Traditionellt sett har nyhetsmedierna haft två intäktsben att stå på, prenumerationer och annonser. Eftersom plattformarna från Silicon Valley, framför allt Facebook och Google, tar hand om merparten av de  digitala annonsintäkterna i världen måste traditionella medier satsa mer på betalande läsare. Då uppstår frågan hur journalistiken borde utformas för en situation där annonsörerna är på väg att försvinna. Aktuella frågor som vilka typer av affärsmodeller det lönar sig att tillämpa, vad samt vilka metoder redaktioner ska använda sig av för att kunna förstå och attrahera läsare var föremål för seminariet “Vem betalar för journalistiken?” den 14 december vid Svenska social- och kommunalhögskolan.

Kalle Jungkvist, seniorkonsult på Schibsted Sweden, konstaterade att vi inom loppet av några år har digitaliserat så gott som alla dagstidningar. Från att tidningarna har haft en specifik läsarkrets har målgrupperna som konsumerar nyheterna idag utvidgats. Allt från betalande prenumeranter, tillfälliga passiva läsare och aktiva medföljare kan ta del av tidningarnas innehåll.  Det här innebär att affärsmodellerna och reglerna för hur en vinstgivande produktionsstrategi bör se ut också har ändrats.

Dagstidningarna använder sig alltmer av en hybridmodell för att hantera sina kundrelationer,  d.v.s. en blandning av flera affärsmodeller.  De har i stort sett gett upp tanken på att finansiera verksamheten genom att locka läsare med gratis innehåll och få annonsörerna att betala. I stället har en allt större del av innehållet placerats bakom en betalmur där bara en del kan läsas gratis, en så kallad ”freemium” modell (en blandning av ”free” och ”premium”). I en freemium modell marknadsförs mediet först som en bastjänst till användarna. Efter att mediet blivit mer populärt erbjuds oftast ett premiumpaket där användaren får ta del av exklusivt innehåll bara om de betalar. Där finns alltså en betalvägg så att utomstående användare inte kan läsa eller bara till en viss del får tillgång till vissa specifika nyheter och artiklar. När medier på det sättet låser in ett visst innehåll blir utmaningen att reglera innehållet på ett sådant sätt att det attraherar nya prenumeranter medan det ändå håller kvar de gamla.

Kalle Jungkvist säger att Schibsted ingalunda gett upp hoppet om att locka annonsörerna och att det inte finns något motsatsförhållande mellan journalistik som attraherar läsare och annonsfinansierad journalistik.

Eftersom varje människa är unik är det svårt att veta vad som lockar folk till läsning eller vad som leder till att någon börjar prenumerera på mediet. Nyhetsredaktionerna använder dataanalytik som mäter antalet klickningar och hur mycket tid läsarna har spenderat på en sida för att avgöra vad som intresserar besökarna. De här metoderna har utvecklats i enlighet med annonsörernas behov. En klickning eller hur länge man spenderar på en sida säger inte mycket om vad användaren i fråga vill konsumera eller dennes preferenser. Carl-Gustav Lindén, universitetsforskare vid Svenska social-och kommunalhögskolan, menar istället att redaktionerna borde prioritera andra mätmetoder, till exempel integrera läsarkommentarerna i analysverktygen, och att redaktionerna borde delta aktivt i social interaktion både virtuellt och reellt. Ett framgångsrikt koncept är t.ex. när redaktionen gett sig ut på gator och torg för att diskutera vad folk vill se mera av och är intresserade av. Att etablera en relation mellan betalande läsare och redaktion och liknande koncept borde nyhetsmedierna ta fasta på och de mest framgångsrika har redan dessa som en del av sin affärsstrategi.

Professor emeritus Tore Strandvik och Karl-Jacob Mickelsson, projektforskare vid Svenska handelshögskolan, har i sitt projekt om kunddominant affärslogik visat att framtidens nyhetskonsumenter värdesätter kvalitét, lättillgänglighet och personifiering. God journalistik kommer alltid att efterfrågas på marknaden. Konsumenten måste ha lätt att ta till sig materialet och förstå innehållet i det mediet man använder sig av. Läsupplevelsen ska vara snabb och effektiv. Personifiering t.ex. i form av ett personligt nyhetsbrev och personligt bemötande blir allt viktigare.

Ett ytterligare perspektiv på journalistikens framtid gavs av Mats Nylund, medieforskare och överlärare vid Arcada i sin översikt av hur nyhetsmedier kan använda blockchain-tekniken. Människors kommunikativa flöden har utvecklats från en till en person till sociala nätverk som omfattar många aktörer. Genom de nya nätverksbaserade interaktionerna har en decentralisering av makten ägt rum. En aspekt av denna decentralisering är att kryptovalutor allt mer används i stället för vanlig valuta.

Sammanfattningsvis konstaterade seminariedeltagarna att den traditionella journalistiken också i framtiden kommer vara en viktig del av samhället under förutsättningar att man tar hänsyn till såväl nya som gamla mediekonsumenters behov och förändrade konsumtionsmönster i samhället. Så länge journalistiken görs med passion finns en ljus framtid.

Alexandra Björklund

I slutet av mars besökte biträdande professorn och journalistikforskaren Nicholas Diakopoulos Svenska social- och kommunalhögskolan för tredje gången i samband med forskningsprojektet Immersive Automation. Den här gången höll Diakopoulos också en öppen föreläsning om algoritmer och mer specifikt ansvarighet och transparens i förhållande till det alltjämt växande utnyttjandet av algoritmer.

Även om få av oss är insatta i hur algoritmer egentligen fungerar påverkar algoritmerna våra liv i allt större omfattning. För många är kanske algoritmerna bakom Googles sökresultat och Facebooks och Instagrams flöden de mest bekanta exemplen. Faktum är att algoritmer utnyttjas i väldigt många andra sammanhang än enbart sociala medier. Diakopoulos nämnde bland annat marknadsföring, dynamisk prissättning i olika appar och skräddarsydda nyhetsflöden som exempel där algoritmer har en avgörande roll. Men på vilket sätt påverkas vi av algoritmer i samband med myndigheter och offentliga aktörer i samhället? I en rättsstat finns etiska principer och vi förväntar oss rättvist förfarande av samhälleliga maktutövande institutioner. Grunden för det nya forskningsrön som Diakopoulos jobbar med kallas för algoritmic accountability, vilket kunde översättas som algoritmisk ansvarighet.

Datorer och algoritmer kan utföra uppgifter som är svåra för en människa och då den mänskliga faktorn faller bort ur ekvationen uppfattar många att risken för misstag och fel minskar. Trots detta är algoritmerna tills vidare skapade av människor och således också utsatta för felaktigheter. Diakopoulos illustrerade detta med exempel från USA där algoritmer används till att räkna ut sannolikheten för återfall bland fångar som suttit av sitt fängelsestraff. På grund av de diskriminerande strukturerna som existerar i den amerikanska fångvården och de fördomar som förekommer i statistiken som förs över fångar visade det sig att prognoserna som algoritmerna räknat ut gynnade vita fångar och missgynnade mörkhyade fångar.

Traditionellt har journalister granskat makthavare och andra samhälleliga aktörer. Då beslutsfattandet skiftar från människor till datorer uppstår ett problem. Det är ytterst få journalister som klarar av att kritiskt granska algoritmer i och med att de flesta saknar tillräckliga kunskaper i datavetenskap och programmering. Även om företag och offentliga institutioner skulle offentliggöra sina algoritmer finns det få journalister som klarar av att bedöma huruvida det förekommer etiska fallgropar i dem.

Enligt Diakopoulos finns det en ny niche inom journalistiken där algoritmerna och den makt som de utövar granskas av tvärvetenskapliga team. Det kan handla om mindre farliga men irriterande buggar eller mer allvarliga former av diskriminering eller maktmissbruk. Grunderna till den algoritmiska ansvarighetsrapporteringen ligger i de traditionella journalistiska grundprinciperna. I all enkelhet handlar det om en ny dimension av journalistikens roll som en samhällelig vakthund.

Att visa människan bakom självmordsbomber är tydligen för magstarkt för de stora mediaorganisationerna i Norden. Det berättade den norska dokumentärfilmaren och journalisten Pål S. Refsdahl då han besökte Labbet i april 2017. Han har levt med och filmat vardagen bland Al Qaidas självmordsbombare i Syrien, och fått flera priser för sin film Dugma - The Button, samtidigt som de stora mediebolagen valt att inte köpa in filmen på grund av att den kan väcka för starka känslor. På Labbets seminarium diskuterade Refsdahl med studerande om hur han tänker då han jobbar, och underströk hur viktigt det är för unga reportrar att planera noga och tänka efter innan man ger sig av till konfliktzoner.

Hur kan jag på bästa möjliga sätt använda bottar, algoritmer och andra verktyg för att få mitt arbete gjort? Det är frågan som journalister borde vänja sig vid att ställa sig själva i sitt arbete, menar den världsledande forskaren Nick Diakopolous som besökte Labbet i mars 2017. Forskningsprojektet Immersive Automation (IA) anordnade ett seminarium för datajournalister från bland annat Helsingin Sanomat, Alma Media och Husis. Nick är tillbaka i höst, och då kommer han att träffa Soc&Koms studerande för fler diskussioner på temat.

Sedan 2015 ordnas kontinuerligt inom ramen för kurshelheten Computational Journalism (kursansvarig Carl-Gustav Lindén) undervisning i datajournalistik, analysteknik för data från Twitter och Facebook, samt analys av användarbeteende, robotjournalistik, drönar- och sensorjournalistik.

I december 2016 gästades Det redaktionella labbet och Soc&Kom  av forskaren och föreläsaren Maria Edström. Maria är expert på hur kvinnor porträtteras i nya och traditionella medier, och har precis skrivit rapporten "Räkna med kvinnor" som baseras på en av de mest omfattande undersökningarna på området. Hennes föreläsning "Hur skapas förändring? Erfarenhet av jämställdhetsarbete inom nordisk film, journalistik, reklam och dataspel" handlade om redaktionella strategier för ett mer jämställt medieinnehåll.

Under 2016-2017 gör en magisterstuderande sin avhandling i samarbete med Labbet, på uppdrag av det europeiska forskningsprojektet RESCUE (projektansvarig Klas Backholm). Temat för avhandlingen är de utmaningar som sociala medier har medfört för olika typer av kriskommunikatörer.

I november 2016 drog det Tekes-finansierade projektet Immersive Automation (IA): Automated storytelling, audience engagement and user experience in a news ecosystem igång med en kick-off för de forskare och medieorganisationer som deltar i projektet. Tanken med projektet är undersöka hur redaktioner ska kunna använda automatiska lösningar för att sköta en del rutiner inom nyhetsarbetet, så att redaktionens medarbetare istället ska få mera tid för att göra mera krävande nyheter (se vår forskningssida för mera info). På kick-offen kavlade de involverade forskarna upp ärmarna och diskuterade hur de ska dra igång arbetet, för att på bästa sätt få svar på de forskningsfrågor som finns inom projektet. Har du frågor ska du kontakta Carl-Gustav Lindén som håller i trådarna.