I slutet av mars besökte biträdande professorn och journalistikforskaren Nicholas Diakopoulos Svenska social- och kommunalhögskolan för tredje gången i samband med forskningsprojektet Immersive Automation. Den här gången höll Diakopoulos också en öppen föreläsning om algoritmer och mer specifikt ansvarighet och transparens i förhållande till det alltjämt växande utnyttjandet av algoritmer.

Även om få av oss är insatta i hur algoritmer egentligen fungerar påverkar algoritmerna våra liv i allt större omfattning. För många är kanske algoritmerna bakom Googles sökresultat och Facebooks och Instagrams flöden de mest bekanta exemplen. Faktum är att algoritmer utnyttjas i väldigt många andra sammanhang än enbart sociala medier. Diakopoulos nämnde bland annat marknadsföring, dynamisk prissättning i olika appar och skräddarsydda nyhetsflöden som exempel där algoritmer har en avgörande roll. Men på vilket sätt påverkas vi av algoritmer i samband med myndigheter och offentliga aktörer i samhället? I en rättsstat finns etiska principer och vi förväntar oss rättvist förfarande av samhälleliga maktutövande institutioner. Grunden för det nya forskningsrön som Diakopoulos jobbar med kallas för algoritmic accountability, vilket kunde översättas som algoritmisk ansvarighet.

Datorer och algoritmer kan utföra uppgifter som är svåra för en människa och då den mänskliga faktorn faller bort ur ekvationen uppfattar många att risken för misstag och fel minskar. Trots detta är algoritmerna tills vidare skapade av människor och således också utsatta för felaktigheter. Diakopoulos illustrerade detta med exempel från USA där algoritmer används till att räkna ut sannolikheten för återfall bland fångar som suttit av sitt fängelsestraff. På grund av de diskriminerande strukturerna som existerar i den amerikanska fångvården och de fördomar som förekommer i statistiken som förs över fångar visade det sig att prognoserna som algoritmerna räknat ut gynnade vita fångar och missgynnade mörkhyade fångar.

Traditionellt har journalister granskat makthavare och andra samhälleliga aktörer. Då beslutsfattandet skiftar från människor till datorer uppstår ett problem. Det är ytterst få journalister som klarar av att kritiskt granska algoritmer i och med att de flesta saknar tillräckliga kunskaper i datavetenskap och programmering. Även om företag och offentliga institutioner skulle offentliggöra sina algoritmer finns det få journalister som klarar av att bedöma huruvida det förekommer etiska fallgropar i dem.

Enligt Diakopoulos finns det en ny niche inom journalistiken där algoritmerna och den makt som de utövar granskas av tvärvetenskapliga team. Det kan handla om mindre farliga men irriterande buggar eller mer allvarliga former av diskriminering eller maktmissbruk. Grunderna till den algoritmiska ansvarighetsrapporteringen ligger i de traditionella journalistiska grundprinciperna. I all enkelhet handlar det om en ny dimension av journalistikens roll som en samhällelig vakthund.

Att visa människan bakom självmordsbomber är tydligen för magstarkt för de stora mediaorganisationerna i Norden. Det berättade den norska dokumentärfilmaren och journalisten Pål S. Refsdahl då han besökte Labbet i april 2017. Han har levt med och filmat vardagen bland Al Qaidas självmordsbombare i Syrien, och fått flera priser för sin film Dugma - The Button, samtidigt som de stora mediebolagen valt att inte köpa in filmen på grund av att den kan väcka för starka känslor. På Labbets seminarium diskuterade Refsdahl med studerande om hur han tänker då han jobbar, och underströk hur viktigt det är för unga reportrar att planera noga och tänka efter innan man ger sig av till konfliktzoner.

Hur kan jag på bästa möjliga sätt använda bottar, algoritmer och andra verktyg för att få mitt arbete gjort? Det är frågan som journalister borde vänja sig vid att ställa sig själva i sitt arbete, menar den världsledande forskaren Nick Diakopolous som besökte Labbet i mars 2017. Forskningsprojektet Immersive Automation (IA) anordnade ett seminarium för datajournalister från bland annat Helsingin Sanomat, Alma Media och Husis. Nick är tillbaka i höst, och då kommer han att träffa Soc&Koms studerande för fler diskussioner på temat.

Sedan 2015 ordnas kontinuerligt inom ramen för kurshelheten Computational Journalism (kursansvarig Carl-Gustav Lindén) undervisning i datajournalistik, analysteknik för data från Twitter och Facebook, samt analys av användarbeteende, robotjournalistik, drönar- och sensorjournalistik.

I december 2016 gästades Det redaktionella labbet och Soc&Kom  av forskaren och föreläsaren Maria Edström. Maria är expert på hur kvinnor porträtteras i nya och traditionella medier, och har precis skrivit rapporten "Räkna med kvinnor" som baseras på en av de mest omfattande undersökningarna på området. Hennes föreläsning "Hur skapas förändring? Erfarenhet av jämställdhetsarbete inom nordisk film, journalistik, reklam och dataspel" handlade om redaktionella strategier för ett mer jämställt medieinnehåll.

Under 2016-2017 gör en magisterstuderande sin avhandling i samarbete med Labbet, på uppdrag av det europeiska forskningsprojektet RESCUE (projektansvarig Klas Backholm). Temat för avhandlingen är de utmaningar som sociala medier har medfört för olika typer av kriskommunikatörer.

I november 2016 drog det Tekes-finansierade projektet Immersive Automation (IA): Automated storytelling, audience engagement and user experience in a news ecosystem igång med en kick-off för de forskare och medieorganisationer som deltar i projektet. Tanken med projektet är undersöka hur redaktioner ska kunna använda automatiska lösningar för att sköta en del rutiner inom nyhetsarbetet, så att redaktionens medarbetare istället ska få mera tid för att göra mera krävande nyheter (se vår forskningssida för mera info). På kick-offen kavlade de involverade forskarna upp ärmarna och diskuterade hur de ska dra igång arbetet, för att på bästa sätt få svar på de forskningsfrågor som finns inom projektet. Har du frågor ska du kontakta Carl-Gustav Lindén som håller i trådarna.