Björn Ådahl studerade journalistik vid Soc&kom 1980-1984. Vad hände sen? Nu jobbar har som frilansande journalist i Hongkong och har skrivit böcker om Kina.

Vad gjorde du när du blev färdig med studierna?

Jag fick genast ett vikariat på FNB:s utrikesredaktion. Vikariatet förlängdes, så jag fortsatte arbeta på FNB ända tills jag år 1987 styrde kosan mot Asien där jag reste i ett sträck i mer än två år. Under resan skrev jag artiklar bland annat till FNB och HBL. När jag kom tillbaka i slutet av 1989 fick jag genast ett vikariat på FNB:s utrikesredaktion. Igen förlängdes det, och jag fortsatte jobba på FNB till början av år 1995.

Min hustru och jag hade bestämt oss för att ta en risk och försöka livnära oss i Asien. Jag hade märkt att det under åren 1993-1994 hade gått upp för finska massmedier att något höll på att ske i Kina. Förr fanns det ingen efterfrågan på nyheter därifrån men med ens började tidningar be FNB skriva artiklar om Kina. Jag tog kontakt med alla tidningar som hade en utrikessida för att fråga om de var intresserade av ett samarbete med mig som frilansare. Intresset visade sig vara just och just tillräckligt stort, så jag sade upp mig på FNB och så stack vi iväg.

På den tiden kunde en frilansare inte få ackreditering i Kina, men det var inget problem att få ett arbetstillstånd i den brittiska kolonin Hongkong. Vår ursprungliga plan var att vi skulle stanna där drygt två år för att vara med om maktskiftet då Kina övertog Hongkong år 1997, men i det skedet hade vi blivit så förtjusta i Hongkong att vi stannade kvar. Nu har vi bott här i mer än tjugo år och vi fortsätter att trivas. Till saken hör att vi hela tiden har bott på bilfria öar som inte har något att göra med skyskrapecentrumet.

Jag har livnärt mig som frilansare, men utan min hustrus lärarlön hade vi inte klarat oss. Svenska Yle har varit min främsta arbetsgivare – både radion och televisionen. Till en början skrev jag också artiklar också för ett par finska tidningar och för FNB, men det slutade jag att göra när jag började skriva boken ”Annorlunda, eller hur? Några östasiatiska röster”. Jag gav ut den på mitt förlag Apsara och lät trycka upp den i Kina. År 2013 blev Annorlunda den första boken om Asien som fick ett litteraturpris i Finland. Svenska litteratursällskapet belönade den med 10 000 euro. År 2015 publicerades min nästa bok ”Kämpatag i Kina – Den legendariska Kinaräven Jari Vepsäläinens affärer” och i början av år 2017 publicerades den finska översättningen av Annorlunda.

Berätta om ditt nuvarande jobb

Yle fortsätter att vara min viktigaste arbetsgivare. Nu har jag också börjat skriva artiklar på finska, den här gången till Lännen Media som sprider dem till drygt tio regionaltidningar såsom Aamulehti, Turun Sanomat och Kaleva. Jag skriver dessutom regelbundet artiklar till Forum.

I Hongkong är det lätt att fungera som journalist. Folk ställer upp på intervjuer och de är öppna när de pratar med utländska journalister. I Kina händer det ständigt så mycket att det inte finns någon risk för att ämnena plötsligt skulle ta slut. Jag reser också en del i regionen och jag har skrivit artiklar från och besökt alla länder i Östasien förutom Nordkorea. I Kina är det däremot inte lätt att fungera som journalist. Myndigheterna ställer till med problem i synnerhet för korrespondenterna i Peking. Själv bryter jag mot reglerna genom att inte skaffa mig det obligatoriska journalistvisumet när jag tar mig dit. På så sätt slipper jag tjafset med myndigheterna. I och med att jag är medborgare i Hongkong får jag ett treårigt visum i Kina, så jag kan åka dit när jag vill också på kort varsel.

Hur har dina studier vid Soc&kom stött din karriär?

Studierna vid Soc&kom har jag haft nytta av här i Hongkong. Hongkongborna värderar utbildning högre än man gör i väst och de uppskattar i gemen att jag avlagt examen i journalistik.

Det viktigaste jag lärde mig om journalistik på Soc&kom var att inledningen på artiklar/reportage ska göras så intresseväckande som möjligt. Jag lärde mig också att det gäller att använda ordböcker i så hög grad som möjligt. Utan dem skulle jag göra onödigt många fel med prepositionerna.

Jag gillade mina studier. Årskurserna var små och det var lätt att lära känna folk. De bästa minnen har jag från de två veckorna då vår årskurs gjorde Västra Nyland och Österbottningen.

Läs mer om: Undervisning & studier vid universitetet