Hur många apparater har du redan hunnit använda bara denna morgon? Med denna fråga brukar Kaiju Kangas, biträdande professor i teknologifostran vid Helsingfors universitet, få människor att reflektera över sin relation till teknik.
Låt oss fundera: väckarklockan i telefonen, strömbrytaren, kaffekokaren, nyhetsappar och sociala medier i telefonen för att bläddra igenom de senaste rubrikerna, inläggen och bilderna, resekortet och kortläsaren i kollektivtrafiken. Tekniken har smugit sig in i våra liv utan att vi egentligen har tänkt på det, vilket Kangas vill illustrera med sin fråga.
Som expert på teknikundervisning får Kangas ofta försöka föreställa sig framtiden, men också ta ned andra människor på jorden. Generellt sett är teknik något mycket vardagligt och inget som uppstår av sig själv, utan den måste skapas av oss.
Men hur kan man få människor att inse att det är just de själva som har förmågan att tänka ut och utveckla teknik? Enligt Kangas är det här som skolan spelar en avgörande roll. I det finländska systemet ser rollen annorlunda ut än i andra länder.
De finska slöjdsalarna skulle kunna göras om till maker-lokaler
I Finland är teknikundervisning (eller teknologifostran, som det också kallas) inte ett separat skolämne utan ett ämnesöverskridande och mångvetenskapligt tema som studeras på olika lektioner, till exempel i naturvetenskaps- eller bildkonstundervisningen. Teknikundervisning hänger dock särskilt nära samman med slöjdundervisning.
Slöjd är ett obligatoriskt ämne för alla elever i de första sju årskurserna i grundskolan och dessutom ett valfritt ämne i årskurs 8 och 9. Därmed får eleverna goda förutsättningar att arbeta med händerna, experimentera och bygga. Det är just ”learning by doing”, att lära sig genom att göra saker, som är centralt för teknikundervisning.
Kaiju Kangas använder termen maker-kultur: människor samlas för att arbeta tillsammans och alla deltagares kompetens utnyttjas. De överskrider gränser och använder sig av både traditioner och moderna metoder. Maker-kulturen bygger på barnens egna idéer.
– Det centrala är att man antar ett maker-orienterat tänkesätt: vad är möjligt att göra med det man vet. Mina studenter som läser teknologifostran vid universitetet organiserade workshoppar för barn där man använde LED-lampor för att skapa lysande påskkort och dinosaurier med glänsande ögon. Samtidigt fick barnen lära sig grundläggande elektronik och hur man bygger elektriska kretsar.
De finländska skolorna har redan i 150 år haft slöjdsalar där eleverna till exempel får sy eller snickra i trä. Under de senaste åren har slöjdsalarna försetts med utrustning för digitala tillverkningsmetoder, som 3D-skrivare och laserskärare. Kangas dröm är att varje skola i Finland skulle ha en lokal enkom för kreativa aktiviteter som sin medelpunkt. Faciliteter som uppmuntrar till olika aktiviteter kan användas till att designa och tillverka diverse fysiska eller digitala skapelser, spela spel eller bara hänga med vänner.
– Att lära sig genom att göra har nu diskuterats i över ett decennium. Det som är nytt för den här tidsåldern är den enkelhet som den nya tekniken för med sig. När det digitala möter det materiella uppstår nya möjligheter, och allt kan delas på nätet, säger Kangas.
En flexibel läroplan stödjer maker-kulturen
Utöver slöjd, som är ett etablerat skolämne, och lämpliga lokaler har Finland två andra fördelar som främjar teknikundervisning. För det första är det ämnes- och klasslärare med magisterexamen i pedagogik som undervisar i slöjd – liksom i alla andra ämnen.
För det andra är det finländska skolsystemet baserat på att lärarna har en stark autonomi. Grunderna för den nationella läroplanen för den grundläggande utbildningen ger relativt flexibla ramar inom vilka lärarna själva får organisera sin undervisning. Det skapar förutsättningar för den frihet och lekfullhet som kännetecknar maker-världen.
Vad gäller teknikundervisning varierar situationen idag mellan olika skolor. Entusiastiska lärare kan behandla temat utförligt i sin undervisning, men lärarnas färdigheter och intresse varierar stort. Dagens studenter vid Helsingfors universitet kan välja att genomföra en modul om 60 studiepoäng i teknologifostran.
– Det är viktigt att även utveckla färdigheterna hos lärare som redan utövar sitt yrke, säger Kangas.
Olika perspektiv gynnar hela gruppen
Just nu undersöker Kaiju Kangas barnens aktiviteter i gemensamma innovationsprojekt inom forskningsprojektet Growing Mind.
Hon är förbluffad över uppfinningsförmågan hos dagens barn. Elevgrupper som observerats i forskningsprojekten har utvecklat roliga vardagsinnovationer, som städrobotar och smarta idrottskläder som lyser upp automatiskt i mörkret.
Även variationen i tänkesätt och åsikter gynnar grupperna. Kangas minns fortfarande ett särskilt fall från flera år tillbaka då hon skrev på sin doktorsavhandling. För sin forskning observerade hon en grupp elever som höll på att designa lampor som en maker-aktivitet. Grupparbetet verkade huvudsakligen jämspelt: alla bidrog med idéer som sedan utvecklades tillsammans. Först senare fick Kangas reda på att vissa elever i dessa grupper hade varit barn med behov av särskilt stöd. I kreativa projekt kommer allas styrkor till användning.
Skiftande tekniska kompetenser behövs i framtiden
I sina samtal med representanter från teknologiindustrin har Kaiju Kangas märkt att parterna på industrisidan och inom teknikundervisning ofta har liknande intressen. De är till exempel eniga om att det kommer att behövas många slags tekniska kunskaper i framtiden.
– Målet är att bredda den allmänna uppfattningen om vem och vilka branscher som värdesätter tekniska kunskaper. Frågan är hur man kan få de unga som är intresserade av exempelvis globala utmaningar att inse att dessa frågor kan lösas inom tekniska områden.
Som ett exempel lyfter Kangas fram de nödvändiga ansträngningarna för att stävja klimatförändringar, där teknikundervisning erbjuder en bra utgångspunkt.
– Teknik för också med sig helt nya utmaningar. I framtiden kommer vi till exempel att behöva människor som är specialiserade på att lösa etiska frågor kring artificiell intelligens.
Kangas tror att skolbesök till teknikföretag skulle kunna bidra till ett ökat intresse för dessa branscher bland gymnasieeleverna.
Teknik är vad vi gör den till
Förutom att teknikundervisning kan inspirera unga till att specialisera sig i teknik anser Kangas att hennes arbete har en ännu vidare betydelse.
– Grundskolan ger färdigheter för livet. Maker-andan – att alla får skapa och designa – gynnar varje elev.
Kangas retar sig på föreställningen som är vanlig i den offentliga diskursen, att teknik är något ont som påtvingas oss uppifrån.
– Teknik är vad vi gör den till. Vi har förmågan att påverka den. Vi bör granska de värderingar som styr arbetet med teknik. Används teknik bara för att öka effektiviteten eller vill vi skapa en mänsklig värld?
Läs mer om slöjdundervisningen i Finland (på finska/engelska)