– Min mor som bor i Lappland fick nys om projektet på Facebook och såg att man annonserade om platser för volontärer. Jag anmälde mig genast, men kom på väntelistan. Som tur fick någon förhinder och jag kom med, berättar Minna Rissanen från Leppävirta.
– Jag har vandrat mycket i de lappländska skogarna och har varje gång stött på saker, ofta skrämmande sådana, från krigstiden. Därför blev jag genast intresserad när jag hörde att objektet var ett tyskt militärsjukhus. Jag ville också se hur arkeologer arbetar. Den största orsaken var ändå att få delta i ett arkeologiskt projekt tillsammans med andra.
Projektet engagerade 12 frivilliga om dagen. Deltagarna var personer med olika bakgrund från olika håll i Finland. Tack vare det gemensamma intresset för arkeologi formades snabbt en sammansvetsad grupp, berättar Minna Rissanen. Redan i mitten av veckan började vi gräma oss över att grävningarna snart är över.
– Vi var mäkta förvånade över hur snabbt så många anmälde sitt intresse att delta i utgrävningarna, säger Suzie Thomas, forskare i projektet och universitetslektor i museologi.
– De flesta anmälde sig också för hela veckan, även om en kortare period varit möjlig. Vi lyckades få ihop ett fantastiskt gäng frivilliga och erfarenheterna av att ordna en utgrävning för allmänheten har varit enbart positiva.
– Många volontärer var särskilt intresserade av arkeologi och anmälde sig för att få observera arkeologerna i arbete på nära håll. Andra var mera intresserade av andra världskriget, medan vissa deltagare arbetar inom hälsovården och kom med för att objektet var ett sjukhus, säger arkeologen Oula Seitsonen.
Regn hela veckan
Vädret var inte gynnsamt för utgrävningarna. Det regnade hela veckan, med störtregn i början och lite mindre hårt regn i slutet på veckan.
– Regnet dämpade inte stämningen vid utgrävningarna, även om vi befarade det i början. Yrkesarkeologer låter sig inte störas av lite regn och det gjorde inte våra volontärer heller. Vi hade i vilket fall som helst ordnat tidtabellerna så att de frivilliga arbetar två timmar på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen, eftersom grävning är hårt arbete, säger Seitsonen.
Minna Rissanen håller med honom.
– Vi fick en lista på utrustning på förhand och alla hade ordentliga regnkläder. På grund av regnet måste vi också sätta upp tält över utgrävningarna. Det enda vi saknade var det utlovade eftermiddagskaffet, som uteblev i början av veckan, men inte ens det minskade arbetsivern. Vi fick förstås inte uppleva hur det är att gräva i torrt och soligt väder.
Ömsesidig nytta
Forskarna uppskattade volontärernas arbetsinsats, för utan dem hade det undersökta området varit mycket mindre. Fynden var rikliga och inte ens forskarna kunde alla gånger föreställa sig vad man kan hitta under marken. Volontärerna kunde också hjälpa till med att identifiera föremålen, speciellt eftersom vissa av dem via sin arbetserfarenhet kände igen sjukhusutrustning.
– Det roligaste var när vi tillsammans med forskarna försökte luska ut vad föremålen är och vad de användes till, säger Minna.
Under den intensiva veckan i Lappland föddes en gemenskap och forskarna och de frivilliga håller fortfarande kontakt. Volontärerna meddelade forskarna att nu finns ett ”färdigt gäng” som gärna ställer upp när som helst om det behövs.
– Vi lärde oss otroligt mycket under veckan på utgrävningarna i forskarnas sällskap. Nu kan jag se på saker och ting ur olika perspektiv och förstår att ett krig kan föra med sig också något positivt, till exempel bättre vägar i Lappland, säger Minna Rissanen.
– Jag vet också att många av volontärerna efter utgrävningarna gick raka vägen till biblioteket för att läsa mera om arkeologi, Lappland och andra världskriget.