Maria Vidberg - namnvårdare
Då en ny myndighet grundas och behöver råd om vad dess namn kunde vara på svenska, kan Maria Vidberg hjälpa till. Vidberg arbetar i dag som namnvårdare vid Institutet för de inhemska språken (Språkinstitutet).

Då en ny myndighet grundas och behöver råd om vad dess namn kunde vara på svenska, kan Maria Vidberg hjälpa till. Vidberg arbetar i dag som namnvårdare vid Institutet för de inhemska språken (Språkinstitutet).

– Mest jobbar jag med olika typer av ortnamn, väg- och gatunamn och med namn på myndigheter. Ofta är det så att när en ny myndighet har valt ett finskt namn, vänder de sig till oss och frågar vad de kunde heta på svenska.

Namnvården jobbar med alla möjliga slag av namnrådgivning. Vidberg kontaktas ofta av journalister i de finlandssvenska medierna eller översättare som behöver hjälp med hur olika namn ska hanteras på svenska. Alltid finns det ändå inte ett allmängiltigt rätt svar.

– Om jag får en fråga om hur namnet på en viss organisation ska översättas, beror mitt svar väldigt mycket på kontexten. Samtidigt är det inte heller ett arbete som går ut på en massa tyckande, utan alla råd som jag ger baserar sig på forskning, språkvård och samarbete med olika parter.

En central del av Vidbergs arbete är samarbete och koordination å ena sidan med den finska namnvården och den svenska språkvården på Språkinstitutet och å andra sidan med namnvården i Sverige.

– Samarbete är a och o för att namnvården ska fungera. Ingen av delarna fungerar utan varandra: den finska namnvården klarar sig inte utan den svenska och vice versa. Samarbetet mellan namnvården och språkvården är också viktigt, och likaså samarbetet med Sverige. Det är bättre att försöka använda samma terminologi än att leva med parallella termer.

Vidberg är både filosofie magister och filosofie doktor i nordiska språk, men det var ingen självklarhet att det blev så. I själva verket planerade hon inte ens från början att studera nordiska språk, eller att studera vid Helsingfors universitet.

– Egentligen ville jag från början studera tyska. Jag hade också av någon anledning bestämt mig för att jag varken vill studera i Helsingfors, Åbo eller Vasa. Det fick alltså bli Uleåborg. Jag kom inte in på tyskan, så jag började i stället studera nordiska språk, som var mitt andrahandsval.

Studierna i nordiska språk i Uleåborg var andraspråksstudier, och Vidberg kände sig inte riktigt hemma där. Hon bestämde sig för att åka till Tyskland för att lära sig bättre tyska och ge inträdesproven i tyska en chans till.

– Efter ett år i Tyskland hade jag kommit över mina fördomar. Plötsligt var Helsingfors universitet min första prioritet, och jag kom in på tyskan.

Vidberg hade ändå hunnit studera såpass mycket nordiska språk att hon fick tillgodoräknat en ganska stor, nästan klar biämneshelhet. Några studiepoäng fattades ändå och hon hoppade på en kurs som handlade om namn i stadsbilden.

– I samma veva stod jag i beråd att börja skriva min pro gradu-avhandling i tyska och ett proseminariearbete i nordiska språk. Jag blev ändå så intresserad av namnforskning att jag skrev ett prosemi i anknytning till det. Slutligen bestämde jag mig för att byta huvudämne och skriva också min gradu i namnforskning.

Före hon var färdig med sina studier hittade Vidberg en praktikplats vid Forskningscentralen för de inhemska språken (Språkinstitutet) och fick för första gången arbeta med namnvård. När gradun väl var klar fortsatte Vidberg jobba med namn i vikariat vid Svenska litteratursällskapet i Finland och Språkinstitutet. Hon började känna att det var dags att fördjupa sig ännu mer i namnforskning.

Vidberg sökte och kom in som doktorand i nordiska språk och började forska. Hon fick en femårig doktorandtjänst och skrev sin doktorsavhandling om hur svenskspråkiga helsingforsbor använder svensk- och finskspråkiga namn. Efter att Vidberg återigen hade vikarierat vid Språkinstitutet i två år lediganslogs den fasta namnvårdartjänsten.

– Jag visste att min framtid inte är vid universitetet. När tjänsten lediganslogs måste jag ju helt enkelt söka den. Och ja, jag skulle nog säga att jag har hittat mitt drömjobb!

Vidberg har varma minnen från studietiden. Speciellt viktig för henne var gemenskapen som hon hittade vid Vasa nation.

– Mitt liv under studietiden var ju på nationen till en stor del. Det var inte helt självklart för mig att jag lätt skulle börja trivas i en ny stad. Jag behövde hitta ett sammanhang, vilket för mig blev nationen.

När hon inledde sina studier visste Vidberg inte alls vad hon skulle arbeta med i framtiden. Hon var ändå övertygad om att en examen i nordiska språk var såpass bred och mångsidig att den skulle ge rikligt med möjligheter.

– I och med min examen i nordiska språk fick jag med mig olika verktyg som jag i arbetslivet har lärt mig att tillämpa och utveckla. Så här i efterhand är det lätt att konstatera att det inte gjorde så mycket att jag i början av studierna inte visste vad jag ville jobba med, ofta klarnar det med tiden. Jag visste till exempel inte överhuvudtaget om att man kan jobba med namnvård.

 

Maria Vidberg arbetar som namnvårdare vid Institutet för de inhemska språken. Hon studerade nordiska språk vid Helsingfors universitet och blev filosofie magister år 2007 och filosofie doktor år 2016.

Text och bild: Tomas Sjöblom