Laura Luoto: tal vid Helsingfors universitets inskription för läsåret 2017–2018

Studentkårens styrelseordförande Laura Luotos tal vid Helsingfors universitets inskription för läsåret 2017–2018.

Ärade kansler, rektor, bästa studenter, medarbetare och vänner! 
 
När jag kom in på universitetet var infomötet för nya studerande mitt första möte med universitetsgemenskapen. Där träffade jag fakultetspersonal, tutorer, människor från fakultetsföreningen och alumner. Trots att jag översköljdes med information den dagen var jag inte orolig, för jag fick ett gott mottagande. Det kändes som om jag var en del av ett nätverk som sträckte sig från infomötet till fakultetens förvaltning och föreläsningssalarna och vidare ända ut i det mångskiftande arbetslivet. Varje medlem av nätet skulle göra det starkare, förutsatt att nätet användes på rätt sätt och var och en bidrog på bästa möjliga sätt.  

Universitetsgemenskapen är grundvalen för vår kollektiva påverkanskraft. Universitetet kan bära sina medlemmar mot nya höjder och också själv njuta av frukterna. Att bära kan betyda att erbjuda flexibla studiemöjligheter, så att studierna framskrider oavsett studentens livssituation. Det betyder att man får vara en del av gemenskapen även när man är sjuk eller tvungen att försörja sin familj samtidigt. Ju fler studenter som lär sig genom olika slags metoder och prestationssätt desto starkare blir vår gemenskap.  

Att bära är att engagera och utmana. Jag som studerar i Finland är van att tänka att det enda rätta sättet att bygga upp universitetsgemenskapen är att ge makt till alla. Jag brukar lovorda vårt trepartssystem för utländska gäster. Vi brukar typiskt nog ofta själva glömma att vi har ett sådant. Makt för med sig ansvar för alla som befinner sig i den gemensamma båten. Det får dem att dra åt samma håll och engagera sig i arbetet för de gemensamma målen. En sådan gemenskap rubbas inte av yttre prövningar utan går genom dem med högburet huvud.  

Att bära betyder också att uppmuntra till möten, idéer och samtal. Nya Tankehörnan slår upp dörrarna inom kort. Universitetet har i 200 års tid legat mitt i Helsingfors centrum, men en plats som Tankehörnan har vi fått vänta länge på. Det är fint att vi äntligen har en plats där vi kan förevisa vårt universitets prestationer för hela staden, få nya perspektiv på vår forskning och möta människor av alla slag. Universitetet behöver mera av den varan: Vi är en gemenskap som bedriver vetenskaplig forskning, lär oss av vår forskning och förändrar världen med den. Varför skulle vi då inte kunna ha fler ställen att diskutera det vi gör här? Varför skulle vi inte ha fler mötesplatser där studenterna och personalen kan mötas och dela med sig av sina tankar? Vi brinner alla för något, ett ämne, tema eller ANNAT. Genom att sammanföra dem skapar vi något nytt och fantastiskt. 

2017 års gulnäbbar kommer till ett universitet som nyss upplevt drastiska nedskärningar i sin finansiering och som samtidigt genomfört stora reformer i både utbildningsutbudet och serviceorganisationen. Även om förändringarna inte syns lika tydligt för gulnäbbarna som för oss andra, kan jag inte låta bli att oroa mig. Kommer gulnäbbarna att hitta sin plats i universitetsgemenskapen? Vet de att universitetets uppgift är att hjälpa dem uppnå sin fulla potential? Kommer de att hitta det sätt som bäst passar dem att förändra universitetet till en bättre plats för alla? Enligt Högskolestuderandenas hälsoundersökning 2016 upplever 30 % av universitetsstuderandena att de inte hör till någon grupp. Samtidigt har de psykiska problemen ökat. 

Studenterna lever under ett ständigt tryck att prestera mera, studera snabbare, jobba och komma på vad de ska göra efter examen eller hur de ska få sommarjobb. Ju bättre livets realiteter kan beaktas i studieplaneringen desto starkare är studenterna som medlemmar av gemenskapen.  

Utbildningsreformen Stora hjulet är inte klar. Om Stora hjulet var ett vetenskapligt experiment, skulle det här stadiet kallas att testa hypotesen. Vi måste förhålla oss lika öppet till våra reformer som till forskningen vi bedriver. Om en reform inte uppnår de mål som ställts upp, måste vi kunna ompröva och förbättra den. För att vi ska få reda på om en vetenskaplig hypotes håller, måste vi skapa standardiserade förhållanden för att testa den. I ett sådant läge vore det önskvärt med ett mindre förändringstryck till exempel i fråga om urvalsproven.  

Jag tror av hela mitt hjärta på denna universitetsgemenskap, på dess kraft och förmåga. Jag önskar er alla ett givande läsår.