Forskningscentrets historia

Centret för konsumentforskning – från statligt sektorforskningsinstitut till en forskningsenhet vid universitetet

Den första delegationen för konsumentärenden, Kuluttajain neuvottelukunta, tillsattes av staten 1962. När delegationen inledde sin verksamhet beställde den en omfattande opinionsundersökning för att utreda konsumenternas uppfattningar om varors kvalitet, priser och försäljningssätt samt om konsumentrådgivning. Tjänstemannen Olavi Väyrynen, en av konsumentpolitikens fäder, sammanfattade de viktigaste resultaten så här: Den finländska konsumenten är ”hjälplös, passiv och omogen för sin uppgift. – – Finländarnas prismedvetenhet är oerhört svag.”

Väyrynen ansåg att finländarna var ”underutvecklade”. Han beskrev den finländska folkkaraktären som ”långsam, trög och inåtvänd”. Därför var finländaren en person som hellre fogade sig till marknadens godtycke än började bråka med en köpman. Det hela bottnade i en gammaldags konsumentfostran:  ”Under de årtionden som gått har vårt skolväsende lyckats forma oss till ekonomipolitiskt och samhälleligt okunniga individer. Allmänt taget har vår ekonomiska mytologi i Kanteletar-anda endast lyckats frambringa lättlurade knutpatrioter och oförargliga vänner av näverkulturen.”

”Jag anser att utbildningen inom huslig ekonomi håller fast vid traditionella värderingar och en sådan familjeidyll som målas upp i den finska abc-boken, medan man inom konsumentpolitiken har en kritisk inställning och bekymrar sig över problemen i det industrialiserade samhället. – – Morgondagens konsument låter sig inte styras, utan vill råda över sig själv. En av de viktigaste uppgifterna idag är därför att fostra kapabla konsumenter och lära dem att konsumera rätt.”

På 1960- och 1970-talen hade stora företag och näringslivet stort inflytande på finländska konsumenter och därför ville man skydda konsumenterna från dåliga produkter, överpriser och oriktig information. Inom konsumentupplysningen ville man erbjuda objektiv information som motvikt till den subjektiva information som förekom i aggressiva reklamer.

En viktig konsumentpolitisk milstolpe för 1970-talet uppnåddes när konsumentskyddslagstiftningen trädde i kraft 1978. Konsumentförvaltningen förnyades i början av 1990-talet. Den gamla Näringsstyrelsen som länge ansvarat för konsumentfrågor lades ned och Konsumentverket och Livsmedelsverket samt Konsumentforskningscentralen inrättades vid sidan av de befintliga konsumentombudsmannens byrå och konsumentklagonämnden.

Konsumentundersökningen var den enda genuint nya statliga verksamheten som reformen bidrog med. Personal fick man genom att slå samman Näringsstyrelsens byrå för prisundersökning med den 1941 grundade Hushållscentralen som ursprungligen arbetat med konsumentupplysning. Hushållscentralens namn ändrades till Forskningscentralen för hemhushållnings- och konsumentfrågor 1972. Bakom ändringen låg en avreglering av näringslivet i slutet av 1980-talet, när bland annat tele- och energibranschen samt penningmarknaden liberaliserades. Konsumentforskningscentralen, som hade inlett sin verksamhet som ett statligt sektorforskningsinstitut, leddes nu av sin första direktör agronomie- och forstlicentiat Eila Kilpiö. En direktion som utsågs av handels- och industriministeriet ingick från första början i Konsumentforskningscentralens organisation.

Därmed hade Konsumentforskningscentralen sina rötter såväl inom Näringsstyrelsens prisövervakning som inom hushållsundersökning. Hushållscentralen grundades i september 1941 av organisationer inom hushållssektorn under ledning av Marthaförbundet i syfte att utveckla yrkeskunnigheten inom hushållning genom upplysningsarbete. Hushållscentralen gav ut handböcker om att förebygga brist på förnödenheter, ordnade informationsmöten och producerade bildserier. Så småningom började man också testa livsmedel och hushållsartiklar. På 1950-talet började man med att undersöka bland annat konserveringsmedel och tvättmedel samt vitaminhalter i födoämnen. Senare utvidgades forskningen till att omfatta bostäder, sociala frågor, produkttester och produktjämförelser. På 1950-talet inrättades också en samarbetskommitté för industri och hushållning i anslutning till Hushållscentralen. Kommittén inrättades av Finlands Industriförbund för att främja samarbetet mellan husmödrar och industrier som producerar hushållsartiklar.

Konsumentforskningscentralen grundades 1990. I början hade den tre byråer: före detta Näringsstyrelsens byrå för prisundersökning, en byrå för undersökning av konsumtionsvaror, som i samarbete med Arbetseffektivitetsföreningen genomförde kvalitetsundersökningar av konsumtionsvaror, samt en byrå för konsumtionsforskning, som främst undersökte hur konsumenterna klarar sig på marknaden. Akademisk forskning bedrevs endast i begränsad omfattning. Tjänsteforskning bedrevs bland annat för att planera omfattningen av den sociala tryggheten. När det gällde prisundersökningar fick undersökningarna av prisstrukturer mycket publicitet. De grundade sig på företagens lagstadgade skyldighet att lämna uppgifter. Rekryteringen av personer som disputerat inom konsumtionsforskning var en central utmaning för utvecklingen. Antalet doktorsavhandlingar som färdigställdes vid Konsumentforskningscentralen var stort under 1990-talet och många av dem som disputerat är numera professorer. Konsumentforskningscentralen bytte sitt svenska namn till Centret för konsumentforskning i samband med övergången till Statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet 2015, där den fortfarande är verksam.