Mitt favoritämne under skoltiden var modersmål och jag har alltid både läst och skrivit på fritiden. Att studera inhemsk litteratur var därför för mig ett val som kändes naturligt, rentav självklart. Då jag sökte till universitetet funderade jag inte särskilt mycket på mina arbetsmöjligheter i framtiden: jag ville bara göra det som jag tyckte var viktigt och kände att jag var bra på. Det hade nog varit möjligt att fundera mera på saken ur en praktisk synvinkel.
Att studera inhemsk litteratur, folkloristik och finska var väldigt givande. I det skedet var jag inte en person som satt på föreläsningar utan jag avlagde en stor del av studierna som essäer, olika arbeten och boktenter. Idag uppskattar jag föreläsningar mera och skulle delta mer aktivt i sådan undervisning.
Mina studier – i synnerhet de i inhemsk litteratur – lärde mig att behärska stora helheter, analytiskt läsa många olika sorters texter och skriva flytande. Studierna var också bildande inom ett brett område.
Jag fann mitt kall som forskare då jag under ämnesstudierna i finska skrev forskningsplan för mitt praktikumarbete i namnforskning. Att skriva arbetet om förnamn bland helsingforsbarn var fängslande och gav en första smak av den flow-upplevelse som hör ihop med forskaryrket. Efter det påverkade också graduseminariet i inhemsk litteratur som leddes av professor Pirjo Lyytikäinen. Då min pro gradu-avhandling, som behandlade Aino Kallas produktion, var i granskningsskedet föreslog Pirjo att jag skulle fortsätta på ämnet med en doktorsavhandling. Jag tänkte inte nu heller särskilt praktiskt utan nappade på förslaget och blev forskare.
Forskare i litteraturvetenskap är säkert ett av de yrken som närmast motsvarar de färdigheter och den kunskap man lär sig vid universitetet. I praktiken är det även på många vis både osäkert och belastande: konkurrensen om forskningsfinansiering blir år för år hårdare, forskartjänsterna räcker till för allt färre då universitetet går igenom nedskärningar och forskarnas expertis uppskattas inte alltid i ett vidare sammanhang. Å andra sidan är jobbet givande, utmanande och fritt, vilket jag som småbarnsförälder mer och mer börjat uppskatta.
Inom min egen forskarbana har ett steg lett till ett annat. Medan jag skrev min doktorsavhandling fick jag redigera en brevsamling om Aino Kallas och kritikern Anna-Maria Tallgrens produktion, efter att jag doktorerat kom en chans att skriva en biografi om Aino Kallas. Den kommer ut i vår och kommer nästa år att översättas till estninska. Just nu gör jag post doc-forskning om Finlands och Estlands litterära relationer. Vid sidan av forskningsarbetet har jag också undervisat och varit ordförande för ett författarsällskap (Aino Kallas Seura). Innan jag blev forskare på heltid jobbade jag också en tid som amanuens för inhemsk litteratur. Den möjligheten fick jag antagligen tack vare den arbetserfarenhet jag hade skaffat under studietiden: jag var bland annat högskolepraktikant vid humanistiska fakulteten.
Då man funderar på vad man ska studera lönar det sig att tänka på vad man är bra på och vad man är intresserad av men det lönar sig också att ta reda på vilka möjligheter i arbetslivet det kan leda till. Om man drömmer om en forskarkarriär lönar det sig att beakta realiteterna: en allt hårdare tävlan om finansiering och osäkerhet om framtiden. Inom humaniora är specialkunskaper ofta ett trumfkort och vikten av mångsidiga språkkunskaper kan inte understrykas för mycket. Det lönar sig att ta var på de möjligheter man har som studerande – att söka utbytes- och praktikplatser. För många har dessa öppnat oväntade framtidsutsikter.
Samtidigt lönar det sig att vara modig, tro på sina drömmar och komma ihåg att valet att studera humaniora också är ett ställningstagande för bildning, kunskap som baserar sig på forskning och jämlikhet.
Silja Vuorikuru (f. 1977) har studerat inhemsk litteratur vid Helsingfors universitet. Dessutom avlade hon grund- och ämnesstudier i folkloristik och finska. Hon doktorerade 2012 och jobbar nu som post doc-forskare vid Finska Litteratursällskapets forskningsavdelning.