Författaren Riina Katajavuori hette Marttila i efternamn fram till 23 års ålder efter sin far, journalisten Juhani Marttila. Tanken på att byta efternamn fick sin början då hon råkade läsa en tidningsrecension av jämnåriga Heidi Liehus dikter. I samma recension recenserades även Liehus mammas, poeten Rakel Liehus, dikter.
— Min mamma gav under denna tid ut dikter under namnet Satu Marttila. Jag tänkte att även våra verk kanske skulle komma att recenseras tillsammans. Jag ville inte att vi skulle buntas ihop. Jag ville stå på egna ben, säger Riina Katajavuori.
Hon valde sin mormors flick- och konstnärsnamn Katajavuori vid samma tidpunkt som hennes första diktsamling Varkaan kirja (Tjuvens bok) skulle ges ut 1992. Riina Katajavuori meddelade Otava sitt nya efternamn. Redaktör Martti Anhava delade ut lappar med den debuterande författarens nya efternamn på avdelningen för skönlitteratur — på den tiden fanns ännu inte e-post.
Men namnvalet kändes inte bra. Poeten var olycklig — så även hennes far. Riina Katajavuori ringde Anhava för att meddela att hon hade ändrat sig. Igen fick Anhava dela ut lappar på de anställdas arbetsbord.
Sedan ändrade sig den debuterande poeten ännu en gång och bytte till författarnamnet Katajavuori.
— Namnbytet visade sig senare ha varit i onödan, då min mamma valde att byta tillbaka till sitt flicknamn Koskimies då hon gav ut sina flickdagböcker från 1950-talet tillsammans med Katarina Eskola.
Efter namnbytet registrerade Riina Katajavuori även genast sitt nya efternamn officiellt.
Lagparagraferna överraskade
Redan som barn skrev Riina Katajavuori i kompisarnas Mina vänner-böcker att hon ville bli författare som stor. Efter att ha tagit studenten 1987 studerade hon ett år vid författarlinjen vid Oriveden opisto.
— Jag fortsatte mina studier vid Kriittinen korkeakoulu och studerade litteratur under ett års tid vid öppna universitetet.
Vid andra försöket antogs hon till Helsingfors universitet och började studera allmän litteraturvetenskap, kvinnoforskning och ryska. Hennes lärare uppmuntrade henne att skicka sina dikter till förlagen. Det nappade inte genast.
Ett år senare fick förlagen en ny och finputsad samling med dikter, Tjuvens bok. Otava var intresserade och skickade ett förlagsavtal till Skottland, där poeten var utbytesstuderande i Edinburgh. Avtalet kom som en överraskning.
— Jag kände en absurd skuldkänsla då jag öppnade kuvertet och såg lagparagraferna. Jag tänkte att jag hade gjort ett misstag eller till och med begått ett brott.
Inga akademiska uttryck
Den aspirerande författaren måste välja mellan sin pro gradu-avhandling eller sin andra diktsamling.
— Jag kände mig inspirerad att skriva dikter och ville komma vidare efter debuten. Debutantverket öppnar dörren till det litterära fältet, men det är först det andra verket som gör dig till författare. Jag har även lärt mig att om att om lusten finns att skriva en bok så lönar det sig att göra detta, annars försvinner ivern och inspirationen.
Samlingen Kuka puhuu (Vem talar) utkom 1994. Studierna påverkades inte trots att Katajavuori under hela studietiden även arbetade för Rundradion, i synnerhet text-TV. Ämnet för Katajavuoris pro gradu-avhandling som blev klar 1995 var Margaret Atwoods dikter och språkets otillräcklighet.
— Under min tid vid universitetet märkte jag att jag inte är någon forskare. Då jag studerade Eeva-Liisa Manners lustiga verk Kävelymusiikkia pienille virtahevoille (Promenadmusik för små flodhästar), upplevde jag att texten på något sätt förstördes av min akademiska granskning. Jag ville skilja på att njuta av böcker och att forska i dem.
En avgörande gåva
Mitt barndomshem var fullt av böcker och skrivande. Min mamma, poeten Satu Koskimies, var i över 30 års tid redaktör för det klassiska radioprogrammet Tämän runon haluaisin kuulla. Min pappa Juhani Marttila arbetade som tv-journalist.
— Bokhyllan skapar hemtrevnad för mig. Som barn kunde jag ligga på golvet i vardagsrummet och titta upp mot bokryggarna i bokhyllan som täckte en hel vägg.
Vi fick många nya böcker skickade hem till oss, eftersom min mamma var medlem i flera bokjuryer. Riinas uppgift var att hämta de splitternya böckerna på posten.
— Avgörande var att jag som sex år gammal fick en dagbok i gåva. Sedan dess har jag alltid skrivit dagbok. Vid något tillfälle hittade jag mammas dagböcker från barndomen och läste dem — givetvis utan lov.
Övningar och relationstrassel
Av sin mammas dagböcker lärde sig dottern att man kan ge dagboken ett namn. Den första fick namnet Eleonora, den andra Tuuli och den tredje Kukka-Maaria. En brun dagbok fick namnet Otso, senare var namnen påhittade, såsom Opaldröm, förkortat Opaune. En fick det exotiska namnet Ravon och en annan Axis, efter Jimi Hendrix klassiska album Axis: bold as love från 1967.
I hyllan i Katajavuoris arbetsrum i Karjalahuset i Kottby står dagböckerna ända från slutet av 1970-talet i prydlig ordning. Idag är det svårt att avgöra vad som är dagböcker och vad som är författarens arbetsböcker. I sina anteckningar kontrollerar Riina Katajavuori saker då hon skriver exempelvis en essä eller en kolumn.
— Dagböckerna innehåller inte fakta, utan subjektiva berättelser. I mina gamla dagböcker kan jag se att jag redan från ung ålder haft en ambitiös inställning till skrivande och att utvecklas som författare. De innehåller givetvis även kärleksbekymmer och relationstrassel.
Minnet av kantelekonstnären
I Katajavuoris släkt finns många musiker. Riina Katajavuori har själv haft sång som hobby sedan hon var barn. De senaste 15 åren har hon sjungit i det sex personer starka bandet Merry Ladies. Hon spelar flöjt i orkestern och skriver sångtexter.
Hennes mormor Ulla Katajavuori (1909–2001) var en känd kantelekonstnär som uppträdde under sex årtionden. Barnbarnen kallade henne för Umma. Ulla Katajavuori spelades i radio redan på 1920-talet och gav på 1960-talet konserter till och med i USA. Exempelvis i bakgrunden på Anna Mutanens inspelning Karjalan kunnailla hörs Ulla Katajavuori på kantele. Arrangör var Ummas make altviolinisten Eero Koskimies, Riina Katajavuoris morfar.
— Jag var ofta hos min mormor som barn. När jag hör ljudet av konsertkantelen med 36 strängar väcks mina barndomsminnen till liv.
De långa blonda flätorna var Ulla Katajavuoris kännetecken, samt den nationalromantiska Aino-dräkten med blå klänning och rött förkläde.
New Orleans kallade
Riina Katajavuori påminner om sin mormor. Förutom till utseendet tycker hon sig även ha ärvt sin bestämda karaktär av Umma.
— Jag ser till att saker och ting blir gjorda. Min mormor var en mycket praktiskt och förnuftigt lagd människa. Som barn tyckte jag att hon var så förnuftig att hon nästan var tråkig. Med henne talade man inte om ditt och datt, hon stekte hellre plättar.
Vid förra årsskiftet gjorde orkestern Merry Ladies en pilgrimsfärd till New Orleans och Florida. De sex kvinnorna bodde i New Orleans i sina förebilders, sångtrion Boswell Sisters barndomshem. Riina Katajavuori upplevde att hon gick i sin mormors fotspår vid poesikvällar och uppträdanden.
De olika uttryckssätten inom musik och litteratur fascinerar Riina Katajavuori. Hon har precis skapat radiofeature-verket Laula sisko, laula, som fick sitt uruppförande på Rundradion i maj.
— I radioverket behandlar jag hur musiken är närvarande i mitt liv som textförfattare, sångare och musiker.
Kom ihåg att göra upptäcktsfärder!
På väggen i Katajavuoris arbetsrum finns ett vykort med texten ”Kom ihåg att göra upptäcktsfärder”. Kortet fick hon av vännen och författarkollegan Katri Tapola när hon gav ut sin senaste diktsamling Maailma tuulenkaatama 2018.
I verket fördjupar sig Katajavuori i det helt olika livet för den brittiske upptäcktsresanden James Cook och hans fru Elizabeth på 1700-talet. Den ena av dem kunde vara borta i tre år under en seglats till världens ände. Den andra tog hand om hemmet och fick sex barn med en man som knappt sågs till på land.
— Vykortet inspirerar till nyfikenhet. Det är en inställning som jag hoppas bära med mig ända fram till slutet av livet.
James Cook var en jordbrukarson som fick se havet för första gången först då han var 18 år gammal. Ynglingen som hade arbetat i en kolonialvaruhandel blev så skicklig på att navigera, läsa av stjärnornas läge och rita kartor att The Royal Society om och om igen skickade iväg honom på långa seglatser.
Omskakande möten
På fönsterbrädet i författarens arbetsrum finns en liten jordglob av glas, ett minne från tiden då dikterna om upptäcktsresanden pockade på uppmärksamheten.
Vid samma tidpunkt arbetade hon med fackboken för barn Mennään jo naapuriin. Katajavuori, illustratören Salla Savolainen och författarens då åtta år gamla dotter besökte familjer som kommit till Finland från andra länder. Det var aktuellt att förmedla kunskap till barn, eftersom många nya invandrare anlänt till Finland.
— Jag smakade på nya rätter, lyssnade på konstig musik och intervjuade barnen i familjen. Mötena var omskakande och vidgade min syn på världen.
De två verkens parallella existens konkretiserade för författaren hur människor alltid har åkt kors och tvärs över jordklotet: vissa har seglat söderut mot Stilla havet, andra har sökt sig norrut.
— Internationella möten ökar tolerans och är otroligt givande för oss författare. Men hur kan man motivera en veckoslutsresa vars enda syfte är att läsa upp sina dikter? Jordklotet klarar inte längre av påfrestningen.
Av med gipset
Coronapandemin har gett Katajavuori anledning att fundera över sitt arbete och sina inlärda vanor. Man blir tvungen att fundera på vad man säger och skriver och hitta nya perspektiv. Hon vet att många av hennes författarkollegor även måste skriva om sina texter. En berättelse kan visa sig vara omöjlig om man inte hittar ett nytt perspektiv.
För tillfället skriver Riina Katajavuori en kortroman som utkommer under hösten nästa år. Hon arbetar även med en diktsamling som går under arbetsnamnet Vasemman käden runot (Dikter med vänstra handen).
— Förra vintern, i februari, ramlade jag och bröt min handled. Först i april togs gipset bort från min högra hand. Även min axel blev inflammerad och jag kunde inte skriva på sex veckor.
Möten, uppträdanden och resor måste ställas in. Katajavuori blev tvungen att fundera över vad sjukledighet innebär för en författare. Vad kan man göra, om man inte kan skriva?
Som av misstag började hon skriva dikter på datorn med endast vänstra handen. Friare dikter började ta form, helt olika de dikter hon skrivit med en fungerande högerhand.
— Jag hade befunnit mig i ett kreativt tomrum. Under en lång tid kändes det som om jag inte hade någonting att säga. Nu fanns det inget tvång och jag hittade tillbaka till dikterna.
Bra saker
Katajavuoris förstfödda studerar vid Statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. Mellanbarnet har precis tagit studenten och står inför nya studier. Det yngsta barnet går ännu i skolan.
Som mamma och författare letar Katajavuori efter sin egen roll och en ny approach efter alla förändringar.
— Jag har alltid haft en entusiastisk inställning till arbete och ibland jobbat gratis, men nu tränar jag på att kunna säga nej. Jag försöker prioritera mitt eget välmående. Om jag hela tiden sysslar med någonting annat och inte kan skriva, mår jag inte bra.
Det är viktigt att begränsa sin mediekonsumtion och vara ledig på veckosluten, konstaterar Katajavuori.
— Jag läser skönlitteratur, spelar, sjunger, skriver och rör på mig. Det är sådant som får mig att må bra.