I Sandhamn dog betydligt färre fångar än i de andra fånglägren under inbördeskriget: kvinnolägret var ett undantagsfall

5.7.2018
Sommaren 1918 sattes cirka tusen röda kvinnofångar i Sandhamns fångläger i Helsingfors. Flera faktorer hjälpte fångarna att överleva.

I maj 2018 är det soligt och lugnt på ön Sandhamn, cirka fem kilometer sydost om Helsingfors centrum. Byggnaden som en gång i tiden fungerade som förlossningssjukhus är förfallen, i den gamla fångkasernen finns nu Spaningskompaniet. I skuggan av träden ligger en begravningsplats, där svaga upphöjningar är allt som finns kvar av de avlidna. Området ska rustas upp.

På samma ställe låg för hundra år sedan ett fångläger där cirka tusen röda kvinnor satt fängslade.  Sommaren 1918 kom en likpråm dagligen till Sandhamn med kropparna av dem som hade dött i det närliggande lägret i Sveaborg. Fångarna måste ha bevittnat transporten, kropparna och begravningen. Kanske försökte de känna igen bekanta ansikten bland de döda.

Men fångarna i Sandhamn klarade sig betydligt bättre än fångarna i andra läger: endast fyra fångar dog. Enligt databasen över krigsdöda dog sammanlagt 1324 fångar i fånglägret i Hennala och på förvaringsställena för fångar i Lahtis. I Helsingfors fångläger, huvudsakligen i Sveaborg, dog sammanlagt 1468 fångar.

Från offer till vinnare

– Man kan gräva i gravar och räkna de döda i all oändlighet, men det är också intressant att vända blicken mot dem som inte dog, överlevarna, konstaterar forskare Virva Liski.

Röda fångar, i synnerhet kvinnor, väcker ofta associationer om passiva offer. Liski vill berätta en annan historia, en om aktiva kvinnliga fångar – om överlevare, till och med vinnare.

– De var många, och de fortsatte sina liv efter fånglägret. De fick barn och var aktiva inom olika områden i samhället. De är våra mor- och farföräldrar och deras föräldrar, påminner Liski.

Virva Liskis avhandling pro gradu Maitoa, verta ja merisotilaita (’Mjölk, blod och marinsoldater’) hör till forskningsområdet ny militärhistoria. Forskningsinriktningen kom till Finland i slutet av 1990-talet och fokuserar på aktörer som tidigare förbisetts, t.ex. kvinnor, barn och civila. Som verktyg för forskningen används bland annat redskap från kulturforskning, psykologi, genusforskning och litteraturforskning.

Den lyhörda forskaren hör dessutom de röster som inte kommer fram i forskningen och läser de rader som inte skrivits: också vad som lämnas osagt har betydelse.

Sandhamn var ett fångläger för tonårsflickor

Elin Janhunen, född i Asikkala 1891, var en av fångarna i Sandhamn. Elin arbetade på Maskin- och brobyggnads aktiebolags fabrik och deltog i fackföreningsrörelsen: hon var bland annat ordförande för kvinnosektionen vid andra metallavdelningen.

När inbördeskriget började gick Elin en kurs vid Röda Korset och deltog redan på vårvintern som sjuksköterska i stridigheterna i S:t Andrea, Karelska näset. De värsta dagarna frös hennes förkläde stelt av blod.

Elin Janhunen tillfångatogs i Kotka, därifrån hon transporterades först till Fredrikshamn och sedan till det ökända fånglägret i Ekenäs. En del av hennes minnen finns sparade i Arbetararkivet.

”Mutta sitten siinä kesäkuun lopulla. Sitten taas tuli komento, että nyt naiset viedään kaikki pois täältä. Taas meidät lastattiin semmoisiin härkävaunuihin ja taas lähdettiin viemään. Ei me silloinkaan tiedetty mihinkä meitä viedään.”

(”Men sedan där i slutet av juni. Då kom det igen order att nu ska alla kvinnor föras bort härifrån. Igen lastades vi på sådana där godsvagnar och igen fördes vi iväg. Inte visste vi då heller vart vi var på väg.”)

Fånglägret i Sandhamn påbörjade officiellt sin verksamhet den 17 juni 1918. Fångarna kom från fånglägret i Ekenäs och fånglägret på Elisabetsgatan i Helsingfors samt från andra städer som Åbo och Sordavala. Merparten av fångarna var hemma från Nyland eller från Viborgs län.

De röda kvinnorna som deltog i inbördeskriget var mycket unga: ungefär hälften av fångarna var minderåriga enligt dåvarande lag, dvs. under 21 år gamla, och över 80 procent hade inte ännu fyllt 30.

Till fånglägrets stadigvarande personal hörde utöver direktören och kassören fyra förmän, en arbetsledare, en husföreståndarinna, två handarbetsledare och två uppfostringsbiträden. Via tidningsannonser hade lägret anställt 23 civila vakter, varav över hälften var kvinnor. Även beväringar från regementena i norra Savolax och Karelen tjänstgjorde som vakter.

Sandhamn fungerade också som bas för en trupp tyska marinsoldater som hade stridit vid fronten under världskriget. Det förekom konflikter om auktoritet mellan soldaterna och lägrets personal, men för fångarna var de tyska soldaterna en möjlighet att få medmänsklig kontakt och hjälp.

Arbete räddade fångar

Lägrets vardag hölls igång med fångarbete.

– Strävan med arbetet var att täcka lägrets underhållskostnader och att skaffa staten inkomster. Arbetet bestod bland annat av att bära vatten och ved, valla boskap, laga mat, städa, tvätta, byka och slakta, berättar Virva Liski.

Man ansåg att arbetet även hade en uppfostrande effekt. Med hjälp av arbete och andlig vägledning skulle fångarna återintegreras i samhället.

Också fångarna ville arbeta, eftersom det innebar mera mat och ofta även tillfällen att stjäla mat. På grund av samhällets könsbaserade arbetsuppdelning var kvinnorna redan vana med hushållsarbete och boskapsskötsel.

Såsom på de andra fånglägren var det även i Sandhamn ibland omöjligt att få tillräckligt mycket mat eller mat av tillräckligt god kvalitet. Med tanke på det var de kvinnliga fångarna i tämligen gott skick, och även flera av dem som kommit från de svåra förhållandena i Ekenäs växte sig starkare. Fångar som fick tag på extra mat åt inte allt själv, utan lyckades förmedla mat även till fångar som var isolerade eller sjuka, minns Elin Janhunen.

”Minä sain maitoa ja kyllä sieltä tuotiin kasarmiinkin niille heikommille aina silloin tällöin, kun vaan vahtien silmä vältti siinä portilla.”

(”Jag fick mjölk, och man förde nog alltid emellanåt något åt de svagaste i kasernen också, bara vakterna vid porten inte såg.”)

Empatiförmågan spelade också sin roll, som när lägrets deja helt enkelt såg åt ett annat håll så att fångarna kunde mjölka boskapen de vallade. Kassören i Sandhamn förundrade sig för sin kollega i Sveaborg över svinnet i morgonmjölkningen, men den egentliga orsaken framkom aldrig. De fångar som arbetade i slakteriet stal i sin tur blod. Janhunens memoarer avslöjar att man i hemlighet kokade ost på mjölken och blodet. Hon var en av dem som fick den eftertraktade tjänsten som herde och kunde mjölka kor i smyg.

”[S]illoin minäkin keitin sellaista juustoa, kun minä laitoin verta ja maitoa sekaisin, mutta se oli kyllä niin vahvaa ruokaa, että sitä ei paljon jaksanut syödä.”

(”[D]å kokade också jag sådan ost där jag blandade blod och mjölk, men det var nog så mäktig mat att man inte orkade äta mycket av den.”)

– Den självständiga införskaffningen av mat, samarbetet och påhittigheten var viktiga för att överleva, sammanfattar Virva Liski.

Marinsoldaterna trasslade till det

Interaktionen mellan fångarna och de tyska marinsoldaterna gav fånglägrets ledning gråa hår.

– Tyskarna hade en stark påverkan på dynamiken i Sandhamn. Man var orolig att deras närvaro skulle orsaka olämpligt beteende hos de kvinnliga fångarna, berättar Virva Liski.

Den vita propagandan beskrev röda kvinnor som dekadenta och kvinnorna översexualiserades.  Även den vita lägerpersonalen såg dem i en könsbestämd och politiskt färgad dager.

Tyskarna i sin tur var unga män som kom från världskrigets front, själva hade arbetarbakgrund och var i Sandhamn mot sin vilja precis som fångarna. De hade skickats för att kämpa mot bolsjeviker, men möttes i stället av tonårsflickor i dåligt skick. Den ansiktslösa fienden fick ett ansikte, och det väckte empati. Samma sympati lär också ha varit orsaken till att vissa av lägrets vakter lät kvinnor slinka in i den tyska kasernen utan lov.

De kvinnliga fångarna berättar inte om sexuella relationer i sina memoarer, men enligt Liski förekom sådana antagligen.

– Umgänget mellan fångarna och marinsoldaterna baserade sig sannolikt på byteshandel: umgänge byttes mot exempelvis mat, bröd eller socker. Det var alltså ännu en överlevnadsstrategi.

Utöver mathjälpen hjälpte tyskarna kvinnorna även med flyktförsök och blev också en bundsförvant mot fånglägersystemet: lägrets personal hade inte tillträde till den tyska kasernen. Enligt Liski var den positiva uppmärksamheten och intresset stärkande för fångarna.

Man talar inte om sexuellt våld

De kvinnliga fångarnas tid på lägret skuggades också av hotet om sexuellt våld. Det fanns där varje dag, trots att det inte finns några direkta referenser till exempelvis våldtäkter i lägrets officiella dokument eller i minnena som samlats av kvinnorna.

Lägrets hierarki gjorde risken för våld hög: en stor grupp kvinnor var underställda de makthavande männen. De fall som fastnat i lägrets interna bestraffningssystem, såsom en manlig vakt som trakasserade kvinnor, är enligt Liski antagligen bara toppen av isberget.

Den kraftiga dehumaniseringen av röda kvinnor möjliggjorde grym humor och nedsättande sexuella trakasserier. Eftersom frågor som gäller sexualitet är så känsliga, anser Virva Liski att forskaren inte bara måste uppmärksamma minnesinformationens subjektivitet, utan också söka efter det som lämnas osagt. Hänvisningarna till sexuellt våld finns i de manliga fångarnas minnesinformation.

– Kvinnorna berättar inte själva om sådant i sina minnen. Männens minnen präglas i sin tur av skräckhistorieaktighet: man sprider rykten om vad fienden just nu gör med ”våra kvinnor”.

Fångarnas aktivitet var begränsad

Trots att Virva Liski forskar om kvinnorna i Sandhamn som aktiva subjekt var deras aktivitet möjlig endast inom strikta begränsningar i miljö och förhållanden.

– Kvinnorna levde i en påtvingad, begränsad och ojämlik fånglägermiljö som förutsatte kampanda, betonar Liski.

Fångarnas centrala strävan var att överleva i sin underlägsna position. Det normala livets lagbundenheter gällde inte. Forskaren måste redan av etiska orsaker vara aktsam när hen undersöker sexuellt våld och maktbruk i ett fångläger och drar slutsatser om deras förekomst. 

Fångläger, exempelvis koncentrationsläger, har undersökts även internationellt. Enligt forskningsresultaten är faktorer som hjälper en fånge att överleva på ett läger att hen har vänner, samarbetar med sin fängslare, är ung, frisk och har tur. Kvinnorna i Sandhamn var i samma ålder och kom från liknande bakgrunder, vilket enligt Virva Liski väckte sympati och en vilja att samarbeta.

– I stället för att tävla med varandra fokuserade kvinnorna i Sandhamn sina resurser på att samarbeta och vara solidariska till exempel då de delade upp maten. De var flexibla och påhittiga, även i sina relationer till fånglägrets personal och de andra aktörerna på lägret. Dessa egenskaper hjälpte dem att överleva.

Det att kvinnorna klarade sig bättre i fånglägren än männen berodde också på deras mindre kaloribehov och deras bättre förutsättningar att sköta sin hygien och skaffa mat. Det var också lättare för kvinnor att få tillgång till olika arbeten där de kunde skaffa extra mat. De behandlades ofta bättre, eftersom de inte ansågs vara lika farliga som männen.

Fånglägret i Sandhamn lades ner i augusti 1918, efter två och en halv månaders verksamhet. Lägrets lösöre, de kvarvarande fångarna, personalen och boskapen flyttades till Sveaborg. Därifrån frigavs Elin Janhunen samma höst. Hon förhåll sig till frigivningen med misstro.

”Tuomari sanoi, että olette vapaa ja saatte mennä. Minä kysyin, että olenko minä nyt sitten ihan vapaa, minä en uskonut ensimmäisellä kertaa. Juu, juu, olette ihan vapaa, lähtekää menemään vaan.”

(”Domaren sade att nu är ni fri och får gå. Jag frågade att är jag nu alldeles fri, jag trodde det inte först. Jo, jo, ni är alldeles fri, gå bara.”)

Traumat nedärvs i generationer

Överlevarnas historia ger forskaren ingen ro. Virva Liski skriver för närvarandeen doktorsavhandling vid Helsingfors universitet, om den nedärvda inverkan inbördeskriget har haft på människors mentala hälsa.  Som hjälp för forskningen använder hon omfattande data om de röda fångar och vitgardister som levt in på 1970-talet samt deras barn.

– I fråga om ättlingar till dem som överlevde förintelsen talar man om nedärvt trauma, och det intresserar mig. Jag forskar om vilken effekt fånglägertiden har haft för dessa människors och deras ättlingars senare liv.

Forskningen är möjlig tack vare Finlands exceptionellt exakta arkivdata. Det är sällan så exakta uppgifter bevaras under ett krig. Utöver historiker deltar även nationalekonomer och demografer i projektet Sisällissodan pitkäaikaiset ja ylisukupolviset vaikutukset (’Inbördeskrigets långvariga och nedärvda effekter’).

Finlands högsta makthavande P. E. Svinhufvuds benådningsförordning i december 1918 befriade den vita sidan från juridiskt ansvar. Även om vissa kanske har haft dåligt samvete, har myten om den vita frihetskämpen och det nationalistiska rättfärdighetsetoset kanske hindrat dem från att tala om de trauman som orsakades av arkebuseringarna, tror Liski.

En del av de röda överlevarna återvände däremot efter kriget till arbetarföreningsverksamheten och sin bekanta gemenskap, där man kunde bearbeta saker tillsammans. Trots att skammen över fångenskapstiden kunde stanna kvar under hela livet och påverka till exempel sysselsättning och grundandet av familj, kan det enligt Liski ha varit lättare att komma över trauman tack vare gemenskapens hjälp. 

– Forskningen kan hjälpa oss säga någonting om inbördeskrigets betydelser och följderna av traumatiska erfarenheter.

Så här funderade Elin Janhunen när hon mindes inbördeskriget:

”Tykkäsin, että ei tämä minun henki ole sen kalliimpi kuin toistenkaan, mutta hyvinpä tuo säilyi.”

(”Jag tyckte att inte är mitt liv mera värt än någon annans, men bra hölls jag vid liv.”) 

När Elin frigavs återvände hon till sitt hem i Asikkala, men markägaren ville inte ta emot henne. Till slut tog mästaren på Maskin och Bro Elin tillbaka på jobb: det avgörande var inte att hon var röd, utan att hon var en bra arbetstagare.

”Ja tämä oli minun mielestäni kaikkein paras tunnustus, mitä minä ikinä olen saanut."

(”Och det tyckte jag att var det finaste erkännandet jag någonsin har fått.”)

På 20-talet flyttade Elin Janhunen från Helsingfors till Lahtis tillsammans med sin dotter. Hon var aktiv inom arbetarrörelsen i resten av sitt liv. Elin dog i december 1980.

Läs merFinland betalade plikttroget sina skulder redan efter inbordeskrigetLäs merVin­ter­kri­gets anda be­hövs ännu för att döl­ja det svå­ra min­net av år 1918

Läs mer om: Språk & kultur