Karriär

Magistrarna i nordiska språk och nordisk litteratur har mångsidiga karriärutsikter. Magisterprogrammet bereder dig för en mängd olika yrken där kunskap om Norden och nordiska språk och nordisk kultur behövs.

Många av våra studenter väljer att bli lärare eller översättare, men genom dina valfria studier kan du också bygga en unik kompetens för arbete i t.ex. förlagsbranschen, företagsvärlden, kultursektorn eller som kommunikationsexpert. Dessutom öppnar vårt magisterprogram för en forskarkarriär eller en karriär inom arkivsektorn eller språkvård.

Efter att du har avlagt din filosofie magisterexamen kan du anhålla om rätt att avlägga filosofie doktorsexamen, som är en vetenskaplig vidareutbildning. Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet är ledande inom forskningen på det humanistiska området i Finland. Fakulteten är starkt forskningsorienterad och forskningen som bedrivs vid fakulteten är på många områden på europeisk och internationell toppnivå. Doktorander i nordiska språk antas vanligen till doktorandprogrammet i språkforskning och doktorander i nordisk litteratur till doktorandprogrammet i filosofi, konstforskning och samhället.

Läs mera - alumnerna berättar:

Studier är en del av din karriär. Vid Helsingfors universitet är karriärplanering en del av alla högskolexamina. Karriärservicen vid Helsingfors universitet, i samarbete med utbildningsprogram, stöder din tillväxt som expert som en del av dina studier och med separata tjänster.

Karriärservicen stöder dig från det första studieåret och framåt, ett år efter examen.

Karriärservicen

  • ger karriärvägledning och råd om jobbsökning;
  • organiserar info sessioner, utbildning och evenemang,
  • publicerar arbets- och praktikplatser, som är lämpliga för studenter,
  • distribuerar universitetets praktikstöd och
  • organiserar gruppmentorskapprogram.

Kolla karriärservicen, se Instruktioner för studerande, ”Arbete och karriär” och ”Praktik”.

Jag blev magister från Helsingfors universitet med Svensk litteratur som huvudämne, det som nu kallas Nordisk litteratur, år 1991. Omedelbart fick jag jobb på institutionen som byråsekreterare men stannade där bara ett halvt år eftersom jag fick jobb vid Svenska litteratursällskapets i Finland arkiv. Inom sällskapet har jag jobbat i över 25 år med olika uppgifter, först vid arkivet med ansvar för arkivdonationer, fotografisamlingar och författararkiv.

Vi sidan av mitt jobb fick jag i uppdrag att ge ut Edith Södergrans brev i en textkritisk utgåva och det blev början på min författar- och forskarbana som jag fortsätter med än idag. Jag har också jobbat som producent för J.L. Runebergs jubileumsår och i samband med det skrev jag en dubbelbiografi om honom och Fredrika Runeberg. Nu jobbar jag som programchef med ansvar för de finlandssvenska programmen vid bokmässorna i Helsingfors och Göteborg. Inom mitt jobb har jag också producerat föredragsserier och seminarier.

Mina studier vid universitetet gav mig goda förutsättningar att utvecklas vidare i min professionella karriär. Jag hade nordiska språk som biämne och det var ett bra stöd eftersom jag haft turen att jobba på svenska och svenska språket är mitt arbetsredskap som författare och forskare. De övriga nordiska språken har också varit till stor nytta eftersom jag samarbetat och producerat program med andra nordiska aktörer.

Jag doktorerade i nordisk litteratur 2014, vilket ytterligare förstärkte mina färdigheter i litteraturteori och -analys. Som expert på finlandssvensk litteratur kan jag tacka den utbildning jag fått vid universitetet. Den gav mig en bas att utveckla vidare, inte bara inom litteraturen och språket, utan också rent socialt. Många av mina studiekompisar blev mina nuvarande kolleger inom det litterära och kulturella fältet. Några är författare och andra är kulturadministratörer och chefer inom kulturområdet.

Jag hade redan hunnit studera till restonom i ett år före jag insåg att jag var i helt fel bransch. Svenska språket hade intresserat mig sedan skoltiden och som ett resultat av några lyckliga sammanträffanden hittade jag mig som au pair på Vaxholm i Stockholms skärgård. Under det året utvecklades min svenska betydligt och jag blev alldeles förtjust i den svenska kulturen. Mitt kommande val av studieämne påverkades också starkt av min otroligt inspirerande svenskalärare Karin. I mitt huvud är hon fortfarande något slags ideal för hur en bra lärare ska vara. Hur som helst så förberedde jag mig under våren för inträdesproven och fick en studieplats i nordiska språk. Jag skulle bli som Karin, en inspirerande svenskalärare.

Studierna gillade jag alltid. Jag har alltid varit en ivrig elev och studerande, och mitt huvudämne nordiska språk med sina mångsidiga språk- och kulturstudier kändes som gjort för mig. Det kan förstås hända att mina minnen har förskönats med tiden. Alla de där tenterna i språkvetenskap var knappast ett nöje. Sist och slutligen studerade jag i sex år och skulle säkert ha kunnat studera mycket längre; så många intressanta helheter fick helt enkelt bli. Som huvudämne läste jag nordiska språk och som längre biämnen kommunikation och pedagogiska studier för lärare.

Ett av mina bästa minnen från studietiden är definitivt mitt utbytesår i Göteborg. Jag hade planerat på att vara där i bara ett halvt år, men jag tror att det var redan under de första månaderna som jag ansökte om att förlänga min utbytesperiod till ett år. Och det lönade sig! Jag rekommenderar varmt utbytesstudier för alla. Speciellt språkstuderande får alldeles nya insikter och nytt djup i sina språkkunskaper under ett år med människor som talar språket som modersmål. Dessutom är det en utmärkt möjlighet att utöka sitt kontaktnätverk. Mitt eget utbytesår hjälpte mig också att hitta mitt graduämne: jag studerade undervisning i svenska åt invandrare, vilket jag också senare undersökte i min gradu.

Året då jag skrev gradun visade sig vara ett av de mest utmanande under min studietid, vid sidan om året då jag avlagde de pedagogiska studierna. Processen var en enda bergochdalbana: emellanåt kändes det som att allt gick framåt som smort, men ibland försökte jag dela ut enkäter i en tom föreläsningssal, eftersom informationen inte hade gått fram. Under graduprocessen fick jag också delta i en arbetsgrupp där vi, graduskribenter och doktorander som forskade i samma ämne, fick utbyta tankar under ledning av en forskare. Gruppen var ett unikt tillfälle att fördjupa sig i ämnet ännu mer och senare fick jag också skriva några artiklar på basen av min gradu. Det kändes väldigt fint och en stund funderade jag på att fortsätta forska i ämnet. När jag tänker på graduåret är mina starkaste minnen å ena sidan hur tungt det var, men å andra sidan – hur mycket av en klische det än är – blir den egna bekvämlighetszonen större då man vågar sig utanför den. Det är tungt att ständigt lära sig nytt och utmana sig själv, men i slutändan är det jätte givande.

Vid sidan om studierna arbetade jag med kundservice. Mitt jobb hade inget att göra med studierna i sig, men jag fick många viktiga färdigheter för livet i allmänhet. Jag tycker att allt arbete är lönande, man lär sig så mycket om livet och om människor. Under studietiden gjorde jag också ett antal lärarvikariat, och småningom började jag känna att en karriär som svenskalärare kanske ändå inte var det enda alternativet för mig. Åtminstone inte att undervisa högstadie- och gymnasieelever; jag kände att en stor del av lektionerna gick åt till att uppehålla ordningen i klassrummet. Jag ville ju bara dela med mig av min entusiasm för det svenska språket.

Jag fick sedan ett tillfälle att vidga mina vyer då jag fick en praktikplats vid Norges ambassad i Helsingfors. I huvudsak innefattade mina arbetsuppgifter som praktikant att skriva mediarapporter, uppdatera nätsidor och göra översättningar. Jag blev fullständigt betagen av ambassadens hektiska vardag och ständigt växlande omständigheter. Jag kände att jag hade en utsiktsplats där jag fick lära mig massor om nordiskt samarbete och vardagen vid beskickningar ute i världen. Samtidigt fick jag en djupare förståelse för mångsidigheten i fältet där man kan ha nytta av studier i nordiska språk.

Efter praktikperioden skrev jag min gradu och återvände till ambassaden, där jag i dag fungerar som ledningens assistent. Mina arbetsuppgifter är väldigt mångsidiga, men innefattar i huvudsak att sköta om ambassadörens kalender, uppehålla kontakter till olika samarbetsparter, arrangera olika besök och evenemang osv. Mina studier har varit till väldigt stor nytta, redan utgående från att mina arbetsspråk är norska och svenska, vilka jag inte skulle klara av utan en bred språkkunskap. Annars är det svårt att sätta fingret på en specifik ”färdighet” som jag skulle ha mest nytta av. Mina studier var en så bred helhet att jag känner att jag haft nytta av allt i dem. Jag rekommenderar gärna att studenter väljer mångsidiga och olika studiehelheter, och att studenter i nordiska språk sätter sig in i också de andra nordiska språken än svenska.

Text: Karoliina Teikari
Foto: Tomas Sjöblom

Då en ny myndighet grundas och behöver råd om vad dess namn kunde vara på svenska, kan Maria Vidberg hjälpa till. Vidberg arbetar i dag som namnvårdare vid Institutet för de inhemska språken (Språkinstitutet).

– Mest jobbar jag med olika typer av ortnamn, väg- och gatunamn och med namn på myndigheter. Ofta är det så att när en ny myndighet har valt ett finskt namn, vänder de sig till oss och frågar vad de kunde heta på svenska.

Namnvården jobbar med alla möjliga slag av namnrådgivning. Vidberg kontaktas ofta av journalister i de finlandssvenska medierna eller översättare som behöver hjälp med hur olika namn ska hanteras på svenska. Alltid finns det ändå inte ett allmängiltigt rätt svar.

– Om jag får en fråga om hur namnet på en viss organisation ska översättas, beror mitt svar väldigt mycket på kontexten. Samtidigt är det inte heller ett arbete som går ut på en massa tyckande, utan alla råd som jag ger baserar sig på forskning, språkvård och samarbete med olika parter.

En central del av Vidbergs arbete är samarbete och koordination å ena sidan med den finska namnvården och den svenska språkvården på Språkinstitutet och å andra sidan med namnvården i Sverige.

– Samarbete är a och o för att namnvården ska fungera. Ingen av delarna fungerar utan varandra: den finska namnvården klarar sig inte utan den svenska och vice versa. Samarbetet mellan namnvården och språkvården är också viktigt, och likaså samarbetet med Sverige. Det är bättre att försöka använda samma terminologi än att leva med parallella termer.

Vidberg är både filosofie magister och filosofie doktor i nordiska språk, men det var ingen självklarhet att det blev så. I själva verket planerade hon inte ens från början att studera nordiska språk, eller att studera vid Helsingfors universitet.

– Egentligen ville jag från början studera tyska. Jag hade också av någon anledning bestämt mig för att jag varken vill studera i Helsingfors, Åbo eller Vasa. Det fick alltså bli Uleåborg. Jag kom inte in på tyskan, så jag började i stället studera nordiska språk, som var mitt andrahandsval.

Studierna i nordiska språk i Uleåborg var andraspråksstudier, och Vidberg kände sig inte riktigt hemma där. Hon bestämde sig för att åka till Tyskland för att lära sig bättre tyska och ge inträdesproven i tyska en chans till.

– Efter ett år i Tyskland hade jag kommit över mina fördomar. Plötsligt var Helsingfors universitet min första prioritet, och jag kom in på tyskan.

Vidberg hade ändå hunnit studera såpass mycket nordiska språk att hon fick tillgodoräknat en ganska stor, nästan klar biämneshelhet. Några studiepoäng fattades ändå och hon hoppade på en kurs som handlade om namn i stadsbilden.

– I samma veva stod jag i beråd att börja skriva min pro gradu-avhandling i tyska och ett proseminariearbete i nordiska språk. Jag blev ändå så intresserad av namnforskning att jag skrev ett prosemi i anknytning till det. Slutligen bestämde jag mig för att byta huvudämne och skriva också min gradu i namnforskning.

Före hon var färdig med sina studier hittade Vidberg en praktikplats vid Forskningscentralen för de inhemska språken (Språkinstitutet) och fick för första gången arbeta med namnvård. När gradun väl var klar fortsatte Vidberg jobba med namn i vikariat vid Svenska litteratursällskapet i Finland och Språkinstitutet. Hon började känna att det var dags att fördjupa sig ännu mer i namnforskning.

Vidberg sökte och kom in som doktorand i nordiska språk och började forska. Hon fick en femårig doktorandtjänst och skrev sin doktorsavhandling om hur svenskspråkiga helsingforsbor använder svensk- och finskspråkiga namn. Efter att Vidberg återigen hade vikarierat vid Språkinstitutet i två år lediganslogs den fasta namnvårdartjänsten.

– Jag visste att min framtid inte är vid universitetet. När tjänsten lediganslogs måste jag ju helt enkelt söka den. Och ja, jag skulle nog säga att jag har hittat mitt drömjobb!

Vidberg har varma minnen från studietiden. Speciellt viktig för henne var gemenskapen som hon hittade vid Vasa nation.

– Mitt liv under studietiden var ju på nationen till en stor del. Det var inte helt självklart för mig att jag lätt skulle börja trivas i en ny stad. Jag behövde hitta ett sammanhang, vilket för mig blev nationen.

När hon inledde sina studier visste Vidberg inte alls vad hon skulle arbeta med i framtiden. Hon var ändå övertygad om att en examen i nordiska språk var såpass bred och mångsidig att den skulle ge rikligt med möjligheter.

– I och med min examen i nordiska språk fick jag med mig olika verktyg som jag i arbetslivet har lärt mig att tillämpa och utveckla. Så här i efterhand är det lätt att konstatera att det inte gjorde så mycket att jag i början av studierna inte visste vad jag ville jobba med, ofta klarnar det med tiden. Jag visste till exempel inte överhuvudtaget om att man kan jobba med namnvård.

Maria Vidberg arbetar som namnvårdare vid Institutet för de inhemska språken. Hon studerade nordiska språk vid Helsingfors universitet och blev filosofie magister år 2007 och filosofie doktor år 2016.

Text och bild: Tomas Sjöblom