Pergament på laboratoriet: hur biter naturvetenskap på kyrkolatin?

12.5.2020
För humanister är medeltida texter en skatt som man nu tar sig an även med hjälp av kemi, proteinforskning och kol-14-metoden.

Alldeles i hjärtat av Helsingfors, under Unionsgatan, gömmer sig en flera sekler gammal skatt som inte ens de flesta helsingforsare känner till. Där, i Nationalbibliotekets källare, förvaras världens näst största samling av medeltida pergamentfragment.

Dessa texter skrivna på pergament – det vill säga skinn – förde samman humanisterna och naturvetarna vid Helsingfors universitet. Ett av deras mål är att kunna åldersbestämma skrifterna mer exakt.

– Pergamenten har brända partier och smuts och sot från förgångna bränder som har fastnat i dem. Orenheterna försvårar åldersbestämningen med kol-14-metoden, berättar professor i kyrkohistoria Tuomas Heikkilä.

Heikkilä och hans kollegor har tillbringat åratal med samlingen. Det handlar om cirka 20 000 sidor text – från åtminstone 1 400 olika böcker – som ska gås igenom. De flesta av pergamenten hänför sig till gudstjänster i det katolska Finland, men utöver liturgiska skrifter finns det även texter om vetenskap och juridik.

– Ämnena är importerade, men innehållet i de texter som författats i Finland har en helt unik nordlig twist, beskriver Heikkilä.

Skinnet berättar sin historia

Innehållet i pergamenten har gåtts igenom med humanistkrafter, liksom handstilarna, sidornas disposition och så vidare. Därmed inte sagt att professorn skulle förklara ämnet som uttjatat och stänga arkivpärmarna – eller databasen Fragmenta membranea som hans forskningsgrupp skapat.

Tvärtom: Heikkilä smider planer på att använda sig av naturvetenskapliga hjälpmedel. I vetenskapsvärlden utvecklar man lämpliga molekylärbiologiska och biokemiska verktyg från DNA-analyser till paleoproteomik, det vill säga forskning om urgamla proteiner.

Bland de undersökningsmetoder som redan används internationellt återfinns kemisk färgämnesanalys. Där har forskarna i Helsingfors tagit del av kunskapen hos en guru inom området, professor Maria João Melo i Lissabon.

– Även färgämnena i pergamenten vittnar om lokala val och internationella kontakter.

Med hjälp av naturvetenskapliga metoder kan nya rön om djur, skinnbearbetning, boktillverkning och handelsrutter extraheras ur pergamentskinnen.

– När vi vet vad för slags pergament man använde kan vi dra slutsatser om handels- och kulturkontakter, ekonomiska förhållanden och litterära ideal. Vi får veta sådant som inte nödvändigtvis avslöjas av en enda skriftlig källa för sig själv.

Pergament tillverkades vanligen av skinn från kalv, lamm och get, varav kalv var vanligast i Norden. Utifrån hårsäckarna går det ofta att lista ut vilket djur som pergamentet kommer från, och när man undersöker skinnet på ljusbordet syns upphöjningarna efter djurets ryggrad och andra ben i skinnet.

– Med hjälp av dessa märken går det att bedöma vilket slags djur det handlar om samt hur stort och hur gammalt djuret var när det slaktades. Kalvar fick vara högst sex veckor vid slakttidpunkten, berättar Heikkilä.

Gamla köpebrev som hjälpmedel

Det som pergamentforskarna vid Helsingfors universitet hittills kommit längst med är datering med hjälp av kol-14-metoden. För det arbetet har Heikkilä samlat en grupp som består av Markku Oinonen från det naturvetenskapliga campuset i Gumtäkt som leder dateringslaboratoriet, Tuuli Kasso från Köpenhamn samt Jaakko Tahkokallio från Nationalbiblioteket.

I bästa fall lyckas man datera pergamenten med några decenniers noggrannhet. Ju större pergamentbit man tar loss för analys, desto säkrare blir resultaten. När man vidrör skatter som dessa måste man dock gå återhållsamt tillväga.

– Numera kan ett prov på tre kvadratmillimeter vara allt som behövs.

En del av dateringsresultaten överensstämmer väl med humanisternas hypoteser, men man har också fått underliga varierande siffror.

– Även om hela fragmentsamlingen konserverades för ungefär tio år sedan påverkas dateringen av orenheter som blivit kvar i pergamenten. Härnäst ska vi undersöka med en infrarödspektrometer (FTIR) om dateringsproblemen kan förklaras med skicket på kollagenet i skinnet.

Med traditionell handstilsforskning, paleografi, lyckas man vanligtvis lista ut skrifternas åldersföljd, men metoden ger inte alltid några svar när man vill koppla en skrift till ett exakt ögonblick i historien. För att få hjälp med denna kalibrering har Heikkiläs grupp även undersökt medeltida dokument.

– Parallellt med fragment från Finland har vi åldersbestämt gamla italienska köpebrev som är försedda med datum. Med hjälp av dem kan vi kontrollera att våra metoder fungerar. Dessutom gör vi testdateringar med helt nytillverkade pergament.

Ett uttryck av raseri eller en välsignelse?

De fragment som Tuomas Heikkilä undersöker blev just fragment när grundaren av Helsingfors stad, rikets dåvarande kung Gustav Vasa under reformationen lät beslagta och förstöra böcker. Förstörelsen skedde dock inte i raseri, försäkrar professorn.

– Avsikten var inte att förstöra spåren av påvens religion, utan skälen var praktiska. Pergamentskinnet erbjöd gediget, starkt material för pärmarna till kronans räkenskapsböcker, vars produktion ökade efter reformationen, från och med 1530-talet.

Bladen i räkenskapsböckerna var av papper. Ibland kunde man skrapa bort textstycken på de återvunna skinnen för att ge en synligare plats åt en ny rubrik. Annars rörde man inte vid de gamla skrifterna.

När allt kommer omkring blev förstörelsen till en välsignelse för historieforskningen. Tack vare att man återanvände fragment hamnade även sådana kyrkliga bruksskrifter i tryggt förvar i arkiven som förbrukades eller helt enkelt försvann i den delen av Europa som förblev katolsk. Hela böcker har bevarats i Finland i mycket liten omfattning jämfört med dessa pergamentfragment.

Texterna som idag bildar databasen Fragmenta membranea har katalogiserats i decennier, och de gjordes offentligt tillgängliga på nätet i samband med projektet Suomen keskiajan kirjallinen kulttuuri (Den medeltida litterära kulturen i Finland) som leddes av Heikkilä.

– Alla har rätt till våra nationaltillgångar. Vill du välja ett trevligt avsnitt i de digitaliserade skrifterna och skriva ut det på ett klänningstyg, inga problem!

Från medeltiden till framtiden

Tuomas Heikkilä känner att hans vyer har vidgats på ett lyckosamt sätt tack vare att han fått möjlighet att knyta kontakter med naturvetare.

– Det känns givande att även mina tidigare elever redan hunnit långt, till exempel handskriftsgurun Jaakko Tahkokallio samt Tuuli Kasso som arbetar med sin doktorsavhandling i ett stort internationellt projekt med universiteten i Köpenhamn och Cambridge.

Utöver pergament och kol-14-metoden omfattar Kassos repertoar bland annat bivaxundersökningar, och ämnet för hennes avhandling är biomolekylär forskning om kulturarvet.

Heikkilä fick också följa från första parkett när intresset för digitala forskningsmetoder och stora datamaterial för första gången väcktes bland humanisterna i Finland. I början av millenniet utvecklade han stemmatologi, det vill säga forskning som handlar om hur gamla skrifter har spridits, ändrats och versionerats.

– I den nya pergamentforskningen verkar det finnas samma anda av innovation. Vetenskapen måste förnyas. Inte ens kyrkohistoria kan nöja sig med metoder från medeltiden.