Enligt Soc&koms dåvarande rektor Henrik Hägglund medförde den nya byggnaden många positiva följder för högskolan genast från start.
– Flytten var ett stort lyft för verksamheten. Vi synliggjordes inom universitetet och också tvåspråkigheten inom universitetet synliggjordes på ett nytt sätt.
Redan under det första läsåret blev det klart att högskolans studerande i en helt ny omfattning började läsa kurser och biämnen vid andra fakulteter i Centrumcampus samtidigt som antalet biämnesstuderande från andra fakulteter ökade markant vid högskolan. Forskningssamarbetet speciellt med de olika ämnena vid statsvetenskapliga fakulteten intensifierades och växelverkan ökade på många plan.
– Det är ju en fin byggnad och man kan inte missa den om man rör sig i statsvetenskapliga fakultetens område. På något vis blev det också synliggjort i fakulteten och bland dess studenter att vi finns till och att vi dessutom har fina utrymmen, säger Hägglund.
Högskolans nuvarande rektor Johan Bärlund lyfter också upp den egna byggnaden som en förklaring till att Soc&kom mår bra just nu.
– Huset har visat sig vara en fullträff och det är uppenbart att det bidrar till att vi alla trivs så bra här. Huset fyller våra behov både nu och långt in i framtiden, säger han.
Bärlund poängterar också att en trygg och trivsam miljö gynnar inlärningen och forskningsverksamheten.
– Våra studenter gillar att det sjuder av liv i huset. Också utomstående som kommer på besök upplever huset som funktionellt och reagerar positivt på att det är så ljust och öppet.
Som satellit i Bortre Tölö
Soc&kom hade verkat på Topeliusgatan 16 i Bortre Tölö sedan 1964, i en byggnad planerad av arkitekten Erik Kråkström. Men bristen på utrymme blev under årens lopp allt påtagligare och därför hyrdes ytterligare utrymmen på Norra Hesperiagatan där främst forskare höll till.
– Vi började alltmer uppleva att det var en opraktisk och underlig uppdelning, med forskare och fortbildning på ett ställe och lärare och förvaltning på ett annat. Huset på Topeliusgatan började också vara slitet, inte ytligt sett, men det fanns till exempel läckande rör och ett stambyte hade varit nära förestående, säger Henrik Hägglund.
Förutom bristen på utrymme var läget i Bortre Tölö också geografiskt sett problematiskt i och med det långa avståndet till Centrumcampus och statsvetenskapliga fakulteten. Det gjorde att Soc&kom kändes lite som en ”satellit”, säger Hägglund, avskild från resten av verksamheten.
Det första konkreta steget mot en ny byggnad togs vid millennieskiftet då ledningen för Soc&kom kontaktade universitetet för att höra sig för om möjligheterna till större och mer ändamålsenliga utrymmen.
Från universitetets håll erbjöds till att börja med existerande byggnader som var eller skulle bli tomma. Ett förslag var den före detta svenska folkskolan i Vallgård, ett annat förslag var skolbyggnaden på Bulevarden som numera inhyser Europaskolan. Men Vallgård var geografiskt sett minst lika fel som Tölö och byggnaden på Bulevarden var ålderdomlig och skulle inte ha fungerat för Soc&koms behov.
– Men sedan, genom ett lyckligt sammanträffande, hade dåvarande dekanen för statsvetenskapliga fakulteten, Hannu Niemi, råkat tala med Toivo Vainiotalo som var direktör för universitetets tekniska avdelning. Vainiotalo nämnde att det finns en tom tomt på statsvetenskapliga fakultetens område om ni har behov, och Hannu Niemi kom på att Soc&kom ju har ett behov av ny byggnad.
Det blev snabbt grönt ljus och redan 2001 fattade universitetets konsistorium ett principbeslut om att Soc&kom ska få en ny byggnad. Därefter tog det ändå 2-3 år tills alla organ, bland dem Undervisnings- och kulturministeriet, sagt sitt och projektet kunde inledas på allvar.
Inte billigast, men bäst
Följande steg i processen var en arkitekturtävling för inbjudna, ordnad av Helsingfors universitet och byggherren Senatfastigheter. Målet var att få fram en högklassig byggnad som skulle motsvara Soc&koms behov men också passa in i den omgivande miljön.
Tävlingen inleddes i juni 2003 och före tidsfristen i slutet av året lämnade de fem deltagande arkitektbyråerna in sina tävlingsförslag. Enligt prisnämnden höll tävlingen som helhet en hög nivå, ändå kunde de eniga slå fast att Juha Leiviskäs förslag ”Trio” var bäst.
– På grund av konstruktionen med bland annat väggar i många olika vinklar och de stora glasytorna var det helt klart att Leiviskäs förslag inte var det enklaste eller billigaste att bygga. Det fanns mer rektangelformade förslag som varit enklare, men juryn var enhällig om att hans förslag var bäst, säger Hägglund.
I motiveringarna beskrivs ”Trio” som en ”fragmenterad och gracil nykomling i ett kvarter med rätt så kompakta enskilda byggnader”. Byggnaden beröms vidare för att den både framhäver och bevarar kvarterets öppna karaktär, samtidigt som byggnaden i sig är ett ”starkt, personligt och tillika tidlöst bidrag”.
Byggnaden ansågs också vara det förslag i tävlingen som bäst lämpade sig för högskolans identitet.
Ett krav i tävlingen var att nybyggnaden skulle ha en inre förbindelse till den existerande byggnaden på Snellmansgatan 12 som uppfördes 1946 som institutionsbyggnad för rättsmedicin. I den så kallade gamla delen finns numera bland annat StudOrgs rum och personalens kafferum, som var obduktionssal då byggnaden inhyste rättsmedicinska institutionen. Devisen som målats på väggen i kafferummet, ”E Mortuis Verum" (i döden finns sanningen), är en konkret påminnelse om byggnadens historia.
Läsåret inleddes bland målarburkar och stegar
Efter att Leiviskäs förslag valts gick processen in i ett andra skede med fortsatt planering och bearbetning av det vinnande förslaget. Här fick man igen vänta i ett par år – den här gången på att bygget skulle tas upp i statsbudgeten, det fanns nämligen andra universitetsbyggnader som stod före i finansieringskön.
I den fortsatta planeringen gjordes ännu en hel del ändringar i ritningarna. Bland annat ingick en källarvåning med ett auditorium i de ursprungliga planerna, men den föll bort i det här skedet.
– Leiviskä fick också stryka en planerad it-sal. I stället hittade han på balkongen på andra våningen med datorer som visat sig vara en jättelyckad lösning – det sitter ju alltid människor där.
– Resultatet blev lite annorlunda men Leiviskä har själv sagt att förändringarna egentligen ledde till att helheten blev bättre än det ursprungliga förslaget, trots att vissa utrymmen föll bort.
Det egentliga byggnadsskedet kom i gång vårvintern 2008 och borde ha slutförts i juni 2009 så att högskolans personal skulle ha haft sommaren på sig att ställa allt i ordning. Men byggprocessen fördröjdes med ett par månader då det visade sig att marken måste saneras mer än man ursprungligen räknat med. Den 15 augusti 2009 överläts byggnaden och flytten skedde i en hast så att höstterminen kunde inledas ett par veckor senare.
– När studenterna kom var golven ännu täckta av papper eftersom målningsarbeten fortfarande pågick. Stegar och målarburkar stod här och där. Vi bestämde, för enda gången i Soc&koms historia, att inleda läsåret utan inskription eftersom det skulle ha varit så besvärligt.
Prisat slutresultat
Utmärkande drag för byggnaden är terrasseringarna och transparensen. De öppna glasfasaderna mot innergården och mot Yrjö-Koskinens gata gör att byggnaden och den omgivande parkmiljön flyter in i varandra.
– Jag ville att parken som finns utanför skulle fortsätta genom hela byggnaden, sade Juha Leiviskä i en intervju för Soc&kom informerar i december 2009.
En annan tanke bakom transparensen var att ingen ska behöva känna sig ensam i huset, utan att arkitekturen tvärtom ska öppna upp för socialt umgänge. Leiviskä inspirerades också av högskolans uppgift och ansåg att de studerande bör vänja sig vid att samhället är uppbyggt av många olika personer och aktörer som står i växelverkan med varandra.
Leiviskä har själv betonat vikten av att känna till traditioner och historia, och av att uppnå kontinuitet och samhörighet mellan det förgångna och det kommande.
– Arkitekten lyckas i sitt uppdrag endast om han förbättrar den redan existerande omgivningen och det nya hämtar något positivt med sig, sade Leiviskä i intervju för Soc&kom informerar.
Något som vittnar om att han lyckats i sin strävan att beakta omgivningen och de olika epokerna är att Leiviskä redan hösten 2009 fick positiv respons av stadsbor som sade att det känns som att byggnaden alltid funnits där den är. Och bättre beröm än så kan en arkitekt inte få för sitt arbete, har Leiviskä själv sagt.
Nu, tio år senare, tycker Henrik Hägglund fortfarande att huset fyller behoven och har inneburit ett lyft för verksamheten.
– Leiviskä själv tycker väldigt mycket om byggnaden, och han tycker om det faktum att vi tycker om den. I någon intervju har han sagt att han alltid blir på gott humör när han kommer till Soc&kom, och det är ju inte alltid arkitekten förunnat. Många gånger är det så att de som jobbar i en byggnad är arga när arkitekten kommer på besök och frågar ”varför gjorde du si och varför gjorde du så?”. Men hos oss har det aldrig förekommit, aldrig.
Juha Leiviskä har också fått mer formella pris för sin insats. Helsingfors stads byggnadsnämnd beviljade sitt pris Byggrosen för år 2009 till honom. I prismotiveringen lyfte man upp Soc&koms byggnad som ett exempel på ytterst skickligt och högklassigt kompletteringsbyggande i en historiskt krävande miljö.
Källa: Margaretha von Troils pro gradu-avhandling om Juha Leiviskä och Svenska social- och kommunalhögskolans byggnad i Kronohagen.
Foton av bland andra: Madicken Malm, Mats Engblom, Anders Westerholm, Veikko Somerpuro, Simo Rista (Helsingforsbilder)