Den här texten gör inte anspråk på att ta sig an utbildningens reformer, revolutioner, paradigmskiften eller epistemiska brytpunkter i ett historiskt perspektiv, om än nuläget inspirerar till ett förhållningssätt av det slaget. Det går inte att undvika insikt i att något är på gång att förändras inom utbildning. Pandemin har gjort oss mer uppmärksamma på vad som blir synligt och vad som lämnas osynligt i samtal och verksamheter. Då det kommer till estetiska ämnenas didaktik i kurser inom lärarutbildning har förändringen inledningsvis handlat om att få helheten att fungera. Inom estetiska ämnen är erfarenheten av delaktighet, empati och mening kärnfrågor då det kommer till ämneskunskap och ämnesdidaktik.
Skärmen - en glipa som öppnas mot lärande
Då estetiska ämnen förflyttas från närundervisning i lärmiljöer som är designade och anpassade för bildkonst, slöjd, musik, gymnastik eller dramapedagogik till hybrid- och distansundervisning är det mycket bekant som blir främmande. Till exempel har frågor om gruppstorlekar, skyddsutrustning, materialanvändning och dokumentation fått en annan innebörd än tidigare. Andningsskydd, tvätta händerna och skyddshandskar som är självklara åtgärder då man hanterar pigmentpulver och bindemedel i bildkonstens didaktik, skyddsglasögon och visir som hör till utrustningen i slöjd, tillräckligt med avstånd i ett gemensamt rörelserum i gymnastikens didaktik är några exempel på hänsynsfull ämneskunskap och ämnesdidaktik som nu hamnat i ett nytt sammanhang. Lärmiljön för lärarstuderande är inte längre endast universitetsbyggnaden, ett klassrum, en föreläsningssal eller ett auditorium. Lärmiljön är inte ens ett bibliotek eller ett café. Hemmet - köket, sovrummet, arbetsrummet eller i bästa fall naturen har blivit den huvudsakliga platsen för studier. Skärmen har blivit lärmiljön. Eller flera skärmar, samtidigt. Vi skiftar mellan att använda skärmarna som glipor där vi möter varandra, söker information och kunskap, skriver i dokument, registrerar oss i olika system, organiserar och analyserar eller använder dem som projektionsytor. GDPR, användar- och upphovsrätt är nu högt på agendan. Vad jag får visa, dokumentera, kopiera eller dela i en digitaliserad värld är inte längre endast enskilda producenters frågor. Alla som är med i undervisningssituationer berörs. När vi ska skapa trygga ramar för att lära och arbeta för det som gör livet värt att leva har vi fler frågor än svar. Hur i hela världen ska slöjd, bildkonst, musik, gymnastik och drama bli till lärande om lärande under de här förutsättningarna?
Härs och tvärs samarbete
En lösning som så här långt har visat sig fungera är samarbete. Att samtala, arbeta i team, dela, se utmaningar som möjligheter och att vara vänliga mot varandra har visat sig vara en bra strategi. Det handlar om att gå till det som är kärnan i estetiska ämnen - ja i all undervisning – om att lära tillsammans och om modet att tänka och göra om – beyond expected - på ett bekant och samtidigt annat sätt.
I lärarutbildningen var det senaste september mest frågan om att kavla upp ärmarna inför terminsstarten. Informationen om hur undervisning skulle genomföras efter en begränsad men ändå hoppfull sommar var inte entydig. Gymnastikens didaktik som inledde läsåret planerades så att den kunde genomföras som en kurs med små justeringar i gruppstorlekar, med desinfektionsmedel, handtvätt, munskydd och visir. Alla talade om ”det nya normala” och vi organiserade om.
Kursen blev en röra. Det lärande som sker genom kroppen tillsammans med andra, med gemensamma lärsituationer, delade redskap och hejarop förflyttades på en mycket kort tid till distansundervisning vid skärm. Genom en kraftansträngning av alla berörda blev kursen av och det lärande som var mest påtagligt var ”det här fungerar inte”. Tänk och organisera om ännu mer!
I november satte kursen slöjdens didaktik igång med den tekniska slöjden och vi prövade på att skapa ett makerspace med digitala lösningar, teknologi och elektronik på ett lekfullt sätt. Erfarenheterna var ännu långt kvar i skolans slöjdsal men undervisningsverkligheten som kom emot var studerande som satt någonstans bakom en skärm. Litteraturstudier, föreställningsförmåga, digitala program och simuleringar i all ära, men vi behövde få till förutsättningar för att studerande skulle lära sig genom att planera med händerna och använda olika slöjdredskap och material. Samtidigt behövdes ämnesdidaktik och en metamedvetenhet om djuplärande genom ett praktiskt ämne, på distans. Djuplärande om färdigheter, normkreativitet, mångfald och social rättvisa i estetiska ämnen. Novembermörkret, det samtidigt påtagliga och metaforiska, fick stå för förutsättningarna. De studerande fick samtidigt på varsitt håll och tillsammans bokstavligen skapa ”ljus i mörkret”. En hel hög med lödkolvar och plus- och minuspoler blev till lampor och belysning som blev kittet för lärande och reflektion där ämneskunskap och ämnesdidaktik möttes. Det var nära men ändå långtifrån vad slöjd i skolan kan och ska vara. När november vände till december tog bildkonstens didaktik vid. Då levde vi i tron att i januari kan vi inleda närundervisning under specialarrangemang.
Det föll sig naturligt att inleda kursen på distans med fotografi, rörlig bild, konstanalys och virtuella museibesök i en digital miljö. Det finns ett stort utbud tillhands då det kommer till att lära sig om och genom bild och konst digitalt och på distans. Men ämnet bildkonst omfattar också möjligheten att genom sinnesupplevelser, genom att göra, röra och beröra få erfarenheter av redskap, material och tekniker. Att konkret få agens i hur man planerar och använder tid och rum tillsammans med elever och hur man skapar förutsättningar för lusten att skapa, tolka, reflektera, ge respons och för estetiskt lärande. De studerande kunde inte hämta material på universitetet. Litteratur och teori gick att ordna elektroniskt, men färg, papper, massor, redskap med mera måste tänkas om. Reflektionen blev en pendel mellan konkret och abstrakt lärande. ”Man tager vad man haver” blev mottot som berikades med samtal, kreativa lösningar, konstens begreppsvärld, digitalt delade appar, tutorials och idéer. Efterhand gick det att skapa vid skärmarna, att uppleva motstånd, flow och glädje tillsammans. Något som kunde identifieras som digital konstbaserad lärmiljö började ta form.
Vad finns bakom horisonten?
I årsskiftet blev det uppenbart. Vi skulle fortsätta undervisa kurserna i estetiska ämnenas didaktik på distans. Förändringen kändes utdragen och något mer måste föras in för att förutsättningarna för estetiskt lärande skulle bli till. Än en gång gällde det att se ”skapa tillsammans” som en resurs. Jag tog till talkoanda. Ett helt nätverk av sakkunniga inom olika områden och kulturinstitutioner som verkar på svenska i Finland och internationella aktörer, ställde sig med kort varsel till förfogande och var beredda att på distans diskutera, föreläsa, hålla verkstäder, dela med sig av sina erfarenheter och inspirera inom bildkonst, multilitteracitet, drama, barnlitteratur, rörelse och hälsa. Det här anpassades med teoretiska studier och ämnesdidaktiska reflektioner. Till exempel Nordisk kulturkontakt och det nordiska biblioteket i Helsingfors ställde sin kompetens, sina nätverk med nordiska författare och sina daghemsnätverk till förfogande. Publikarbetare vid Svenska teatern i Helsingfors och Wasa teater ställde upp med dramapedagogiska föreläsningar och verkstäder med mellanmänskliga teman i fokus. Utbildningsstyrelsen kom in med den senaste rapporten om multilitteracitet och nylitteracitet. Läsambassadörer och ordkonstskola kom in med kunskap och kompetens om läsglädje. Folkhälsans program om rörelse, hälsa och natur inspirerade till lek och lärande. Kursinnehållet fylldes av lånade erfarenheter från olika infallsvinklar. De estetiska ämnenas didaktik utvecklades till en alltmer digital, och samtidigt levande konstbaserad lärmiljö.
Allt gick inte som på Strömsö och nu står vi inför en ny förståelsehorisont för metareflektion och framtida utvecklingsarbete inom estetiska ämnenas didaktik som när-, hybrid- och distansundervisning. Kan nästa steg vara att ta med sig läsårets erfarenheter in i ämnespraktik?
Självklart är att den professionalitet som sakkunniga gäster, kulturaktörer och konstnärer bidragit med är en resurs för lärarutbildningen. Lärarutbildningen kan också omvänt bidra med pedagogisk handledning och forskning, skapa nya kontaktytor för kulturaktörer och kulturinstitutioner. Resursen är en kvalitet där studerande får insikt i att ja - det behövs en HEL värld för varje barns växande. På lång sikt är det för de studerande ett meningsfullt alternativ till det som varit bristfälligt eller som saknats under det annorlunda läsåret i estetiska ämnenas didaktik.
I nuläget är upplevelsen av en förändringspotential kring lärande i en digital konstbaserad lärmiljö större än de bekanta utbildningsstrukturerna. Människors upplevelser och erfarenheter av distanslärande är vidare än det som syns på skärm. De utmanar utbildningsramarna som vi har erfarenhet av. Reflektion och att verka för att förstå vad gränsöverskridande kan vara och att ta begränsningar på allvar är inte varandras motsatser. Det är något annat Gärna är det ett sätt att skapa målinriktat lärande utöver det förväntade.
Till sist. Ett stort tack till studerande, timlärare och gästande konstnärer, kulturaktörer och föreläsare för att ni varit med och skapat förutsättningar för lärande tillsammans med lärarutbildningen. Nu är det dags för vårens magi!