President Tarja Halonen talade måndagen den 12 september vid Helsingfors universitets seminarium som behandlade mänskliga rättigheter i Finlands rätt under det gångna kvartsseklet.
Att tillämpa konventioner om mänskliga rättigheter är som att renovera ett gammalt hus som man samtidigt bor i: när ett ställe är fixat är det genast ett annat som pockar på uppmärksamhet. Samtidigt blir kraven högre hela tiden, konstaterade Halonen.
Människorättsexperter får ofta anledning att sucka över saker som man inte ännu heller fått ordning på. Finland anslöt sig 1989 till Europakonventionen (Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Tid är ett relativt begrepp – å ena sidan är ett drygt kvartssekel en mycket kort tid, å andra sidan har det skett en stor utveckling i mänskliga rättigheter under den tiden.
Doktorsavhandling påverkade grundlagsreformen
Professor Martin Scheinins doktorsavhandling Ihmisoikeudet Suomen oikeudessa (Human Rights in Finnish Law) granskades den 28 september 1991 vid Helsingfors universitet, ganska snart efter att Finland hade anslutit sig till Europakonventionen. Eftersom det hade gått 25 år sedan disputationen ville Juridiska fakulteten skärskåda vilka av de förändringstecken som syntes i början av 1990-talet visade sig vara väsentliga och bestående, och hur läget för de mänskliga rättigheterna ser ut i den finländska lagstiftningen och domstolsväsendet år 2016.
Avhandlingen påverkade kraftigt det senare arbetet med att reformera Finlands grundlag. Till all lycka inleddes arbetet under 1990-talets optimistiska reformperiod, en period som förbyttes i rädslans tidevarv i och med attacken mot World Trade Center i New York 2001.
Grundläggande och mänskliga rättigheter är inte på modet
De grundläggande och mänskliga rättigheterna borde beaktas i ett så tidigt skede som möjligt i all lagberedning, konstaterade professor Elina Pirjatanniemi. Men de som lyfter fram mänskliga rättigheter kritiseras för att deras fokus begränsar och försvårar lagstiftarnas arbete.
Likaså har det framförts kritik mot att man strävar efter enhällighet när man bedömer lagstiftningens grundlagsenlighet, kommenterade grundlagsutskottets ordförande Annika Lapintie (vf). Ofta verkar folk tycka att människorättsexperten bromsar upp det rationella samhällets utveckling.
– Situationen är utmanande, för grundläggande och mänskliga rättigheter är inte på modet för tillfället, sade Lapintie.
Hon tycker trenden i och konsekvenserna av dagens människorättsdiskussion är oroväckande. Också Elina Pirjatanniemi anser att den tidigare tilltron och hoppet till de grundläggande och mänskliga rättigheterna håller på att vittra sönder.
Diskussionen om mänskliga rättigheter har en viss skrämseleffekt: ju mer mänskliga rättigheter lyfts fram i den offentliga diskussionen desto mer ser regeringen och tjänstemännen som bereder propositionerna till att allt följer internationella konventioner.
Enligt Pirjatanniemi är det egentliga syftet med att värna om de mänskliga rättigheterna att hålla makten under lupp och synliggöra sådant som annars skulle förbli dolt. Målet är att världen ska vara så mänsklig och rättvis som möjligt för alla. De grundläggande och mänskliga rättigheterna borde utgöra lagstiftningens värdegrund och de borde också betraktas som förpliktande normer.
Från övernationella till nationella domstolar
Människorättsfrågor håller på att bli nationella frågor, beskrev advokat Markku Fredman. Enligt honom kommer under detta årtionde ansvaret för att trygga de mänskliga rättigheterna nästan helt att övergå till de nationella domstolarna. De övernationella domstolarnas roll har blivit marginell. Problemet är att det finns kompetens- och mentalitetsskillnader.
I Finland bedömer riksdagens grundlagsutskott lagpropositionernas grundlagsenlighet och hur väl propositionerna följer de internationella människorättskonventioner som Finland har undertecknat. Enligt Annika Lapintie är det i ett internationellt perspektiv sällsynt att man redan i beredningsskedet övervakar att lagar inte strider mot grundläggande och mänskliga rättigheter.
Grundlagsutskottet kallar experter i mänskliga och grundläggande rättigheter som sakkunniga, men i offentligheten påstås det ibland att det i Finland bara finns en handfull experter i de här frågorna. I verkligheten visar statistiken att utskottet årligen kallar cirka etthundra olika sakkunniga. Enligt Lapintie påverkas utskottets arbete inte av vem som hör till ett regeringsparti och vem till ett oppositionsparti, utan medlemmarna förstår genuint den särskilda roll de innehar.