Eino J. E. Ketola
1995 Lennard Sillanpää
2000 Pekka Aula
2006 Susanna Fellman
2011 Hanna Wass
2016 Maija Jäppinen
2022 Haoxuan Sa
1950 Veli Verkko, professor i sociologi.
1956 Jan-Magnus Jansson, professor i allmän statskunskap.
1961 Pentti Pöyhönen, professor i nationalekonomi.
1966 Lauri Aadolf Puntila, professor i politisk historia.
1971 Kullervo Rainio, professor i socialpsykologi.
1976 Keijo Korhonen, professor i politisk historia.
1981 Olavi Riihinen, professor i socialpolitik.
1986 Erkki Koskela, professor i nationalekonomi, särskilt finanslära.
1990 Yrjö Vartia, professor i nationalekonomi, särskilt ekonometri.
1995 Pertti Tiihonen, professor i masskommunikation.
2000 Seppo Hentilä, professor i politisk historia.
2006 Mirja Satka, professor i socialt arbete.
2011 Heikki Patomäki, professor i världspolitik.
2016 Sakari Saaritsa, docent i socialhistoria.
2022 Mervi Pantti, professor i kommunikation.
1950 Jussi Teljo, professor i allmän statskunskap.
1956 Heikki Waris, professor i socialpolitik.
1961 Jan-Magnus Jansson, professor i allmän statskunskap.
1966 Erik Allardt, professor i sociologi.
1971 Paavo Seppänen, professor i sociologi.
1976 Pertti Pesonen, professor i allmän statskunskap.
1981 Ahti Molander, professor i nationalekonomi, särskilt ekonometri.
1986 Jouko Paunio, professor i nationalekonomi.
1990 Elina Haavio-Mannila, tf. professor i sociologi.
1995 Seppo Honkapohja, professor i nationalekonomi.
2000 Seppo Honkapohja, professor i nationalekonomi.
2006 Vesa Kanniainen, professor i nationalekonomi.
2011 Anna-Maija Pirttilä-Backman, professor i socialpsykologi.
2016 Ullamaija Seppälä, prodekan, universitetslektor i socialpolitik.
2022 Hanna Wass, prodekan, universitetslektor i allmän statskunskap.
1950 Veikko H. Sjöblom
1956 Eero M. Häkli
1961 Risto S. Varjonen
1966 Mauri K. Elovainio
1971 Osmo J. Tuomala
1976 Tuula Maj-Lis Linnainmaa
1981 Timo T. Salo
1986 Raimo K. Oksa
1990 Arja Kosonen
1995 Sari Lehtiranta
2000 Janne Hirsto
2006 Arto Aniluoto
2011 Vilja Rydman
2016 Jussi Nuortimo
2022 Juuli Hilska, Laura Luoto & Rosa Salmivuori
2026 Jyrki Rantanen, vicegratister Linda-Liisa Kelokari ja Katja Laine
1950 Leea Vannas
1956 Eva-Maija Kaila
1961 Sinikka Puntila
1966 Marja Anneli af Heurlin
1971 Eva von Bonsdorff
1976 Päivi Pesonen
1981 Pauline von Bonsdorff
1986 Marina Ekholm
1990 Maaria Helkama
1995 Laura Helkama
2000 Aino Honkapohja
2006 Laura Nordenstreng
2011 medicine studerande Paula Vartia, dotter till professor Yrjö Vartia
2016 Tuomas Lento-Hukkinen
2022 Maunu Aunesluoma, son till professor Juhana Aunesluoma
1950 F. E. Sillanpää - Maa ja ihminen ja yhteiskunta
1956 Lauri Viljanen - Laakerijuhla
1961 Aila Meriluoto - Homo Regens
1966 Lauri Nummi - Arpakuviot
1971 P. Mustapää - Corona Triumphalis
1976 Viljo Kajava - Vaeltajat
1981 Pentti Nieminen - Matkalla
1986 - Ingen dikt framfördes.
1990 Arvo Salo - Euroopan viisas vuosi
1995 Jyrki Kiiskinen - Juhlaruno
2000 Kristina Carlson - St. Quentinin tie ja kolme välinäytöstä.
2006 Peter Mickwitz - Räkna rösternä.
2011 Olli Sinivaara - Purkautuva satama.
2016 Ingen egentlig promotionsdikt framfördes. Vid det konfessionsfria tillfället lästes Edith Södergrans dikt Olemisen riemu (Glädjen att vara till), och under nattprocessionen framfördes Promotionsvänner – en ny textversion av Maarit Olkkola, baserad på Paula Vesalas sång Kesäkaverit.
2022 -Ingen egentlig promotionsdikt framfördes. Vid det konfessionsfria tillfället lästes Wisława Szymborskas dikt Utopia.
1950 Biskop i Tammerfors Eelis Gulin
1956 Biskop i Kuopio Eino Sormunen
1961 Fältbiskop Toivo Laitinen
1966 Professor i kyrkohistoria Mikko Juva
1971 Professor i modern kyrkohistoria och kyrkosociologi Paavo Kortekangas
1976 Docent Voitto Huotari
1981 Pastor Jaakko Palomurto
1986 Biskop i Borgå Erik Vikström
1990 Biskop i Helsingfors Samuel Lehtonen
1995 Professor i kyrkosociologi Jouko Sihvo
2000 Biskop i Kuopio Wille Riekkinen
2006 Professor i socialetik Jaana Hallamaa
2011 Biskop i Helsingfors Irja Askola
2016 Kyrkoherde i Kallio församling, assessor Teemu Laajasalo
2022 Kyrkoherde i Kallio församling Riikka Reina
1950 - 1986, 2016
Verket: Vapautettu kuningatar (Den befriade drottningen)
Kompositör: Jean Sibelius
Text: Paavo Cajander
Mer information: Framfördes åren 1950, 1956, 1961, 1966, 1971, 1976, 1981 och 1986. Verket beställdes ursprungligen till 100-årsjubileet av J. V. Snellmans födelse år 1906. Framfördes också 2016 av Ensemble Norma.
1990
Verket: Corona Triumphalis
Kompositör: Ari Vakkilainen
Text: Promotionsdikt av P. Mustapää från 1971 års promotion
Mer information: Uruppförande.
1995
Verket: På väg, op. 49, för blandkör, stråkorkester / kvintett och slagverk
Kompositör: Jouni Kaipainen
Text: Promotionsdikt Matkalla av Pertti Nieminen (från promotionen 1981)
Mer information: Uruppförande.
2000
Verket: In Stadio Laboris
Kompositör: Jukka Linkola
Text: Lauri Otonkoski m.fl. (Sex delar med olika upphovspersoner)
Mer information: Uruppförande. Delar: I In stadio laboris, II Olen valmis todeksi tehty, III Sicut dulcedo mellis, IV Olenko?, V Rerum hoc exigit Natura, VI Kaikkiin suuntiin.
2006
Verket: Stormen, fantasi för blandkör och orkester, op. 20
Kompositör: Mikko Nisula
Text: Bearbetning av en dikt av Eino Leino
Framförande: Ylioppilaskunnan Soittajat och Akateeminen Laulu
Mer information: Uruppförande.
2011
Verket: HUMN. Maestoso för stråkorkester
Kompositör: Verneri Pohjola
Framförande: Ylioppilaskunnan Soittajat
Mer information: Uruppförande.
2022
Ingen kantat framfördes.
Här är den beställda översättningen i samma stil som exempeltexten:
Fest i tre dagar
Magisterpromotionens högtidligheter inleds på Floradagen den 13 maj med valet av den allmänna kransbindaren, som sker vid magisterpromovendisternas latinska möte. Den allmänna kransbindaren är ett barn till en professor eller annan framstående person vid universitetet, och med valet vill promovenderna hedra denna person. Efter valet friar promovenderna till kransbindaren, och när hen tackar ja till uppdraget tågar sällskapet i procession till studenternas vårfest på Gumtäkts äng för att minnas uruppförandet av sången Vårt land. Till sist avnjuts en festlig lunch kryddad med tal.
Den egentliga promotionen pågår i tre dagar i månadsskiftet maj–juni. Promotionen har en mycket noggrann klädkod och till de flesta evenemang bärs frack eller aftonklänning.
Den första dagen, torsdag, ägnas åt förberedelser inför promotionsakten. Då binds magisterpromovendisternas lagerkransar och doktorernas värjor slipas symboliskt. Dagen avslutas med kransbindnings- och svärdslipningsmiddagarna, där flera tal hålls, huvudsakligen på finska och svenska. De förberedda, flerspråkiga talen kan till exempel handla om talarens vetenskapsområde eller ett samhälleligt tema, och de är en väsentlig del av promotionstraditionen.
Promotionsakten är huvudpunkten
På fredagen, den andra dagen, firas promotionens höjdpunkt, själva promotionsakten, i universitetets solennitetssal. Akten är som en välrepeterad föreställning där promovenderna enligt noggrann koreografi promoveras till magistrar och doktorer och tilldelas sina akademiska insignier. Först tågar promovenderna, deras följeslagare och universitetets representanter in i salen i noggrant ordnade processioner. Efter promotorns tal ställs primusmagistern och primusdoktorn frågor inom sitt vetenskapsområde som de ska besvara. När svaren godkänts inleds själva promoveringen. Promovenderna stiger en i taget upp till parnassen för att ta emot sina akademiska symboler: promotorn placerar lagerkransen på magistrarnas huvud, rör vid deras gyllene magistersringar, och ger doktorerna deras värja och doktorshatt.
Under promoveringen spelas vanligtvis inhemsk klassisk musik. Musiken spelar överlag en viktig roll i akten: det traditionella programmet inkluderar alltid åtminstone Sibelius Promotionsmarsch och Andante Festivo. Ofta beställs även nya musikverk för promotionen (traditionellt en kantat), som uruppförs under akten.
Promotionsakten avslutas med ultimusmagisterns tal till fosterlandet. Därefter fortsätter man i procession från solennitetssalen till promotionsgudstjänsten i Domkyrkan eller till en alternativt konfessionslös ceremoni. Processioner är en traditionell del av akademiska fester, och ofta samlas publik på Senatstorget för att se processionen. På kvällen hålls promotionsmiddagen, där bland annat specialbeställda promotionsdikter (ofta en på finska och en på svenska) eller annan konstnärlig program beställd för tillfället framförs. Under middagen hålls återigen tal, det viktigaste av dem är talet till universitetet, som universitetets rektor svarar på.
Utflykten och balen kulminerar lördagen
Den tredje dagen, lördag, börjar med en utflykt – oftast en seglats till en närliggande ö eller en båttur i Helsingfors skärgård. Utflykten är det mest informella av promotionens evenemang och inkluderar även lunch.
Lördagen och hela magisterpromotionen avslutas med en bal i Gamla studenthuset. Balen inleds med den traditionella inbjudningspolonäsen – en uppvisningsdans. I dansen deltar personer centrala för promotionen, såsom promotorn, den allmänna kransbindaren, hedersdoktorerna och jubelmagistrarna. Därefter följer doktorernas polonäs, där de nypromoverade doktorerna dansar iklädda sina svarta högtidsdräkter.
Efter polonäsen är det dags för magistrarnas fransäs – en praktfull uppvisningsdans där varje par har sin plats i ett kvadratiskt mönster. Fransäsen har en mångsidig koreografi och är mycket effektfull. Den är inte svår att lära sig, men för att uppnå synkronisering och helhet övar dansarna flera gånger före evenemanget, och förbinder sig till deltagande.
Efter uppvisningsdanserna följer salongsdanser, där alla kan delta med de danspartners de bokat på sina danskort under kvällen. Traditionella akademiska salongsdanser inkluderar bland annat Polonäs, Pompadour, Pas d’Espagne, Valse Mignon, Cicapo och Grande Valse. Danskorten delas ut till alla gäster när de anländer till Gamla studenthuset. Promotionskommittén ordnar i regel dansövningar inför promotionen för den som vill.
Balen innehåller också andra etablerade element, såsom att bära viktiga personer i bärstol som en hedersgest.
Efter balen fortsätter festen i en nattlig procession genom stadens centrum. Processionen stannar vid statyer för att hålla tal och sjunga traditionella studentsånger. Enligt statsvetenskapliga fakultetens tradition avslutas processionen i gryningen med ett tal till den stigande solen på Observatoriebacken.
Promotionstraditionen lever fortfarande stark. Under de senaste åren har det funnits ett stort antal frivilliga i promotionskommittén, och ceremonierna på 2000-talet har satt nya rekord i deltagarantal. Med stöd av nuläget ser promotionstraditionens framtid ljus och tryggad ut, även om det är möjligt att samhället i något skede börjar anse att ceremonierna är gammalmodiga, elitistiska och olämpliga för vår moderna tid, precis som på 1970-talet.
Den senaste utvecklingen inom den akademiska världen kan betraktas som det största hotet mot promotionstraditionen, när effekterna av nedskärningarna som drabbar universitetet och studenterna samt begränsningen av studietiden börjar visa sig. För universiteten är promotionerna en viktig del av det akademiska livet, och därför understöds de ekonomiskt och genom att beviljas tillgång till lokaler. I och med att universitetens ekonomi försämras kommer också finansieringen av promotionerna att minska. Som en följd av det stiger deltagaravgifterna, vilket kan minska antalet deltagare. Även den allmänna prisuppgången syns i promotionernas ekonomi, men det gör också de glädjande partnerskapen med stiftelser och privata donatorer som vill stödja traditionen.
Å andra sidan utgör de förkortade studietiderna och pressen på studenterna att utexamineras snabbt utmaningar för ett aktivt studieliv och en kontinuitet i traditionerna. Många av promotionernas särdrag härstammar från finländska studenttraditioner som promotionsdeltagarna och de frivilliga bekantar sig med under studierna, till exempel vid nationernas och andra studentföreningars årsfester. När studenternas möjligheter att delta i studentverksamheten försämras, kommer framtidens promotionsarrangörer kanske inte längre att ha den starka kännedom om akademiska traditioner som behövs.
Promotionstraditionen har ändå lyckats överleva i Finland i nästan 400 år genom många krig, hungersnöd och politisk turbulens. Därför har vi orsak att tro att den kan behålla sin livskraft och fortsätta även under krävande förhållanden. Traditionens kontinuitet och livskraft tryggas också av att varje promotion anpassar sig till sin tid. Därför är det viktigt att de framstigande generationerna själva får ordna promotionerna, eftersom de har känsla för vilka samhälleliga symboler och fenomen som kräver uppmärksamhet och som för sin del kan utveckla traditionen. Exempel på detta är element som kommit med på 2000-talet, såsom de första manliga allmänna kransbindarna och de konfessionslösa ceremonierna vid sidan av de ekumeniska promotionsgudstjänsterna vid alla fakulteter. Genom historien har nya trender ofta först förekommit i den akademiska elitens verksamhet och därifrån spridit sig till allmänheten. Själva universitetet följer också fenomen inom andra områden och anpassar sig till det moderna livet samtidigt som det bevarar sin starka identitet och sina rötter.
Från den första promotionen 1643 och fram till i dag har promotionerna omfattat vetenskap och befordran till den akademiska gemenskapen, men också poesi och glädje. I det multikonstnärliga evenemanget framträder starkt en samhörighet över generationsgränserna, nätverkande, frivilligarbete och hanteringen av de viktigaste aktuella frågorna i samhället. För gemenskapen är promotionen ett återkommande kollektivt evenemang, men för varje deltagare är den en unik upplevelse. Ett universitet som känner till sin historia lever inte i det förflutna – det förflutna lever i oss.