– För en forskare är det ett exceptionellt privilegium att få bidra till att förnya och utforma Finlands ”officiella skyltfönster över historien”. Det genomslag den vetenskapliga kunskapen får genom utställningen är ofattbart stort, säger Tuomas Heikkilä.
Bland museibesökarna ingår även barn och ungdomar, framtida beslutsfattare, väljare och påverkare. Därför är det perspektiv som museerna ger på värderingar som rått i det förgångna enligt Heikkilä betydande.
– Finland har under en stor del av sin historia varit en del av något större, och majoriteten har i själva verket utgjort olika minoriteter. Kännedom om historien gör det till exempel möjligt att förstå tvåspråkigheten eller det att framgång har följt av vidsynthet och tolerans snarare än av navelskåderi.
"Det genomslag den vetenskapliga kunskapen får genom utställningen är ofattbart stort."
Bland andra har författaren och teaterregissören Juha Hurme bidragit till manus till utställningen tillsammans med Heikkilä. Dessutom har Heikkilä samarbetat nära med Nationalmuseets projektchef Päivi Roivainen, som leder arbetet med att förnya den permanenta utställningen.
Finskhet en konstruktion
Utställningen Annanland berättar om hur området mellan Skandinavien och Ryssland blev Finland. Utställningen ger en specifik bild av finskhet, men Tuomas Heikkilä påminner om att identiteter alltid är konstruerade.
– Finländsk identitet har länge skapats till exempel kring språk, genpool eller finländskt utseende. Allt som förtäljs om historien genom forskning eller i museer bidrar till att skapa läsarnas eller publikens egen historiska identitet. Ett nationalistiskt sinnat begrepp om finskhet är bara ett sätt att se på saken, och inte alls den korrekta tolkningen.
Enligt Päivi Roivainen är begreppet finskhet rätt nytt i sin nuvarande tappning.
– Nationalstater är överlag ett ungt fenomen, när det gäller hela tidsperioden för den här utställningen. Folk har identifierat sig med sitt lokalsamhälle snarare än med någon stat. Idén om nationalitet uppstod som ett internationellt fenomen som under 1800-talet vann genklang också i Finland genom att man sökte en gemensam finskhet.
– Särskilt det finska språket var en faktor som då förenade finländarna och särskiljde dem från andra folk – även om det också då fanns mängder av människor med andra språk i Finland, lägger Tuomas Heikkilä till.
Han gläder sig åt att begreppet finskhet håller på att bli alltmer inkluderade och korrektare, det vill säga bredare. Gränser är inte svartvita; under ytan finns det färger. En tanke med utställningen Annanland är att återbörda dessa färger i finskhetens historia. Därför har även många experter och samfund deltagit i planeringen av utställningen.
– Under planeringsarbetet har diskussioner till exempel förts med barngrupper, amatörhistoriker, personerna kring Ruskeat tytöt och projektet Vammaisuuden vaiettu historia. Också guider som kontinuerligt träffar museibesökare har gett sina synpunkter på innehållet i utställningen, säger Päivi Roivainen.
Besökaren finner sig själv i utställningen
Historieskrivning handlar alltid om att segrarna skriver historien.
– Segrarna väljer vad som ska lyftas fram eller skjutas undan. Det är alltså inte slumpen som avgjort vad i historien som bevarats fram till våra dagar, utan medvetna krafter ligger bakom det. Det är bra att känna till när man läser texter om historien eller besöker ett museum, säger Tuomas Heikkilä.
"Nu lyfts det mänskliga perspektivet fram mer, och även kvinnors, barns och olika minoriteters berättelser ges plats."
Såväl historieskrivningen som Nationalmuseets utställningar har av hävd betonat vissa typer av narrativ – berättelser om regenter och makthavare, maskulin krigshistoria. Heikkilä beskriver det som vittvätt av en typ av sanning. Ett sådant tvärsnitt av gångna händelser och liv är emellertid mycket snävt och svartvitt, och det kanske varken berör eller känns som något man kan identifiera sig med.
– Nu lyfts det mänskliga perspektivet fram mer, och även kvinnors, barns och olika minoriteters berättelser ges plats. Också känsliga ämnen ingår, och därför försöker vi bemöta alla grupper och åskådningar med respekt. Samtidigt omdefinierar vi även Nationalmuseets roll, säger Päivi Roivainen.
Exempelvis behandlas inte krig som någon hjälteberättelse i utställningen, utan krigen har återgetts sina proportioner som en bland många motgångar.
En utställning är ett urval
Museer kan, precis som vetenskapen gör, rätta till sin historieskrivning. Nationalmuseets linje är enligt Päivi Roivainen att utställningarna ska ta ställning och ge perspektiv, inte bara presentera samlingar.
– Också internationellt har man inom museivärlden vaknat till behovet att dryfta även det svåra i historien, såsom slaveri och rasförtryck.
– Dessutom finns det saker och grupper av människor som det är svårt att nå fram till genom föremål eller skriftliga källor, också i det fall att man vill berätta om dem. Det som ansetts vara värt att bevara har filtrerats och varierat alltigenom historien, säger Tuomas Heikkilä.
Exempelvis finns det i Finlands nationalmuseums samlingar inga föremål med anknytning till tatarernas tro eller till den romska kulturen för den tidsperiod som nu behandlas.
På en kurs i kyrkohistoria som Heikkilä höll hösten 2019 fick studenterna ge förslag till hur medeltida religiöst liv kunde presenteras i utställningen. Trots vad man kunde vänta sig i dagens värld, kommer utställningen till exempel inte att inkludera virtuella karaktärer på äventyr i historien.
– Lösningarna är mer tidlösa: besökaren bjuds in att betrakta föremålen och ges bra texter. De digitala inslagen i utställningen har övervägts noggrant. Lösningar som är enkla i dag kan börja kännas föråldrade när utställningen har några år på nacken.
Flerstämmigt samarbete bakom utställningen
Att skriva utställningen har varit en ny erfarenhet för Heikkilä som forskare och lärare.
– Min föreställning om att vi tillsammans ska skriva en storslagen berättelse om Finland och finskhet havererade snabbt. Vi diskuterade mer än vi skrev. Samförstånd uppnåddes genom att idéer och texter bearbetades i olika sammansättningar. Kärnan måste göras koncis men med beaktande av den stora allmänheten, något som var utmanande för en forskare van att röra sig med långa texter.
Bakom utställningen finns inte bara samarbetet mellan skribenterna utan också med arkitekterna, samlingsexperterna, konservatorerna och utställningsbyggarna. Enligt Päivi Roivainen präglar samarbete hela projektet: manuset, planering av lokalerna och urvalet av föremål gjordes genom interaktiva processer där tolerans och flerstämmighet beaktades. Högstämda mål paras med vardagens svettiga slit.
Universitetet och Finlands nationalmuseum eftersträvar i stor utsträckning samma saker med sina värderingar, så samarbetet har gått smidigt. Tack vare det har universitetets grundläggande uppgifter konkretiserats.
– Det är just för sådant här som universiteten finns – genom en utställning blir kunskapen bildning och mer slagkraftig. Detta är såväl undervisning och forskning som samhällelig samverkan i vardagen, och dessutom också vetenskapsfostran: universitetets alla trådar knyts här samman, säger Tuomas Heikkilä.
Läs också mer om kandidatprogrammet i teologi och religionsforskning.