De språkliga konsekvenserna av social- och hälsovårdsreformen har inte utvärderas tillräckligt grundligt, påpekar Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet i sitt utlåtande om valfrihetslagen. Reformens ursprungliga primära målsättning – att minska befolkningens hälso- och välfärdsskillnader – förverkligas inte.

I lagförslaget sägs att landskapen i mån av möjlighet ska se till att det finns svenskspråkig service som faller under kundsedels- eller det personliga budgetsystemet. Formuleringen är otillräcklig och vag och det finns en risk att den svenskspråkiga befolkningens möjligheter och rätt till service på sitt modersmål ytterligare försämras. Det finns en överhängande risk att de nya serviceproducenterna i stor utsträckning inte kommer att erbjuda service på svenska. De språkliga konsekvenserna har överlag inte utvärderats tillräckligt grundligt.

Nuvarande välfungerande strukturer så som specialiserade samkommuner för den svenskspråkiga befolkningen monteras ned och det är oklart hur integreringen av servicen till fungerande svenskspråkiga servicehelheter kommer att garanteras i framtiden.

De ursprungliga målsättningarna uppnås inte

Lagförslaget har fokus på att öka valfriheten, inte på att minska ojämlikheten bland befolkningen. Det finns lite bevis på att ökad valfrihet minskar ojämlikheten. Det redan nu splittrade social- och hälsovårdsfältet kommer att bli ännu mer splittrat och svåröverskådligt. Överlag förefaller social- och hälsovårdsreformens ursprungliga tankar, att förenkla och försnabba servicetillgången, ha fått en undanskymd roll i lagutkastet, liksom frågor om kvaliteten i servicen.

– Generellt så lever valfrihetslagen inte upp till de ambitioner som reformen ursprungligen hade om att minska ojämlikheten, förenkla systemen och integrera social- och hälsovården. De här aspekterna ges ingen central plats i utkastet, säger Helena Blomberg-Kroll, professor i socialpolitik vid Svenska social- och kommunalhögskolan.

Lagutkastet utgår från en förenklad syn på vad valfrihet på en komplex och svåröverskådlig vårdmarknad betyder för den enskilda individen. För mer utsatta befolkningsgrupper vars livssituationer är komplexa och lösningar kräver koordinerade, enhetliga och långsiktiga lösningar, är lagförslaget speciellt problematiskt. Om klienterna har svårt att gestalta modellen är det inte möjligt att göra välinformerade val.

Som en lösning på valfrihetsmodellens komplexitet och splittrade karaktär erbjuds servicehandledning. I så fall är det viktigt att handledningen ges av professionell och kompetent personal med stor kännedom om välfärdsproblematik och psykosociala problem. Det framstår inte ändamålsenligt att åtgärda servicesystemets splittrade karaktär med utökad handledning. En mer rationell åtgärd skulle vara att förenkla servicesystemet.

En ytterligare problematik utgörs av att lagförslaget inte beaktar utmaningar med effekterna av kommersiell marknadsföring som riskerar att förvrida klienternas bild av t.ex. olika personliga servicebehov, serviceproducenter och kvalitetsaspekter. Detta försvårar möjligheterna att göra välinformerade val.

Angående kundsedelsystemet bör det introduceras stegvis inom avgränsade områden och utvärderas noggrant innan en eventuell utvidgning av systemet. Klienternas möjligheter att påverka de egna tjänsterna hänger samman med värdet på kundsedlarna. Kundsedlarna kan leda till ökat självbestämmande, men endast ifall sedelns värde är tillräcklig. Om klienten är tvungen att betala mellanskillnaden mellan kundsedeln och den service som klienten önskar, försätts klienterna i en ojämlik position.

För snäv syn på socialservice

Socialserviceutbudet vid social- och hälsovårdscentralerna (sote-centralerna) är för begränsat för att möjliggöra en integration av tjänsterna. Det är också för snävt och otillräckligt för att kunna svara på de komplexa livssituationer och servicebehov som servicemottagarna kan ha. De mest utsatta medborgarna drar inte nytta av valfrihetsmodellen och det är oklart hur integreringen av deras service kommer att ordnas i praktiken. Denna grupp är i stort behov av professionell handledning och rådgivning av experter på socialserviceområdet.

– Inom socialvården finns det klienter med komplexa livssituationer. Valfriheten är ett ännu större problem inom socialvården än inom hälsovården, säger Blomberg-Kroll.

Lagförslaget präglas av en alltför snäv syn på socialservice, inte minst på socialarbetsinsatser. I lagförslaget likställs socialarbetsinsatser med myndighetsutövning som faller inom vissa avgränsade områden. Socialarbetsinsatser utöver det direkta myndighetsutövande arbetet – inom områden som mentalvård och missbrukarvård – är dock av avgörande betydelse om målsättningen är att minska välfärdsskillnader bland befolkningen.

– Enligt lagförslaget kommer socialarbetarna att koncentreras till landskapens affärsverk. Det blir tunt med socialarbetsexpertis vid sote-centralerna. Socialt arbete borde integreras med den övriga servicen vid centralerna, säger Blomberg-Kroll.

Socialarbetarnas möjligheter att bedriva strukturellt socialarbete enligt Socialvårdslagen för att rapportera om välfärdsskillnader och bedriva utvecklingsarbete kommer att försvåras avsevärt om lagutkastet förverkligas.

Reformen kan ge inbesparingar om servicesystemet i ett tidigt skede kan identifiera klienters problem och servicebehov och om serviceinsatserna därefter riktas rätt, är tillräckliga och adekvata. Detta förutsätter att man satsar på preventiva åtgärder och på kompetent servicehandledning, koordinering och rådgivning. I den nya valfrihetsmodellen hamnar dessa aspekter i skymundan.

Svenska social- och kommunalhögskolan gav sitt utlåtande om valfrihetslagen som en del av Helsingfors universitets utlåtande den 15.12.2017. Utlåtandet i sin helhet kan läsas här: http://stm.fi/hanke?tunnus=STM104:00/2017

Tilläggsinformation om Svenska social- och kommunalhögskolans utlåtande:

Professor Helena Blomberg-Kroll
helena.blomberg@helsinki.fi, 0504484719