Svensk och finländsk skoldebatt: problem och möjligheter

Vilka är de senaste trenderna inom svensk och finländsk skoldebatt? Universitetslektor Pia Mikander fick besök av två ledande svenska historiedidaktiker som förundrade sig över den positiva tonen i den finländska skoldebatten. Nu öppnar Mikander upp problematiken via två nyligen publicerade böcker om skolan, en svensk och en finsk.

Många av oss är vana vid att alltid se Sverige som lite mera modernt och ett steg före Finland. Som helsingforsisk universitetslektor i pedagogik befinner jag mig därför i en helt ny situation när två erfarna och ledande historiedidaktiker från ett svenskt universitet besöker mitt arbetsrum vid Helsingfors universitet. De vill veta vad jag gör som en del av maskineriet som producerar världens bästa lärare, ungefär.

Gästerna suckar av avundsjuka åt mina berättelser om engagerade och kunniga studenter, om handledande lärare som brinner för sitt jobb och som får ersättning för det de gör (det visade sig att de inte får det i Sverige). Framför allt förundras de över hur många som drömmer om att bli lärare hos oss. Så lyxigt vi har det! I Sverige ifrågasätts lärarna ofta av föräldrar och samhället överlag.

Diskussionen runt mitt bord avspeglade långt skoldebatten mellan Finland och Sverige i allmänhet. I synnerhet syns detta i två färska debattböcker om skolan som jag nyligen läst, båda utkomna 2017, Lärarens återkomst av Jonas Linderoth och Koulukirja. Miksi koulun muuttaminen on maailman tärkein ja vaikein tehtävä? [Skolboken. Varför är det världens viktigaste och svåraste uppgift att förändra skolan?] av Martti Hellström och Saku Tuominen. Grovt kan man dela upp fokus i böckerna som just problem (den svenska) och möjligheter (den finska).

När Linderoth söker förklaringar till de problem som de svenska skolorna brottas med hittar han främst det grova avståndet som tas till förmedlingspedagogik (det att läraren instruerar, visar, berättar). Ännu viktigare blir kanske att lärarutbildningssätena hyser ett förakt för bilden av den traditionella läraren, i många fall de som fått sina examina för flera decennier sedan och fortfarande arbetar ute i skolorna.

Linderoth frågar sig hur det skulle se ut om man vid medicinska fakulteter offentligt hackade ner på arbetande kirurger såsom man i Sverige föraktar itjänstvarande lärare inom pedagogiken idag. Det är kanske inte så konstigt, tänker jag efter att ha läst Linderoths bok, att lärarhandledare på fältet i Sverige inte får ersättning för sitt jobb. De nya lärarna förväntas inte lära sig av handledarna, utan snarare förändra skolan. Så presenteras i alla fall den pedagogiska utbildningen av Linderoth, i en bok som förmedlar tanken om att det mesta som har gjorts på sista tiden inom lärarutbildningen har varit snedsteg. Det att skolorna i Sverige långt sålts ut till privata aktörer får relativt lite utrymme i resonemanget.

Där Lärarens återkomst andas återhållsamhet och eftertanke är Koulukirja rena rama motsatsen. Boken andas optimism, också uttryckligen: det finns ingen orsak till pessimism, står det på sidan 15. Världen förändras och skolan är på god väg den med. Peppande debattexter ackompanjeras av sammanlagt hundra exempel på pedagogiska innovationer från hela världen. Budskapet är: the sky is the limit! Prova dig fram! Tro på förändringen! Det blir ställvis nästan religiöst.

De hundra idéerna i Koulukirja handlar om förändring, men ibland också något som kan tolkas som en tillbakagång till äldre strukturer. Eller hur låter det med socialarbetare i skolor, trygga vuxna som finns nära, en skola där man odlar grönsaker och bjuder in föräldrar som experter? Ett kärnbudskap är sharing is caring. Alla skolor har goda idéer: berätta för andra om dem, och så kan alla skolor bli bäst!

Antagligen är det inte hela sanningen att de finska skolorna kan flyga hur långt som helst, eller att de svenska skolorna har gjort allting fel. Men visst har böckerna poänger. Linderoth avslutar sin bok med att fråga om inte förmedlingspedagogiken egentligen har fått en nyvunnen position i alla fall. Vi fascineras t.ex. av Ken Robinsons budskap om ett helt nytt sätt att se på lärande – men är inte Robinson och andra YouTube-föreläsare exempel på just den instruerande, visande, berättande läraren som man så ivrigt försökt komma ifrån?

Läraren behöver vara kunnig, medveten, närvarande och kunna fånga sin publiks intresse. Och läraren stöds när hen har respekt från sin omgivning. Då kanske klassen tillsammans faktiskt kan flyga, åtminstone nästan, hur långt som helst, var i världen klassrummet än befinner sig.

Läs mer om: Utbildning