Irja Askola: "Vi talar mycket om främmande människor, men inte tillräckligt mycket med dem"

Alumn och biskop emerita Irja Askola har alltid understött dialog, fast Askola själv också har fått utstå mycket hatretorik och hets under sin karriär i kyrkan.

Irja Askola bodde i sin barndom först i Villmanstrand och sedan i den lilla men livliga köpingen Lauritsala.

I Lauritsala blev tre saker viktiga i den blyga flickans liv: biblioteket, kyrkan och skolan.

– Jag läste mycket och minns särskilt de härliga bibliotekstanterna som till och med lät mig stämpla återlämningskort. Då kände jag mig nästan vuxen, berättar Askola.

Något Askola fortfarande uppskattar med skolan är att den gör oss mer jämlika.

– I min barndom i Villmanstrand och Lauritsala syntes fortfarande såren från inbördeskriget. Man visste exakt vem som var de rödas unge och vem som var de vitas.

– Men i skolan satt alla vi barn med våra olika bakgrunder bredvid varandra, och åtminstone hos oss behandlade lärarna alla lika.

– Den finländska skolan har fört med sig mer jämlikhet än vi kanske har märkt.

Vägen till kyrkan

I Lauritsala fann Askola kyrkan och församlingsverksamheten.

– Min familj var inte särskilt religiös. Det var på församlingens evenemang som jag för första gången tänkte att om de vuxna i kyrkan är så här trevliga, kanske Gud också är trevlig.

Via klubbverksamheten började Askola också undermedvetet se på ledarskap ur ett kvinnoperspektiv.

– Ibland har jag fått höra att det inte fanns några kvinnliga ledare inom kyrkan på den tiden, men vi barn såg knappt andra ledare än kvinnor! Att prästerna i sina svarta kaftaner som vi såg på gudstjänsterna var ledare var osynligt för oss.  Däremot var kvinnliga barnledares, söndagsskollärares och frivilliga kvinnors ledarskap någonting vardagligt.

Som liten tänkte sig Askola aldrig att hon en dag skulle bli biskop, men hon tror att den tiden lämnade ett minnesspår om att det inte är någonting underligt med kvinnliga ledare.

Det smällde i Chicago

Askola blev den första flickan i sin familj som sökte sig till universitetsstudier, och efter de trevliga erfarenheterna i församlingen föll valet på Helsingfors universitets teologiska fakultet.

Där konfronterades den unga flickan också för första gången med tidvis grymma konflikter mellan olika övertygelser. Men det som slutligen förändrade Askolas världsbild skedde i Chicago 1980 efter ett halvt års stipendiatperiod.

Där mötte Askola för första gången annorlunda, mörkhyade människor, som inte bara var bra lärare utan också passionerade kämpar för mänskliga rättigheter. Bibliotekshyllorna var fulla med feministisk teologi. Att försvara minoriteter och förespråka jämlikhet blev en hjärtefråga för Askola.

– All tid jag spenderat utomlands i mitt liv har vidgat mina vyer. Det är fantastiskt att universitet erbjuder möjligheter att bekanta sig med nya platser, tankar och människor.

Vetenskapen gör gott

Askola har alltid understött dialog. Det är viktigt att försöka lyssna på den andra.

– Man måste sträva efter att förstå den andras position. Man behöver inte vara av samma åsikt, men man ska behandla alla med respekt.

 – Det är så lätt för oss att tala om andra människor och människogrupper, men inte tala med dem. Bara genom kontakter kan vi se människan bakom stämpeln.

Under sin karriär i kyrkan har också Askola själv fått utstå mycket hatretorik och hets.  Hon är en av de första kvinnliga prästerna och den första kvinnliga biskopen, hon har välsignat samkönade par och försvarat asylsökande. Trots allt detta har hon hållits imponerande oprovocerad och lugn och modigt uttryckt sina åsikter.

För vissa ter sig vetenskap och religion som två världsbilder som inte kan kombineras. Askola upplever den här motsättningen som ”struntprat”.

– Det kan finnas en del rädsla bakom vissa religiösa kretsars motvilja mot vetenskapen. När tro och vetenskap möts måste man se över sina egna övertygelser, till exempel om man läser nya medicinska rön om sexuella minoriteter.

– För mig som kristen är vetenskapen ett redskap som hjälper mig navigera mot rättvisa och nåd. Vetenskapen gör gott. Den ökar vår förståelse.