Tina Nyfors, som nyligen disputerat vid Helsingfors universitet, studerade tillräcklighet (alternativa termer är ekotillräcklighet, måttfullhet), alltså ett sätt att leva och en princip för att organisera samhället så att det håller sig inom miljögränserna samtidigt som man ser till att alla har tillräckligt för en skälig levnadsnivå. Nyfors riktar uppmärksamheten mot personer vars koldioxidavtryck redan är i linje med tillräcklighet och hänvisar till dem som ”tillräcklighetsklassen”. Deras sätt att leva har en måttlig inverkan på klimatet samtidigt som de har en skälig levnadsnivå.
"Ett resultat som är särskilt intressant handlar om att uppmärksamma den delen av befolkningen som redan lever inom eller nära gränserna för tillräcklighet. Min studie är ett exempel på att tillräcklighet inte bara handlar om minskning, utan att en del av befolkningen redan lever inom dessa ramar. Deltagarna i min studie hade redan koldioxidavtryck som var betydligt mindre än det genomsnittliga koldioxidavtrycket för en person i Finland”, säger Nyfors.
I studien betyder tillräcklighet att hålla sig under den övre gräns som utgör naturens bärkraft, men över den nedre gräns som befolkningen behöver för en skälig levnadsnivå. Tanken är att tillräcklighet har två gränser, vilket kan illustreras genom vad som kan kallas en "tillräcklighetskorridor". Personer som placerar sig ovanför den övre gränsen konsumerar för mycket och tillhör den överkonsumerande klassen. Personer som ligger under den lägre gränsen har inte tillräckligt med resurser och kan kallas den utsatta klassen. Inom korridoren finns personer som tillhör tillräcklighetsklassen.
Tillräcklighet har alltså två gränser, men enligt studien fokuserar den finländska klimatpolitiska debatten i huvudsak på endast den ena av dem. I debatten betyder rättvisa att se till att ingens levnadsstandard sjunker under en miniminivå. Begränsad uppmärksamhet gavs åt den övre miljögränsen.
Från tillräcklighet till konkreta politiska verktyg
Studien undersöker hur tillräcklighet kan implementeras i samhället för att hantera klimatförändringen. För att hitta svar undersökte Nyfors två olika sätt att styra samhället mot tillräcklighet. Det första är genom klimatpolitiken, som bedrivs av regeringar och internationella organ. Det andra är genom miljörörelser, vilket i studien exemplifierades av den finländska nätverket Kohtuusliike, som valts som fallstudie.
Tillräcklighet kan översättas till klimatpolitiska verktyg genom att skräddarsy policyer för olika inkomstgrupper. För de överkonsumerande och ultrarika fokuserar de föreslagna policyinstrumenten på att systematiskt styra konsumtionen bort från konsumtionsval med höga koldioxidutsläpp, såsom flygande, hög andel av privatbilism och en diet med mycket kött, i riktning mot alternativ med låga koldioxidutsläpp, såsom kollektivtrafik, cykling, att promenera och en mer vegetarisk eller vegansk kost. För personer som inte har tillräckligt ska policy säkerställa att deras grundläggande behov tillgodoses. För personerna i tillräcklighetsklassen är tanken att policy ska stödja deras hållbara val.
Det finns dock utmaningar gällande låg acceptans av klimatpolicyer som addresserar överkonsumtion. Här kan miljörörelser ha en viktig roll för att öka stödet på gräsrotsnivå (nedifrån och upp). Enligt studien kan miljörörelser som Kohtuusliike stödja klimatpolitiken på tre sätt: genom att erbjuda nya insikter för politiska verktyg, genom att utmana och erbjuda alternativ till kulturella normer och strävan efter ständig ekonomisk tillväxt, och genom att riktauppmärksamheten mot den del av befolkningen som redan lever inom gränserna för tillräcklighet.
I studien om Kohtuusliike fann Nyfors fyra olika sätt att förstå tillräcklighet. Vissa ser det som ett par "tillräcklighetsglasögon", ett sätt att se på och förstå världen som hjälper dem att se vad som borde förändras och vad som redan är i linje med tillräcklighet. Andra beskriver tillräcklighet som att vara fri från konsumtionsberoende snarare än att tvingas avstå från saker och ting. Vissa ser tillräcklighet som något som inte kan undvikas. Andra påpekar att det ibland krävs kompromisser för att implementera tillräcklighet i praktiken, åtminstone i rika länder som i Finland.
Ett allt varmare klimat idag, obesvarade frågor imorgon
"I sommar har det varit vanligt med nyheter om värmerekord, torka och skogsbränder. Klimatutsläppen fortsätter ändå att öka, och för närvarande finns det nästan inga element av tillräcklighetstänk inom klimatpolitiken”, säger Nyfors.
Studien fokuserar främst på tillräcklighet som livsstil och som ett sätt att organisera samhället, medan frågor kring produktion får mindre uppmärksamhet. Nyfors föreslår att framtida forskning ska studera till exempel tillräcklighetsklassen närmare, och hur beslutsfattare och olika miljörörelser kunde samverka för att skapa en tillräcklighetsorienterad förändring i samhället.
Tina Nyfors disputerarade 24.8.2026 vid Agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten, Helsingfors universitet på avhandlingen "Within the limits of sufficiency: Climate policy and environmental movement approaches to addressing climate change". Opponent var docent Sylvia Lorek, Sustainable Europe Research Institute Germany (SERI), och kustos Annukka Vainio. Doktorsavhandlingen publiceras också elektroniskt och finns tillgänglig i