Samerna i Finland har försökt säkra sin utkomst och sänt in klagomål till FN:s människorättskommitté. Bland andra har FN:s rapportör för urfolkens rättigheter Victoria Tauli-Corpuz uttryckt sin starka oro för förslaget till ny lag om Forststyrelsen och lagförslagets negativa inverkan på naturnäringsutövare. Riksdagen godkände dock förslaget som sådant trots nationell och internationell kritik.
Problemet med såväl ILO:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk och den nordiska samekonventionen – som det pågår förhandlingar om – är Finska statens rätt till markanvänding. Finska staten vill äga marken i Lappland och utnyttja naturresurserna. Samerna har alltså blivit en spelbricka i det politiska spelet: deras deltagande understöds, men de tillåts inte påverka det egentliga beslutsfattandet.
Finland vill vara ett modellexempel för minoriteternas rättigheter. Därför har man erkänt samerna som ett urfolk och säkerställt deras kulturella autonomi, och Finlands riksdag har skyldighet att höra samerna i frågor som gäller dem. Finland har försäkrat att frågor som gäller samerna ska ordnas i enlighet med internationella människorättsnormer och att man ska röja undan faktorer som har hindrat ratificeringen av ILO:s konvention om ursprungsfolk.
I över 28 år har regering efter regering försökt nå det här målet – utan att närma sig målet det minsta.
Internationella avtal om mänskliga rättigheter utarbetas och godkänns långt från vår egen vardag. De grundar sig på FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, vars grundpelare är jämlikhet och icke-diskriminering.
I dagens värld är plats, tid och situationer aldrig oberoende av varandra. Därför beror också samernas situation på en invecklad härva av global marknadsekonomi och politiska diskurser. Den lokala tolkningen av de mänskliga rättigheterna beror i sin tur på människornas personliga historia, den lokala historien och utövandet av makt mellan olika grupper.
Samerna har inte kunnat driva sina intressen i offentligheten på egna villkor.
Samernas politiska identitet fick fotfäste när samerna började samarbeta med andra urfolk runt om i världen. Genom samarbetet förstärktes insikten om ett långvarigt förtryck från statens sida genom assimilationspolitik, dvs. beslut som syftar till ursprungsbefolkningens sammansmältning med majoritetskulturen.
Steven Lukes sade 1974 i boken Power: A Radical View att maktutövningen alltid är som starkast när det är nästan omöjligt att känna igen den. Det är viktigt att försöka förstå sammanhangen där folkrättens språkbruk används. På så sätt kan man identifiera i vilket syfte enskilda paragrafer i internationella konventioner lyfts fram i debatten.
Samerna i Finland har utvecklat egna strategier för att agera inom det finländska samhället. Samerna har inte kunnat driva sina intressen i offentligheten på egna villkor. Samiska fiskare har till exempel inte alls fått sin röst hörd, eftersom den allmänna uppfattningen i Finland är att alla samer är renskötare.
Erik Allardt skrev redan för 40 år sedan om sina observationer om hur jämlikhet medges vara en rådande myt. Finländarna vill ändå leva kvar i myten, eftersom de tror sig på detta sätt kunna uppnå ett konfliktfritt samhälle.
Det är därför föga förvånande att finländarna i en undersökning av Suomen gallup ansåg att de ord som bäst beskriver Finland är jämlikhet och jämställdhet. Myten om maktens lika fördelning är lika stark som tron på den.
Renskötarna lärde sig att hänvisa direkt till internationella avtal om mänskliga rättigheter för att rädda sin näring.
Om man ville förvekliga principen om likvärdighet också i fråga om samerna, måste man höra dem också i frågor som undergräver myten om nationell enighet. Det kunde lösa de ’statuslösa samernas’ rättslösa situation: sametingets politik kunde bli öppnare och öka förståelsen för dem som drabbades hårdast av statens starka assimilationspolitik.
Skulden för den misslyckade samepolitiken brukar vanligen läggas å ena sidan på samerna själva, för att de inte står upp för sina rättigheter, och på kommunerna i sameområdet, som i sin snikenhet smusslar undan statens anslag till samerna. Den egentliga skyldiga, Finska staten som ansvarar för att rättigheterna förverkligas klär sig ofta i maktlöshetens mantel.
De internationella mänskliga rättigheternas språk kan bli avgörande verktyg för att förändra situationen.
Så skedde t.ex. i en tvist om skogsmark i Nellim. Forststyrelsen var i avsikt att utan hänsyn till internationella avtal förstöra områden som är livsviktiga för renarnas vinterbete i Övre Lappland. Renskötarna lärde sig att hänvisa direkt till internationella avtal om mänskliga rättigheter för att rädda sin näring. I och med det uppmärksammades hyggena rätteligen som en människorättsfråga och ett ärende för det internationella samfundet.
Den som talar de internationella mänskliga rättigheternas språk har en större möjlighet att få sin röst hörd. Samtidigt ingår en klar risk: språkbruket inkluderar tanken om människor som medlemmar av en kultur. Då är det viktigt att reflektera över vilka definitioner som fängslar och vilka som frigör människan.