Försöket omfattade sammanlagt 1436 slaktsvin, 167 gödsvin och 304 diande grisar. Veterinärmedicinska fakulteten vid Helsingfors universitet ansvarade för forskningsprojektet. Projektet leddes av professor Anna Valros och den praktiska planeringen och utförandet leddes av forskare Helena Telkänranta. Vid planeringens andvändes också utländska experter, såsom Marc Bracke från Wageningen Universitet i Nederländerna och Jeremy Marchant-Forde från jordbruksministeriet i USA. Vid utförandet deltas studenter i veterinärmedicin och husdjursvetenskap. Forskningen finansierades av jord- och skogsbruksministeriet och Helsingfors universitet. Suomen Sikayrittäjät ry deltog i samarbetet med det praktiska utförandet, t.ex. med att rekrytera de deltagande svingårdar.
Forskningen fortsätter
Det nya internationella forskningsprogrammet FareWellDock utväcklar vidare lösningar för att förebygga svansbitningen.
Det lämpligaste aktivitetsobjektet bland dem som testades för slaktsvin var stumpar av färska trädstammar (diameter 5–10 cm, längd 40–100 cm), vilka hängdes upp vågrätt i boxarna på en höjd under trynet. Det förekom mindre svans- och öronbitning i dessa boxar än i boxar med andra aktivitetsobjekt eller boxar som saknade aktivitetsobjekt. I boxarna som försågs med aktivitetsobjekt av trä förekom också mindre bitning och bökning av andra svin och den uppmätta stressnivån var lägre.
Aktivitetsobjekten som hade tillverkats av vattenrör i plast användes lika aktivt som objekten i trä, men de hade inte samma minskande effekt på svans- och öronbitning eller stressnivån.
Repen som hängdes upp i grisningsboxarna minskade den uppmätta stressnivån hos suggorna i någon mån, eventuellt på grund av att grisarna hade annat än suggan att tugga på. Repen i liggområdet minskade också bitnigen och bökandet av andra grisar då grisarna skulle lägga sig att sova, men skillnaden till konventionella boxar var liten.
I undersökningens första skede, pilotskedet, testades sju material. Vid uppfödning av slaktsvin och gödsvin jämfördes färskt trä, sisalrep, värmebehandlad torvskiva, polyetenrör som används som vattenledningsrör sk. PE-MD-rör (tidigare PEM), kedja från utfodrare (enbart metall) och metallkedja. För diande grisar testades sisalrep, toalettpapper och värmebehandlad torvskiva.
De olika materialen testades i olika mängder, i form av olika föremål, på olika ställen av boxen och fästa på olika sätt. Av färskt trä testades fyra trädslag (björk, al, asp och tall).
De mest lovande lösningarna utvaldes till själva försöket. De viktigaste urvalskriterierna var att lösningen skulle vara trygg för svinen och personalen samt fördelaktigt förhållande mellan kostnad och effektivitet. Bland kostnaderna beaktades material och arbetsåtgång. Effekten uppmättes genom att observera aktivitetsobjektets användningsintensitet två veckor efter montering, dvs. då nyhetens behag hade lagt sig. De material och användningssätt, vars kostnad och arbetsåtgång var små i förhållande till ökningen av naturligt beteende utvaldes för fortsatta försök.
De material som valdes ut:
För avvänjning, slaktsvin och gödsvin:
För diande grisar:
I varje försök sattes aktivitetsobjektet i boxarna före svinen (för digrisarnas del före grisning) och de var i boxen lika länge som svinen.
De utvalda materialen testades i fyra delförsök: två delförsök för slaktsvin, ett för gödsvin och ett för diande grisar.
Aktivitetsobjekten användes mest aktivt i de boxar, som hade utrustats med trä eller plaströr. Om det samtidigt fanns björkstam, plaströr och kättingar att tillgå, så var björkstammen mera populär än kätting, och plaströr placerade sig mellan dessa. Kedjans användningsaktivitet var inte beroende av om kedjan var enkel eller sammansatt av flera kättingar till en kedja med förgreningar.
Svinen bet och bökade varandra mindre i de boxar, som hade björkstam som aktivitetsobjekt än i de boxar som hade andra plaströr, metallkätting, utfodrarkedja eller en enskild brädstump som aktivitetsobjekt.
Rädslan för främmande personer (som mättes i sekunder tills svinet närmar sig) var mindre i boxar med björkstam än i boxar med plaströr eller kätting som aktivitetsobjekt. Detta antyder att stressnivån var lägre hos svinen i boxar som har utrustats med trä.
I detta forskningsprojekt, trädobjekten och sisalrep fixades på det fasta golvet, och plaströren och metallketjor fixades på spaltgolvet. På detta sätt hölls golven i båsarna lika ren såsom i vanliga boxar utan aktivitetsobjekt. Objekten hade också ingen avsevärd betydelse för i vilken del av boxen svinen sov.
Svans- och öronbitning var mindre förekommande i de slaktsvinsboxar, som hade utrustats med 30 cm björkstam per svin, än i de boxar som var utrustade med platsrör eller metallkätting.
I ett annat svinstall där mängden trä var 10 cm/svin, förekom mindre öronbitning med björkstammar. För svansbitning var skillnaden endast riktgivande.
De positiva effekterna av ovan nämnda aktivitetsobjekt i trä var på samma nivå i de boxar som hade enbart trä som aktivitetsobjekt som i de boxar som dessutom hade utrustats med plaströr och kedjor. Träets nytta kunde alltså inte längre förbättras genom att utnyttja andra material vid sidan av trä.
En vecka gamla grisar bet och bökade varandra mindre i samband med läggdags i de boxar, vars liggområde hade utrustats med sisalrep än i konventionella boxar. Vid två veckors ålder förekom inte längre någon skillnad.
Dessutom framgick följande tendenser, dvs. riktgivande resultat. Ett resultat vars tillförlitlighet finns i intervallet 90–95 procent kallas tendens. För dessa resultat har beteendet eller skadorna varierat såpass mycket, att det finns en 5–10 procent sannolikhet att resultatet beror på slumpen.
Suggorna i de grisningsboxar som hade utrustats med rep som stimulansobjekt led i mindre utsträckning av stressrelaterad tårögdhet. Resultatet kan bero på att grisarna hade annat att tugga på än suggan.
Vid två veckors ålder föregick sovandet av en längre period av aktivitet i boxar som hade utrustats med rep än i konventionella boxar. Vid en veckas ålder förekom ingen skillnad.