Malin Kivelä studerade journalistik vid Soc&kom 1993-1999. Vad hände sen? Nu är hon författare, främst prosaist, men skriver också dramatik och gör performance.

Vad gjorde du när du blev färdig med studierna?

Jag frilansade redan under studietiden på radion, gjorde kulturinslag och tjänade trevliga pengar för en studerande. Jag blev också fast anställd redaktionssekreterare på Ny Tid i slutet av studierna, då jag plötsligt hade märkt att studiestödsmånaderna närmade sig sitt slut. Märkligt nog fick jag jobbet. Det var intressant att vara med i redaktionslivet, och uppfostrande, men efter ett drygt år slutade jag. Jag fick barn och tänkte att jag borde börja leta mig mot det jag verkligen vill göra i mitt liv. Jag har också frilansat på tv:n på 00-talet, jag gjorde inslag för X-tra – fördjupade nyheter för barn och unga. Mycket utmanande, stressigt och lärorikt. 2007-2008 vikarierade jag som skönlitterär redaktör på Söderströms bokförlag. I övrigt har jag varit fri författare.

Berätta om ditt nuvarande jobb

Jag skriver på mitt arbetsrum, i princip mellan 9 och 15.30 varje dag. Men jag har också många andra uppdrag, dels för att försörja mig, dels för att det inte passar mig att enbart sitta ensam och skriva. Jag gör bl.a. författarbesök i skolor, lär ut skrivande på yrkeshögskola, är viceordförande för Finlands svenska författareförening och redaktör för de två oregelbundet utkommande marginella konsttidskrifterna Plump och Plir. Ibland gör jag faktiskt fortfarande någon grej för en tidning eller för radio, t.ex. om jag råkar resa till något intressant ställe. Jag har vissa kontakter på redaktionerna fortfarande. På något sätt sitter det i, att tänka i journalistiska banor. Vad är intressant och hur kan detta presenteras mest effektivt utan att det sköna och märkliga kapas bort?

Hur har dina studier vid Soc&kom stött din karriär?

Att börja studera vid Soc&kom var en stor sak för mig, för jag kom dit direkt från skolan, som nittonåring. På något sätt hade skolan hjärntvättat mig till ett visst sorts presterande och räknande av poäng. Att få studera friare – även om journalistlinjen trots allt var ganska schemalagd åtminstone under det första året – var omvälvande och också lite skrämmande. Det hängde ihop med att jag samtidigt flyttade hemifrån och började orientera mig mot ett eget liv i Helsingfors. Världen var ju stor och det fanns en massa som var sjukt intressant, visade det sig. Som även jag kunde bli delaktig i. Inget väsentligt hängde egentligen på om jag fick 10 eller 5 i ett prov. Kreativt skrivande var det viktigaste för mig på Soc&kom. Att se vad jag verkligen skrev då jag fick fria händer, vad som fanns därinne – för första gången sen lågstadiet? Och kanske framför allt, att ta del av de andras texter. Många av dem var äldre, hade redan jobbat och levt och var friare och mer hutlösa i sitt skrivande. Jag bara sög åt mig, inspirerades massor och kom bort från uppsats- och informationstänket. Också: att man var tvungen att skriva så mycket, även då man inte hade någon som helst inspiration eller lust. Det blev en vana, något som man bara var tvungen att börja förhålla sig till som en vardaglighet. Inga silkesvantar, och perfektionismen fick ge vika.

Sen blev det mycket klart för mig, senast då jag gjorde slutarbetet, att det akademiska inte var vad jag ville göra med mitt liv. Såklart vore det fint att både kunna vara akademiskt presterande och en fri konstnär, men tiden är begränsad. Och kanske min förmåga helt enkelt ligger på något annat plan.

Vad är det viktigaste du tagit med dig från din tid på Soc&kom?

Att jag alltid kan skriva. Det kläms ur mig. Jag klarar deadlines. Jag är bra på att snoka rätt på information, tar utan tvekan kontakt med vem som helst. Det fick man öva på i journaliststudierna. Överkomma sin blyghet och motvilja. Vissa saker om källkritik, journalistregler, citaträtt osv. sitter som sten. Och förstås också de personliga kontakterna. Jag känner en hel del av journalisterna i Svenskfinland – den världen. Och en del av studiekamraterna är fortfarande goda vänner.

Bästa studieminnet från Soc&kom?

Kreativt skrivande-timmarna var bäst. Att få sitta en liten grupp människor och läsa texter utan given form, peta i dem, fundera kring dem – avslöja sig på ett sätt, och inspireras av att de andra avslöjade sig. Det är ju möjligt att jag tog de här timmarna mer på allvar än en del andra, förstås. Jag minns att jag var blossande het om kinderna och hjärtat bankade i öronen när jag skulle läsa mina texter. Jag sparade alla andras texter länge och läste om dem.

Jag gillade också nyhetsjournalistiken, den politiska tonen. Att få börja inse att det finns större sammanhang. Jag var rätt aningslös när jag började. Långsamt, långsamt hände något i min hjärna, kopplingar började bildas, och delvis var det nog studiernas och det sammanhangets förtjänst – också allt man tvingades läsa till tenterna. På danska och norska också. Det var svårt, men ingen brydde sig då du klagade. Man fattade inte varje ord, men en del ändå, och fick börja pröva på att greppa större helheter, bara gå vidare, inte fastna i detaljer. Också det man inte förstod var viktigt, sådde frön.

Det var också skönt då man var så ung och tydligen kom från en ganska skyddad bubbla, att det samtidigt var rätt skolaktigt, att det fanns en enhet, en grupp att höra till, åtminstone i början av studierna. Och det sociala förstås, att träffa nya trevliga eller underliga människor, festa och testa.

Jag åkte på utbyte för ett år via Soc&kom, till en skådespelarlinje vid Manchester Metropolitan University. Det var en av mina absolut formativa erfarenheter. Hur tänka på konst, hur vara i den, vad är jag och vem, vad anser jag om världen och mig i den – jag slungades in i helt enorma frågor och upplevelser. Det var en hisnande möjlighet. Som öppnade upp allt för mig. Och som egentligen resulterade i att jag övergav journalistiken och blev författare i stället.