Professorn i anatomi Evert Julius Bonsdorffs samling innehöll som mest cirka 2 000 skelett och skinn. Hur stor samlingen är i dag och hur många prover som kom till Zoologiska museet på 1960-talet har ingen hittills vetat.
Men nu har forskaren Henry Pihlström tillsammans med sina två assistenter kavlat upp ärmarna och börjat gå igenom samlingen som förvaras i Naturhistoriska museets källare.
De har grävt fram de allra äldsta utländska och exotiska proverna, dvs. de som mest sannolikt behöver artbestämmas på nytt.
– Samlingarna innehåller många exemplar som man helt enkelt inte kunde artbestämma för hundra år sedan, eller som enligt den rådande uppfattningen är felbestämda, berättar Pihlström.
Han betonar att forskarna på 1700- och 1800-talen var kompetenta toppforskare på sin tid. Men vi har i dag tillgång till ytterligare drygt hundra år av vetenskaplig kunskap.
Den nyaste kunskapen till hjälp
Vetenskapen går framåt och taxonomin, dvs. vår uppfattning om arternas släktskap och nomenklatur, förändras. Därför är det skäl att regelbundet gå igenom vetenskapliga samlingar.
Många djur som tidigare ansågs tillhöra samma art delas t.ex. numera in i flera arter. Tidigare simmade vikvalen i jordens alla hav, men i dag anser man att vikvalarna på södra halvklotet, de antarktiska vikvalarna, är en systerart till vikvalen på norra halvklotet. Man känner också till en mindre form av vikvalen. Men det finns olika åsikter om hur artgruppen ska klassificeras.
Genast i början av Pihlströms projekt kom det fram att en bardvalsskalle i Naturhistoriska museets utställning Benen berättar högst troligen tillhört ”en dvärgvikval”.
En tidsmaskin
Samlingarna för en till de mest avlägsna delarna av världen utan att man behöver lämna källaren i Helsingfors. De ger också tillfälle att resa bakåt i tiden och ett perspektiv på det förgångna som man inte hittar någon annanstans.
Henry Pihlström lyfter försiktigt fram en skalle av en fläckig hyena ur en plastpåse och visar upp etiketten. Medan den levde reste hyenan runt Finland med ett tivoli. På äldre dar bodde hyenan på Högholmen och till sist hamnade den i museets samlingar. Skallen är daterad 20.4.1938.
Hyenans öde ger överraskande nog en bild av hur finländarnas uppfattningar om djur och lagstiftningen har utvecklats. I dag behandlar vi inte vilda djur så som man gjorde under mellankrigstiden.
Vanligt arbete
– Artbestämningen av djurben kan verka som ett spännande detektivarbete, vilket det naturligtvis också är, skyndar sig Pihlström att precisera. – Men sist och slutligen är det ändå ett högst normalt arbete som ingår i underhållet av samlingarna. Samma arbete utförs kontinuerligt i alla världens museer och med alla artgrupper.
Mycket gamla prover är i en klass för sig. De kan vara oersättliga när man forskar om förändringar i djurens utbredning eller gener. Ofta döljer sig den enda information man har om långt svunna tider i museernas samlingar.
Bonsdorffs ben
Professorn i anatomi Evert Julius Bonsdorff (1810–1898) byggde upp en på sin tid internationellt betydelsefull samling skelett och skinn av ryggradsdjur.
Han reste inte själv runt världen, utan köpte, bytte och skaffade sig prover på andra sätt.
Samlingen kom via Bonsdorffs släktingar till Zoologiska museet, nuvarande Naturhistoriska museet, och den är fortfarande ryggraden i museets bensamling.
Samlingen flyttade till Zoologiska museet på Norra Järnvägsgatan 1960–1962. Då byggdes en mellanbotten i festsalen så att man fick en fjärde våning där skeletten kunde ställas ut. Mellanbotten togs bort i samband med renoveringen 2005–2008 och benutställningen flyttade till första våningen.