Distansarbete synliggör ojämlikheter i arbetslivet
Pandemitiden har tvingat oss till distansarbete i en större omfattning är någonsin tidigare. Samtidigt har distansarbetets strukturella fördelning kommit i dagen. Många arbetsuppgifter kan inte utföras på distans, och distansarbetarna har ofta en viss utbildnings- och yrkesbakgrund.

En del arbeten är inte bundna till vare sig tid eller plats tack vare tekniska lösningar. Distansarbete skiljer sig från närarbete såtillvida att det lättare inkräktar på hem och fritid.

– Pandemitiden har avslöjat olikheter bland familjerna och i omsorgsansvaret som också påverkar möjligheterna till distansarbete, berättar Mira Karjalainen, docent och forskningskoordinator.

– I värsta fall kan distansarbete öka klasskillnaderna, de etniska klyftorna och ojämlikheten mellan könen.

Karjalainen arbetar med CoWeAll-projektet, som behandlar jämlikhetsfrågor i arbetslivet ur ett pandemiperspektiv. Karjalainen undersöker hur arbetets gränser suddas ut. Undersökningen grundar sig på en enkät i ett it-företag som genomfördes för första gången i september 2020 och för andra gången i september 2021. Undersökningen har alltså genomförts i sin helhet under pandemin och publicerats i tidskriften Arbetslivsforskning.

Arbetets gränser suddas ut

–  Statistiskt sett fördelar sig omsorgsansvaret mer på kvinnor. Coronapandemin synliggjorde det här ansvaret även för männen som vanligen inte tillbringat så mycket tid hemma under spädbarnstiden, berättar Karjalainen.

Även förmögenhetsgraden och boendemöjligheterna påverkar distansarbetet. I ett stort enfamiljshus är det lättare att distansarbeta, medan trängre boende har en försvårande inverkan, enligt Karjalainen.

De som har ett expertarbete är vana att leda sig själva, men trots det tappade de strukturen på sin arbetsdag när de gick över till distansarbete. Det ledde till att det blev svårare att dra en gräns mellan arbete och fritid. Ensamstående kunde arbeta hela tiden och glömma pauser och lunchraster. Därmed var arbetet inte längre under kontroll.

– Alla respondenter ansåg att arbetets gränser ändras i samband med distansarbete. Särskilt kvinnor upplevde det som ett misslyckande om de åsidosatte förpliktelseliknande uppgifter, till exempel nätverkande.  Svaren väckte tankar om att inget någonsin är nog; att respondenterna lider av ett ständigt dåligt samvete.

Ökad ojämlikhet en människorättsfråga

Ojämlikhet har alltid förekommit i arbetslivet. Karjalainen nämner industrialismens historia, gruvolyckor och pigsystemet som exempel.  Kan vi avskaffa ojämlikhet helt och hållet?

– Jag tror inte vi någonsin kan avskaffa ojämlikhet, men vi måste sträva efter det, säger Karjalainen.

– Idén om en strävan efter jämlikhet ingår i uppfattningen om en god och rättvis tillvaro.  Även lagstiftningen har samma strävan. Om människor upplever att de saknar plats och inflytande i samhället vill de inte vara en del av det, till exempel genom att rösta eller följa lagar. På så sätt kan ojämlikhet leda till att samhällsfreden rubbas.

Enligt Karjalainen innebär ojämlikhet på individnivå att alla inte har möjlighet att sträva efter ett gott och balanserat liv. Ojämlikhet innebär också ett ökat mänskligt lidande, då betalningen av hyran och matkostnaderna kan kräva tre olika jobb.

Ojämlikheten syns i arbetets resultat

Ojämlikheten och dess effekter på arbetslivet har långtgående konsekvenser, framhåller Mira Karjalainen.

– Lagstiftningen är inte direkt diskriminerande, men man ser ju tydligt vilka det är som avancerar i karriären: de är ofta vita män som inte behöver ställa in möten på grund av sjuka barn. Det ger upphov till en modell som bestämmer för vem det är lönsamt att satsa på karriären. Med tanke på arbetsgivarens intressen, samt på arbetets kvalitet och resultat, är det också fråga om huruvida man lyckas anställa de bästa arbetstagarna.

Om till exempel fysiska begränsningar, kön, hudfärg eller familjesituation hindrar karriärutvecklingen, kan de bästa talangerna stanna kvar vid fel arbetsuppgifter. Det återspeglas direkt i arbetets resultat. Därför är minskad ojämlikhet också till fördel för arbetsgivare.

Enligt Karjalainen har framför allt organisationer och arbetsgivare samt beslutsfattare och lagstiftningen ett ansvar för sådana beslut som minskar ojämlikheten.

– Vi vill kunna lita på att våra samhälleliga aktörer tar ansvar och har fungerande rutiner.

Utseendet har betydelse också när man distansarbetar

Karjalainens enkät lyfte också fram förändringen i estetiskt och emotionellt arbete som ägt rum i samband med att distansarbete blivit vanligare.

– Med estetiskt arbete avses till exempel hur en arbetstagare förbereder sitt yttre före ett Zoommöte: hur mycket personen satsar på smink och kläder. Utseendestandarderna har inte helt och hållet slopats, utan de anpassas efter det som syns på skärmen.

Emotionellt arbete är att visa sådana känslor som hör till arbetsuppgiften: servitören ler alltid mot kunden och it-arbetaren tar del av kollegans frustration och rädslor.

– Att uttrycka sina känslor på distans upplevdes som frustrerande och svårt. Det är inte lika lätt att stödja sina arbetskamrater den vägen, även om viljan finns. I början av pandemin oroade sig arbetsgivarna över hur arbetstagarna mår, eftersom känslor inte förmedlas särskilt bra på distans.

I sin undersökning frågade Karjalainen vad respondenterna saknar mest från tiden före pandemin. I den första enkäten från september 2020 var längtan efter social kontakt inte lika stor som i den andra enkäten ett år senare.

– I den saknade 90 procent av respondenterna sina arbetskamrater och slumpmässiga sociala kontakter.