Finlands åtgärder för genomförande av FN-resolution 1540

Hur hindra spridningen av massförstörelsevapen?

Med massförstörelsevapen avses kärnvapen samt kemiska och biologiska vapen. Spridningen av dessa vapen är djupt oroväckande och utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. För att hindra spridning av vapnen har det ingåtts flera internationella avtal. Också FN:s säkerhetsråds resolution 1540 är ett viktigt instrument i denna kamp. Resolutionerna 1673 och 1810 upprepar och befäster i sin tur de mål som ställts i resolution 1540.

Finland har förbundit sig att fullt ut genomföra dessa avtal och resolutioner. I den finska lagstiftningen finns det många bestämmelser som syftar till att hindra spridningen av massförstörelsevapen.

Syftet med de här webbsidorna är att öka medvetenheten om problemen kring spridningen av massförstörelsevapen och om icke-spridningskonventionerna. Informationen på webbplatsen är en del av utrikesministeriets och andra nationella myndigheters kampanj för ökad medvetenhet i dessa frågor.

Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1540 antogs år 2004. Den ska utgöra ett svar på hur man kan hindra terrorister från att lägga beslag på massförstörelsevapen. Den är bindande för alla medlemsländer i FN och den uppmanar länderna att vidta effektiva åtgärder för att hindra spridningen av massförstörelsevapen. Den förpliktar staterna till att avhålla sig från att stödja icke-statliga aktörer som försöker utveckla, förvärva, äga, transportera eller använda kärnvapen, kemiska eller biologiska vapen eller transportsystem för dessa vapen. Resolutionen ställer krav på länderna att anta effektiva lagar och att godkänna inspektioner för att hindra spridningen av massförstörelsevapen.

Webbplatsen för FN-resolution 1540 (på engelska)

Exportkontroll av produkter med dubbla användningsområden

Målet med exportkontrollen är vapenembargopolitiken, med vilken spridningen av massförstörelsevapen ska förhindras. Vapenembargopolitiken genomförs med hjälp av internationella avtal och multinationellt exportkontrollsamarbete. Exportkontrollen omfattar enligt lag produkter med dubbla användningsområden och export av vapen. Produkter med dubbla användningsområden är produkter, program eller teknologi som kan användas både för civila och militära ändamål. De kan också vara varor som kan användas till andra än explosiva ändamål eller som på något sätt kan bidra till framställning av kärnvapen eller andra kärnladdningar. Exportkontrollen utgår i huvudsak från kontrollförteckningar som avtalats vid internationella exportkontrollarrangemang.

Varför exportkontroll?

Exportkontrollen och exportbegränsningarna för strategiska produkter och teknologi är nära förknippade med terrorism och hotet om spridning av massförstörelsevapen. Därför behövs det utöver vapenexportkontroll även kontroll av exporten av produkter med dubbla användningsområden. Denna trend verkar snarare vara i tilltagande än i avtagande, vilket kan leda till att allt flera produkter som inte ingår i kontrollförteckningen blir tillståndspliktiga efter övervägande från fall till fall.

Effektiv exportkontroll är nödvändig också för de finländska exportörerna. I det internationella exportkontrollsamarbetet är kontrollen viktig inte endast ur säkerhetspolitisk synpunkt utan även för att säkerställa likvärdiga möjligheter för finländska exportörer i exporten av dessa högteknologiska produkter.

Finlands mål

Att inom exportkontrollen se till de internationella åtagandena och aktivt delta i det internationella samarbetet

En exportlicenspolitik som stöder sig på nationell lagstiftning och internationella förpliktelser samt en bedömning av ansökningar om exportlicens som utgår från ett övervägande från fall till fall

En helhetsutvärdering i varje enskilt fall som beaktar de enskilda exportörernas intressen

Länkar
Utrikesministeriets webbinformation om export av produkter med dubbla användningsområden (på finska)
Wassenaararrangemanget (WA) (på engelska)
Kontrollregimen för missilteknologi (MTCR) (på engelska)
Den nukleära kontrollregimen (NSG) (på engelska)
Australiengruppen (AG) (på engelska)

Fördraget om icke-spridning av kärnvapen

Syftet med den internationella säkerhetskontrollen av nukleärt material, safeguardskontrollen, är att säkerställa att nukleärt material inte överförs från fredlig användning till kärnladdningar. Kontrollen grundar sig på icke-spridningsfördraget som trädde i kraft år 1970 (NPT = Non-Proliferation Treaty).

De kärnvapenländer som erkänns fördraget, dvs. Förenta staterna, Ryssland, Frankrike, Kina och Storbritannien har förbundit sig att inte överlämna kärnvapen eller andra kärnladdningar till länder utan kärnvapen eller hjälpa dem att förvärva sådana. De fördragsslutande kärnvapenfria länderna har för sin del lovat att inte ta emot eller annars förvärva kärnvapen eller andra kärnladdningar. De kärnvapenfria länderna godkänner också internationell kontroll och ska avtala om detta med Internationella Atomenergiorganet IAEA. I juni 2009 hade 189 länder förbundit sig till icke-spridningsavtalet. Utanför står fortfarande Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea.

Provstoppsavtalet

Diskussioner om totalförbud mot kärnvapenprov inleddes vid FN:s nedrustningskonferens 1982. Ärendet bereddes länge och väl och år 1996 kunde FN:s generalförsamling slutligen godkänna förslaget om ett totalt provstopp. Indien, Bhutan och Libyen var de enda länder som motsatte sig beslutet. I juni 2009 hade 180 stater undertecknat och 148 stater ratificerat avtalet. Avtalet träder i kraft när det har undertecknats och ratificerats av 44 särskilt angivna stater.

Kärnvapenprov görs för att kontrollera att kärnvapen fungerar. Ett täckande förbud mot kärnvapenprov hindrar alltså effektivt spridningen av kärnvapen.

Länkar
Förordning om bringande i kraft av fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen. (på finska)
Icke-spridningsfördraget (NPT) (på engelska)
Provstoppsavtalet (CTBT) (på engelska)

Konventionen syftar till att eliminera hela kategorin kemiska massförstörelsevapen genom att förbjuda konventionsstaterna att utveckla, framställa, förvärva, lagra, inneha, överföra eller använda kemiska vapen. Medlemsstaterna ska genom sin lagstiftning säkerställa att konventionen följs.

Konventionen om förbud mot kemiska vapen omfattas av 188 stater (21.5.2009). Utanför står Angola, Nordkorea, Egypten, Israel, Myanmar, Somalia och Syrien.

Enligt konventionen betraktas oberoende av ursprung alla giftiga kemiska ämnen som kemiska vapen om de används på annat sätt än inom de ramar konventionen ställer. "General Purpose"-kriteriet används som term för att allmänt beskriva konventionens övergripande karaktär, även om termen inte förekommer i själva konventionstexten.

Konventionsstaterna har förbundit sig att förstöra sina lager av och sina produktionsanläggningar för kemiska vapen samt vapen de har lämnat kvar på andra konventionsstaters territorium. De har också inrättat ett verifikationssystem för att säkerställa att vissa giftliga kemikalier och deras råmaterial (Lista 1, 2 och 3 i bilagan om kemikalier i konventionen om förbud mot kemiska vapen) samt vissa industrikemikalier (Other Chemical Production Facilities, OCPF) endast används för tillåtna ändamål.

Konventionsstaterna är skyldiga att årligen informera Organisationen för förbud mot kemiska vapen (Organisation for Prohibition of Chemical Weapons, OPCW) om sina åtgärder för genomförande av konventionen om förbud mot kemiska vapen. Utifrån denna information kan organisationen ordna konventionsenliga rutininspektioner i anläggningarna i fråga (Artikel VI i konventionen) för att säkerställa den givna informationens riktighet. Organisationen har också ett särskilt verktyg till sitt förfogande, stämningsinspektionen, genom vilken varje konventionsstat kan kräva att organisationens generaldirektör skickar en inspektionsgrupp till en konventionsstat man misstänker för konventionsbrott. Konventionsstaterna har inte rätt att vägra en stämningsinspektion och de är skyldiga att när som helst ta emot dem.

Länkar
Verifikationsinstitutet för konventionen mot kemiska vapen (VERIFIN) (på engelska)
Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) (på engelska)
Lag om ändring av lagen om godkännande av vissa bestämmelser i och tillämpning av konventionen om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring

Finland har undertecknat BTV-konventionen (Biological and Toxic Weapons Convention eller Biological Weapons Convention, BWC). Det är den första nedrustningskonventionen där en hel vapenkategori förbjuds. Konventionen omfattas av 163 länder och av 13 länder som har undertecknat, men ännu inte bestyrkt den (läget 5.12.2008). De fördragsslutande staternas strävan är att hålla fast vid konventionen oberoende av förändringar som sker inom vetenskap, teknologi eller politik.

De fördragsslutande staterna har kommit överens om att inte under några omständigheter utveckla, framställa, lagra, förvärva eller inneha mikrobiologiska eller andra biologiska ämnen eller toxiner, som inte är avsedda för fredligt bruk. BTV-konventionen förbjuder också förmedling av biologiska vapen, anläggningar eller instrument planerade att användas i fientligt syfte.

Genom förtroendeskapande åtgärder ska oklarheter och misstankar länder emellan motarbetas. De fördragsslutande staterna informerar till exempel årligen om sina forskningsanläggningar och laboratorier, om försvarsrelaterad biologisk forskning och om utvecklingsprogram samt om förekomsten av infektionssjukdomar.

Fördragsslutande stater: 163
Undertecknande stater: 13
Utanför konventionen: Andorra, Angola, Djibouti, Eritrea, Guinea, Israel, Kamerun, Kiribati, Komorerna, Marshallöarna, Mauretanien, Mikronesiska federationen, Moçambique, Namibia, Nauru, Niue, Samoa, Tchad, Tuvalu. (läget 5.12.2008)

Länkar
BTV-konventionen (på finska)
BTV-konventionens officiella webbplats (på engelska)
Additional Understandings of the BTWC (på engelska) (pdf)

Radioaktiva ämnen och kärnämnen

Sett ur tullbevakningsperspektiv har det hot som transporter av radioaktiva ämnen och kärnämnen via Finland utgör minskat jämfört med läget i början av 1990-talet. Detta beror på att man i Sovjetunionen använde en stor mängd strålningskällor för olika ändamål. Då Sovjetunionen upplöstes upphörde i praktiken all kontroll och övervakning. Från denna tid finns det observationer om övergivna källor som försvunnit och som både avsiktligt och oavsiktligt kan ge upphov till avsevärda hot. Sedan 1995 har finska tullen effektiverat gränsbevakningen och utrustat den östra gränsen med fasta portar för strålningsövervakning. Sedermera har ryska tullen åtskilligt förbättrat sin gränsbevakning och i nuläget övervakar de även trafiken ut ur Ryssland. Samarbetet mellan finska och ryska tullen inom strålningsövervakning är numera intensivt. Inom ramen för samarbetet har man till exempel år 2007 och 2008 ordnat kurser i strålningsövervakning, ena veckan i Finland (Tullen, STUK) och andra veckan vid Tullakademin i S:t Petersburg. Kursdeltagarna har varit bevakningspersonal från finska och ryska tullen.

De observationer som gjorts inom tullens strålningsövervakning stöder uppfattningen om att det potentiella hotet har blivit mindre. Detta gäller framför allt mindre allvarliga fall. Allvarliga hot är svårare att bedöma och det kan hända att de förekommer med lika stor sannolikhet som tidigare.

Satsningar på strålningsövervakningen vid gränsen pågår och övervakningssystemen håller på att förnyas. I statens budgetproposition uppskattas det att det behövs 10 milj. euro för att utveckla strålningsövervakningen vid gränsen under de närmaste åren.

-------------------------------

Enligt säkerhetsreformen av EU:s tullkodex måste bland annat farliga ämnen (FN-nummer) anmälas vid import och export. När systemet med förhandsanmälan införs den 1 juli 2009 får tullen elektroniska uppgifter om all förestående import och export, vilket gör det möjligt att utföra riskanalyser av varor innan de förs in på tullområdet samt att rikta kontrollåtgärder mot potentiella hot.

Tullen har också hittills övervakat transporter av farliga ämnen, men den nya lagstiftningen förutsätter att man utvecklar denna övervakning. Det har inte förekommit särskilt många tecken på olagligheter eller potentiella hot när det gäller kemiska ämnen i den normala tullbevakningen. Det går dock inte att dra slutsatsen att sådana fall inte skulle ha förekommit.